Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

De sista ålarna – berättelsen om en utrotningshotad fisk

Mats Almegård har läst boken »Ålevangeliet« och skäms en smula.

När jag var liten brukade min morfar och jag ställa upp i en metartävling varje sommar. Morfar var en rutinerad fiskare. Som 11-åring började han arbeta som fiskardräng, i vuxen ålder var han en hängiven hobbyfiskare. Morfar visste vid vilket grund abborrarna stod.

Vi hamnade ofta på pallplats i metartävlingen. Priset bestod av en levande ål som man själv fick greppa. Guld-, silver- och bronsålen simmade runt i en stor zinkbalja. Många pristagare försökte hålla fast dem i vattnet. Det gick inte. Morfar formade i stället sin hand till en skovel och skyfflade snabbt ut sin ål på marken och satte kvickt en fot på den sprattlande fisken. Morfar var pensionär och rörde sig aldrig snabbare än just i detta ögonblick. Jag var lika fascinerad varje gång.

Lika spännande var det när ålen skulle flås. Morfar höll den slemmiga ålen i ett stadigt grepp med hjälp av några sidor ur en dagstidning. Först kapades ålens huvud, sedan drog morfar av ålskinnet med en hovtång. Patrik Svensson beskriver en liknande scen i »Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk«. Det är hans pappa som flår av ålen dess »pyjamas«. Det är inte enda gången som Patrik Svenssons beskrivningar av barndomens ålfiske i­ ­Skåne triggar mina egna barndomsminnen.

Jag minns också att spänningen fortsatte efter det att pyjamasen var avtagen. Morfar lämnade då över till min mamma som stod i köket och förberedde ålen för tillagningen. Jag stod länge och tittade med stora ögon på hur ålarna – nu flådda och med kapade huvuden – simmade runt, runt i den vattenfyllda vasken. Deras kroppar fortsatte simma efter döden, vilket var lika kusligt som roligt.

Det slutade inte ens med det. Mamma tog sedan upp dem, tvättade noggrant bort eventuellt slem och blod från ålkropparna och delade dem sedan med kniv. Om det var stekt ål till middag bubblade smöret gyllene i stekpannan när hon lade ner de delade bitarna. Och då och där utförde ålen sin sista dans. De små bitarna började röra sig upp och ner, som om ålen fortfarande svängde ryggraden. Det påminde kanske mest om hur det kändes att få kramp i vaden under fotbollsträningen – ålbitarna krampade upp, och slappnade sedan av.

Sedan återstod bara den minst intressanta delen: att äta ålen. Stekt, ugnstekt eller kokt ål tilltalade mig aldrig. Det smakade fett och unket. Möjligen kunde jag tänka mig lite flatrökt ål de gånger det bjöds, men det var inte heller någon direkt favorit.

Allt detta vecklar ut sig som en proustiansk madeleinekaka när jag läser »Ålevan­geliet«. Genom hans barndomsberättelser får mina liv. Min morfar står plötsligt livs levande för min inre blick, mamma är betydligt yngre och det gröna, runda köksbordet i mitt föräldrahem (som förmodligen skrotades under sent 80-tal) intar åter sin plats i köket – i mitt minne.

Men även om Svenssons bok på ett plan är en bitvis nostalgisk tillbakablick på barndomen och ett inkännande och ömt porträtt av hans egen pappa, asfaltsläggaren och grovarbetaren som går bort i cancer, finns det så mycket mer att hämta i boken än det rent personliga. Svensson har grävt djupt i arkiven och läst det mesta som finns att uppbringa om ålen. Han berättar lika spännande om hur filosofer som Aristoteles skrivit om ålen, som att Sigmund Freud tydligen var ålforskare som ung. På plats i Trieste försökte den 19-årige Freud hitta ålens testiklar – och om det inte är ett ämne för en psykoanalys, vet jag inte vad som är det!

Svensson borrar sig ner i »ålfrågan« som gäckat vetenskapsmän i alla tider och som kortfattat går ut på hur och var ålen egentligen fortplantar sig. Givetvis tar han också upp att ålen i dag är nästintill utrotningshotad och resonerar kring varför och hur det eventuellt kommer att påverka vårt liv på jorden. Att Patrik Svensson är fascinerad av sitt ämne märks redan i undertiteln – världens mest gåtfulla fisk – men det får också varenda mening i boken att vibrera av styrka och pregnans. Extra stilpoäng för att han väver ihop vetenskapliga rön och kulturhistoria med sin egen, smått ansträngda, relation till sin pappa.

Men man behöver inte ha egna minnen av ålfiske för att njuta av den här boken. Den är välskriven och spännande som en thriller. När läsningen är klar har man lärt sig mycket om denna fascinerande fisk – och insett något om exakt hur märklig den är.

I dag äts ingen ål i mitt föräldrahem. Till och med den obligatoriska rökta ålen på julbordet fick stryka på foten för några år sedan. Min bror brukade envisas med att köpa en till julbordet. Det var tradition, tyckte han. Men de sista åren med ål på julbordet blev den en konflikthärd, eftersom jag då börjat ifrågasätta hur man kunde köpa utrotningshotad fisk. Efter några jular med upprörda diskussioner kom min bror i stället med rökt sik. Enligt Världsnaturfondens »Fiskguiden« är det kanske inte heller jättebra att äta Östersjöfångad sik – den är gullistad – men det är i alla fall snäppet bättre än den helt rödlistade ålen.

Och när jag läser kapitlet »Ålen dör ifrån oss« i »Ålevangeliet« skäms jag en smula. Det är något oändligt sorgligt i att jag varit med och bidragit till att en art dör – genom att äta den som barn. Svensson skriver att vi inte riktigt vet varför ålarna dör ut. Men en sak fastslår han med säkerhet, nämligen att det har med »mänsklig aktivitet att göra«.

När jag läser det ser jag för min inre blick hur ålbitarna spjärnar emot i min mammas stekpanna. Som om de gjorde motstånd mot att bli uppätna in i det sista.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera