Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Orubblig vid det ostadiga

Annie Lööfs strategi är småbarnsförälderns: ge dig aldrig först. Men hon har bundit sig vid ett instabilt läge.

Annie Lööf brukade le mer. Nu påminner hon om en av alla dessa heroiska småbarnsmammor, som vet att hela föräldraauktoriteten hänger på att inte tröttna först.

Ulf prövar oppositionsviljan med ett misstroendevotum mot Strandhäll. Tålamod. Liberalerna väljer Nyamko. Ett djupt andetag. Ebba äter lunch med Jimmie. Orubblighet. Envishet. Ögonen på det långa perspektivet.

Vilket förstås väcker frågan vad man ser, om man har ögonen på det långa perspektivet.

Det är detta som är Centerns verkliga prövning. Det må vara ett parti som är djupt förälskat i sin ledare. Ett parti som klarat sitt sidbyte utan att ännu fått bestående men. Ett parti med en rejäl kassa och en allt mer utpräglad känsla av att vara ljusets enda väktare i en tid av växande mörker. Men trots allt det där är det inte ett parti som landat.

Envisheten, tålamodet och orubbligheten har ännu inte betvingat omständigheterna. Centern befinner sig i ett politiskt landskap som ligger långt ifrån jämvikt, i betydelsen något slags fastare roller med tydliga och hyfsat stabila konflikter. Väljarna strömmar fram och tillbaka. Alla relationer är prövande eller infekterade, eller under arbete. Det är en öppen fråga var den där nya jämvikten kommer att uppstå.

Centern har själv valt att placera sig i det här läget. Partiets föredragna lösning på Sverigedemokraternas existens är en uppgörelse mellan övriga partier om att låtsas som om Sverigedemokraterna inte finns. Den linjen vann till en början, men har nu spruckit. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har konstaterat att de inte kan försvara en sådan linje för sina egna anhängare. Det är inte osannolikt att Liberalerna kommer till samma slutsats, tids nog, oavsett vad Nyamko Sabuni säger under sina första dagar som partiledare.

Centerns sätt att hantera detta faktum är att höja insatserna genom att inte vika: att sitta i regeringen, fast utan att göra det. Att diktera politiken, men säga sig vara opposition. Att slå fast vad som ska finnas i budgeten, men inte finnas på departementen.

Både idén att kortsluta bort en del av parlamentet och idén att regera utan att vara i regering är instabila. De är inga egentliga lösningar på något. De är snarare processer, i bästa fall på väg från en problem mot en lösning. De måste utvecklas till något annat, eller något mer, för att få stadga.

Enkelt uttryckt finns två vägar att gå. Antingen blir Centern den liberala tankesmedjan och motorn i en försvagad socialdemokratis fortsatta regeringsinnehav. Det skulle ge oss ett vänsterblock där Socialdemokraterna blir ett slags mittenparti, som kan använda Centern för att balansera de mindre liberala falangerna på yttervänstern. Eller så fyller Centern samma roll i ett borgerligt block, som en balans mot ytterhögern, om man nu vill beteckna de rätt rejält socialdemokratiska Sverigedemokraterna på det sättet.

Centern kan förstås hoppa från ena rollen till den andra, i ett spel för att maximera sin politik, men sådant är krångligt i längden. Politiska uppgörelser bygger på förtroende.

För Sveriges styre och framtid är det nog så att Centerns vägval i det här avseendet inte spelar så fasligt stor roll. Så stora är inte skillnaderna mellan de politiska alternativen. Men obetydligt är inte valet. Fortsätter Centern längs den väg partiet nu tagit har man i praktiken upphävt parlamentarismen, förutsatt att man fortsätter att beteckna sig som ett borgerligt parti. Man rullar tillbaka den strategiskt viktiga seger Fredrik Reinfeldt rodde hem, genom att övertygande bryta ett socialdemokratiskt maktmonopol. Ingen vet förstås vad framtiden har att bjuda, men det kan framstå som ett sätt att binda sig vid en politisk gårdag och den dominanta rörelsen i den gårdagen, i rädsla för det som sker nu.

Väljer man den andra vägen är det förstås oundvikligt att det leder till vad som brukar kallas en normalisering av Sverigedemokraterna. Har man som övergripande mål att inte låta Sverigedemokraterna bli normala är det förstås en strategisk förlust.

Men poängen är denna: just nu är Centern och svensk partipolitik mitt i steget. Inte i någon ny position. Och Centern kan inte välja att inte behöva förhålla sig till andra politiska rörelser. Det finns ingen möjlig position där Centern inte väljer att antingen backa upp den regering Vänsterpartiet föredrar, eller den som Sverigedemokraterna föredrar. Ingen position där Centern inte är Socialdemokraternas viktigaste spelbricka i maktspelet. Centern kan förstås komma till slutsatsen att deras mål och syften råkar sammanfalla med Socialdemokraternas. Det är inget underligt med det. Men ingen behöver heller tvivla på att centerpartister som utesluter varje bindning till borgerliga partier, så länge Sverigedemokraterna existerar, gör precis det socialdemokraterna vill, behöver och arbetar hårt för.

Den ordning i svensk partipolitik som vi nu har är under alla omständigheter en nödlösning. Ett provisorium i väntan på att någon eller några ska ge sig och byta position. Hittills har Annie Lööfs tålamod, envishet och orubblighet inte givit riktigt den avkastning hon måste ha hoppats på. Såväl Moderaterna som Kristdemokraterna har tvärtom valt att trotsa henne allt öppnare. Liberalerna har valt en ledare som tidigare varit tydlig med att hennes syn på läget är betydligt närmare den som Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson ger uttryck för, än den som Annie Lööf har.

Vad gör man som småbarnsförälder i ett sådant läge?

Man biter ihop, tar ett djupt andetag och står kvar, så klart. Det är inte säkert det hjälper, men man måste försvara föräldraauktoriteten.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera