Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Rättvisa, var god dröj.

Omhäktningen av ASAP Rocky gör att det inte längre går att undvika vissa frågor. Hur dumma de amerikanska påtryckningarna än varit.

Rättssystemet har ett gemensamt med politiken: det bygger på allmänhetens förtroende. Saknas förtroendet för politiken blir den bara en mängd enerverande personer som käbblar. Saknas förtroendet för rättsväsendet blir det bara en samling påhittade regler och ett gäng petimätrar som tråkar ut varandra.

Det här är något som jurister inte alltid närmar sig med entusiasm. Det finns en underliggande föreställning om att det är farligt att tala om rättsväsendet i termer som antyder att det på något sätt är beroende av samhället i övrigt. Den viktiga principen om att rättsväsendet ska vara oberoende från påtryckningar från politik, allmänhet, ekonomiska intressen, eller vad det nu kan vara, tolkas inte sällan så strikt att varje diskussion om praxis och bedömningar i domstolarna likställs med angrepp på rättsstaten.

Så är det till exempel om man väcker ämnet om de höga beviskraven i svenska domstolar för att fälla våldsbejakande jihadister, ett ämne som filosofiprofessorn Per Bauhn tog upp nyligen. Så kommer det säkert att bli även nu, när det börjar bli svårt att inte ha synpunkter på häktningen av den amerikanske artisten ASAP Rocky.

Å ena sidan är de amerikanska försöken att påverka rättsprocessen i fallet ASAP Rocky genanta i sin valhänthet.

Det började med den förre amerikanska ambassadören till Sverige, Mark Brzezinski, som dels verkar ha dimmiga begrepp om hur svenskt rättsväsende fungerar, trots sina år på plats, dels uppvisar ett osedvanligt oskickligt handlag för någon som varit ambassadör. Han använde genast både ett tonläge och argument som snarare låser situationen. Sedan kom hela pärlbandet av saligt okunniga kollegor till den häktade och så, till slut, president Trump själv.

Han verkar ta för givet att det amerikanska rättssystemet gäller även i Sverige och erbjöd sig att betala borgen. Eller, om man ska vara generös mot presidenten: han inser att de flesta amerikaner tror att borgen finns överallt och det var en enkel sak att utnyttja, eftersom idén snarare var att plocka politiska poäng på hemmaplan, än att få loss ASAP Rocky, än mindre att undervisa amerikanerna om svenskt rättsväsende.

Så, sammanfattningsvis, de amerikanska insatserna har inte direkt varit kristallklara i sin intellektuella renhet.

Å andra sidan börjar hela historien framstå som halsstarrigt tondöv från svenskt rättsväsendes sida. Juristen och tidigare moderatpolitikern Daniel Claesson skriver en läsvärd debattartikel om det i dag i Svenska Dagbladet.

Varför förlängdes häktningen? Händelsen det rör sig om finns, åtminstone till större delen, dokumenterad på film. Såvitt det är känt är alla inblandade identifierade och förhörda. Av vilket skäl dröjer beslutet om att väcka åtal eller att lägga ned ärendet? Vad är problemet? Är åklagarna på semester? Har de strikt reglerade arbetstider? Har de beslutsångest?

Att hålla en person häktad är en allvarlig sak. Om det dessutom är en person som står mitt i en internationell turné är det en ännu allvarligare sak. Det rimliga vore för rättsväsendet att i ett sådant läge lägga in en extra växel. Att på två veckor inte kunna fatta ett beslut i ett i alla andra avseenden ganska ordinärt slagsmål en helgkväll på stan, är svårt att begripa.

Det är här förtroendet, eller snarare risken för att det urholkas, smyger sig på. Kan det vara så att svenskt rättsväsende låtit sig påverkas av yttre påtryckningar? Inte på så sätt att de givit efter, utan på rakt motsatt sätt: genom att göra sig extra ogint för att lära amerikanerna en läxa?

Det är en trist fråga att väcka, inte minst eftersom den aldrig går att få ett svar på. Den här typen av processer sker mestadels i andra människors huvuden. Att väcka en fråga av det här slaget leder med andra ord inte till något annat än att det sås ett frö av misstroende, som sedan blir liggande. Men vad är alternativet? Att låtsas som ingenting? Att förvandla rättsväsendet till en fundamentalistisk religion, där varje fråga som hotar att avförtrolla dess verksamhet är oacceptabelt kätteri?

Vissa brott beivras nästan aldrig, i andra mycket allvarliga brott är beviskraven så höga att fällande domar nästan aldrig sker, i ytterligare andra har tvärtom en omvänd bevisbörda smugit sig in och de långa handläggningstiderna i kombination med de generösa möjligheterna att frihetsberöva människor börjar skava: ett rättsväsende som börjar hamna snett på mer än ett sätt bör bli föremål för diskussion innan processen gått för långt. Man kan inte försvara förtroendet för rättsväsendet genom att stipulera att alla måste visa det förtroende, utan bara genom att se till att det förtjänar sitt förtroende.

Fallet ASAP Rocky har fått särskild uppmärksamhet för att det rör sig om en kändis. Kändisar ska lyda under samma lagar som alla andra. Men om konstigheter i det svenska rättssystemet uppmärksammas därför att en kändis råkar bli föremål för konstigheterna, är det ett gott tillfälle att börja diskutera konstigheterna. Syftet är att få till stånd förändringar till det bättre, för alla som kommer i kontakt med rättsväsendet, kändisar eller ej. Det är inte ett hot mot rättssystemets oberoende, det är ett nödvändigt arbete för att rättsystemet ska kunna vårda sitt förtroende.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera