Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Filmrecension: »Koko-di Koko-da«, Johannes Nyholm

Filmregissören Johannes Nyholm går till ytterligare en klarhet.

En speldosa plinkar fram barnmelodin »Vår tupp är död«. När Maja hittar den i en bric-à-brac-butik i Danmark tittar hon fascinerat på speldosans bilder av ett gycklarsällskap, bestående av två män, en kvinna, en död gris och en hund, och hon vill absolut ha den. Föräldrarna – Elin, spelad av Ylva Gallon, och Tobias, spelad av Leif Edlund – köper den som en present till hennes 8-årsdag följande dag och får den inslagen. Det är en glad familj som har ansiktsmålat sig till kaniner. Men flickan ska aldrig få sin speldosa. Ett sjukdomsfall slår sönder allt.

År senare befinner sig Elin och Tobias på en campingsemester. De kan inte komma överens om var de ska campa och under ett lager av ansträngd civilisation pyr mikrokonflikterna. Tobias svänger av vägen och bestämmer självsvåldigt att de ska campa i skogen, mitt ute i ödemarken. Det visar sig vara ett ödesdigert beslut.

»Koko-di Koko-da« påminner om en »Blair witch project« i svensk trasselskog. Om »Sliding doors« där tältdukens surrande blixtlås, i stället för tunnelbanedörrar, är det som åker upp och ner. Ändå liknar filmen inget annat. Med bara två långfilmer har Johannes Nyholm redan visat att han är en av våra mest egensinniga regissörer, som parar drömlika fantasier med hyperrealistisk verklighet på ett sätt som skakar om både sagan och realismen. I kortfilmen »Las Palmas« har regissören satt sin egen 1-åriga dotter i huvudrollen som supande turist i en berättelse där andra aktörer utgörs av dockor. För tre år sedan kom långfilmen »Jätten« om den funktionsnedsatte och deformerade Rikard som drömde om att lyckas i boule, men som framför allt längtade efter att bli sedd och älskad. Till sin hjälp hade Rikard en jätte som stövlade fram från myternas bergarum med den styrka och det stöd han så väl behövde. Men medan det i »Jätten« fortfarande gick täta skott mellan det fantastiska och det vardagliga så har Nyholm med »Koko-di Koko-da« tagit ett jättekliv mot att fullända symbiosen av de två världarna.

En myggas inande, prasslet av en tältduk i nylon, skramlet från ett trangiakök som ligger i vägen och det svischande ljudet av dragkedjan i en spänd tältduk bidrar tillsammans med en närgången kamera till den klaustrofobiska och fuktiga känsla som ett tält en mörk sommarnatt erbjuder. När ett danskt gycklarsällskap drar förbi, två kvinnor och en man med en död gris och en hund, förvandlas känslan till ren skräck.

Alla dessa val som en människa ska göra fastän hon vet att inget ändå kommer att bli bra. Alla dessa val en människa gör för att hon hoppas att det ska bli bra. Nyholm gör filmer som känns. Som talar med det inre livet snarare än med hjärnan och förnuftet. Med hjälp av helt andra känslor, som fruktan och flyktbehov, gör Nyholm »Koko-di Koko-da« till en mästerlig studie i sorg, skuld och djupaste förtvivlan.

»Koko-di Koko-da« hade biopremiär den 23 augusti.

Missa inte det senaste – följ Fokus på Linkedin!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera