Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Brexit en baggis. Jämförelsevis.

Storbritannien hotas av en konstitutionell kris. Inte ens drottningen går säker.

Brexit framstår, i sig, allt mer som en bagatell i jämförelse. Den verkliga prövningen för Storbritannien rör själva grunden för staten. Det är den brittiska konstitutionen — den existerar trots rykten om motsatsen — som kommer att tänjas till det yttersta.

Hur komplicerat utträdet ur EU än är, rör det sig framför allt om den politiska viljan att finna juridiska lösningar på byråkratiska problem. Europeiska stater fungerar utmärkt utanför EU. Storbritannien är en av Europas viktigaste ekonomier, var en relativt senkommen medlem av EU och bara den med ett mycket kort historiskt perspektiv kan tro att Storbritanniens ekonomiska och politiska existens står och faller med EU-medlemskapet.

Men brexitfrågan har fungerat som en konstitutionell katalysator. Det beror dels på att inställningen till EU blivit britternas viktigaste politiska skiljelinje. Inställningen till EU-medlemskapet är en starkare politisk lojalitet än partitillhörighet, kanske till och med än vänsterhögerskalan. Dels på att folkomröstningen om brexit oundvikligen gjorde den brittiska konstitutionen till ett verktyg i den politiska maktkampen.

De som nu oroar sig för vad Boris Johnson an ställa till med missar huvudsaken: skadan är redan skedd. I den mån det fanns ett hanterligt sätt att sköta brexitprocessen, utan att utlösa ett bittert politiskt inbördeskrig, var det Theresa May som hade den möjligheten. Hon misslyckades i grunden. Hon missbedömde sin egen styrka och förlorade på grund av det sin majoritet i parlamentet. Hon förmådde inte bygga en inhemsk koalition. Hon hade inte kraften att sätta press på EU på ett sätt som gjorde det möjligt för henne att få till stånd något som kunde ha varit möjligt att beskriva som en framgång, eller åtminstone en tydlig och begriplig nyordning. Hon lyckades till exempel inte få EU att diskutera framtida relationer, utan fick finna sig i att behandla själva utträdet som ett separat problem att lösa först. Det minskade drastiskt hennes möjligheter att presentera något i parlamentet som kunde ges positivt innehåll.

Ett problem var att hon i själva verket var mot brexit. Det gjorde att hon saknade i trovärdighet både inåt och utåt. Inom EU levde länge villfarelsen — på sina håll lever den fortfarande — att Storbritannien skulle ändra sig och ta tillbaka sitt utträde, om man bara satte press på britterna och väntade. Det var en grav missräkning.

Det är inte säkert att någon premiärminister skulle ha kunnat komma triumfatorisk ur situationen som brexitomröstningen skapade, men i den mån den möjligheten fanns existerade den under de år Theresa May regerade. Nu är den förbi.

Vid det här laget är krafterna så starka och spårbundenheten så påtaglig att Boris Johnsons person knappast kan göra saken särskilt mycket värre. Det är lätt att inse det genom att tänka sig att någon annan fyllde premiärministerposten: Labourledaren Jeremy Corbyn, Johnsons rival Jeremy Hunt, liberaldemokraternas Jo Swinson. Problemen skulle vara lika svårlösliga för dem som för Johnson. Splittringen och konflikterna lika framträdande. De helande lösningarna lika obefintliga.

Och nu handlar det alltså egentligen inte längre om EU, utan om den brittiska konstitutionen.

Drottningen har fram till nu varit den enda institution som lyckats hålla sig utanför den politiska holmgången. Risken för att hon de närmaste veckorna dras in i den är överhängande.

Det har talats om att Boris Johnson skulle kunna begära att drottningen ställde in parlamentets sittning, för att förhindra ett misstroendevotum och för att göra parlamentet kraftlöst till efter den sista oktober, då utträdet ska ske, med eller utan avtal. Om Johnson begär något sådant, blir drottningen oundvikligen del av den politiska splittringen.

Skulle hon hörsamma hans begäran skulle den knappa hälft av parlamentet som vill stoppa brexit, eller åtminstone en avtalslös brexit, beskriva det som ett slags statskupp, där drottningen sätter demokratin ur spel. Skulle drottningen å andra sidan neka Johnson det han begär, skulle hon avvika från det som varit konstitutionell praxis i modern tid, nämligen att monarken inte överprövar premiärministern. Det skulle också kunna beskrivas som ett sorts mildare statskupp.

Den enda rimliga vägen för drottningen vore då att lägga tillbaka problemet i Johnsons knä och begära att han prövade parlamentets förtroende för honom. Under de förutsättningarna skulle han antagligen förlora.

I ett sådant läge skulle Johnson i praktiken vara tvingad att utlysa val för att försöka stärka sin ställning. Då kommer nästa konstitutionella prövning.

I brittisk press sprider sig nu uppfattningen att Boris Johnson planerar för att gå direkt på ett parlamentsval, utan omvägar, så snart sommaren är över. I dag annonseras en storsatsning på hälso- och sjukvården och fler sådana satsningar väntas. Så agerar en politiker som är på väg att vända sig till väljarna. Men ett val handlar inte bara om förhoppningen att stärka positionen i parlamentet. Det är långt ifrån säkert att Johnson skulle lyckas med det. För ett par dagar sedan förlorade tories ett fyllnadsval till Liberaldemokraterna, främst på grund av att hans motståndarpartier, vid sidan av Labour, samarbetar för att inte kannibalisera på varandra. Med Brexitpartiet finns ingen sådan överenskommelse och det äter sig in bland de konservativa väljarna.

Men det finns en annan poäng med att utlysa val.

Parlamentet återvänder efter sommarledigheten den 5 september. Om Johnson då förlorar en misstroendeomröstning har han 14 dagar på sig att vända nederlaget. Misslyckas han med det måste han utlysa val. Och enligt brittisk konstitution får inte parlamentet vara samlat under de 25 arbetsdagar som föregår valdagen. Enligt konstitutionen har premiärministern stor frihet när det gäller att sätta datumet för valdagen. Det innebär att Johnson har möjligheten att sätta ett valdatum som gör att de fem veckorna då parlamentet är upplöst infaller i perioden inför den 31 oktober.

Johnson har alltså goda konstitutionella möjligheter att ta sig förbi ett trilskande parlament, utan att kräva några exceptionella åtgärder, som att drottningen förhindrar parlamentet att samlas. Men det finns ett konstitutionellt pris: det är formellt drottningen som sätter valdatumet. Johnson skulle med ett trick av det här slaget, ställa drottningen i samma hopplösa situation. Antigen följer hon premiärministerns önskemål om valdag, som praxis kräver, men blir då föremål för ilskan bland de oppositionella i parlamentet. Eller så vänder hon sig mot det och blir istället föremål för den andra sidans ilska.

Det här spelet är inte ensidigt. En grupp brexitfientliga toryledamöter har diskuterat en plan som går ut på att drottningen skulle resa till nästa EU-toppmöte och begära en förlängning av utträdestiden, om Boris Johnson håller fast vid sin hårda linje. Det är ytterst osannolikt, men det skulle förstås också innebära en konstitutionell kris. Den brittiska statschefen har fortfarande betydande formell makt, men det var mycket länge sedan den utnyttjades i strid med premiärministern och parlamentet. Om så skulle ske kan Storbritannien knappast bara kliva tillbaka i det gamla igen.

Vad som än kan komma att ske de närmaste veckorna är det tydligt att konstitutionen nu är på väg att bli ett verktyg och ett slagträ i brexitpolitiken. Går det illa kommer konsekvenserna att bli större och mer långvariga än EU-utträdet.

Det har talats en hel del om en upplösning av Storbritannien, där Skottland går sin väg och Nordirland rör sig mot Irland. Det vore förstås en av de mest påtagliga resultaten av den brittiska konstitutionella krisen. Men ett sådant sönderfall skulle i sig dessutom föra med sig nya problem.

En ny folkomröstning om självständighet i Skottland skulle kanske kunna vinnas av självständighetsivrarna, men knappast med särskilt mycket större marginal än den som brexitsidan vann sin folkomröstning. Det skulle innebära att Skottland kastades ut i samma sankmark som Storbritannien nu befinner sig i, fast i en fråga som vore mer grundläggande än den om EU-medlemskap. Skottland skulle då försöka frigöra sig ur en mer än 300-årig union, med stöd av bara ungefär hälften av befolkningen. Skottar, som redan är trötta på brexitfrågan, skulle få en egen sönderslitande, långdragen och svårlöslig konstitutionell fråga att brottas med. Alla de argument som de skotska nationalisterna använt mot att lämna EU, på så svag demokratisk grund, skulle gälla deras eget projekt.

”There’ll always be an England”, sjöng Vera Lynn 1939. Det är fortfarande sant. Men för Storbritannien är saken inte lika självklar och det England som kommer ut på andra sidan av brexit kommer antagligen att se annorlunda ut än det som fanns dessförinnan. Unionen, konstitutionen, till och med statsskicket, är utsatt för en stresstest som aldrig förr. Boris Johnson är inte problemet, kanske inte heller lösningen, men idén om att det skulle kunna gå att bara fortsätta som vanligt, eller som Theresa May, är verklighetsfrämmande.

Britterna har redan passerat den punkten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera