Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Märkligast med normkritiken? Att de känner sig så förtryckta

Sverige borde egentligen vara en normkritikers mardröm, eller möjligen paradis, skriver Johan Hakelius.

Det är ett underförstått antagande för normkritik att våra regnbågsskimrande och unika personligheter stympas av de rådande normernas skoningslösa och statiska förtryck. Om det inte vore så, framstår hela den normkritiska verksamheten som ett märkligt tidsfördriv.

Det är redan här som något skevt letar sig in i svenska normkritikers resonemang.

Häromdagen kom jag gående på en av Stockholms bättre esplanader. En synonym till esplanad är »promenadstråk«. En äldre dam med käpp gick framför mig. En mamma med barnvagn och ett par hundägare bakom mig. Plötsligt kommer fyra män i lycra springande mot oss. I bredd. Så fort de kunde.

De slog inte av på takten. I stället kastade de sig, sammanbitna och rödkindade, in i de små mellanrummen mellan damer, hundar, barnvagnar och flanörer. Efter första vågen kom en andra våg och en tredje. De som inte skenade genom gluggarna i den mänskliga hinderbanan tog vägen över planteringarna vid stråkets sida, utan att sänka farten.

Det här var vanliga, skötsamma medborgare i yngre medelåldern. Just den sort som i alla samhällen bär upp rådande normer. Ingen av dem skänkte de mötande en ursäktande blick, en förklaring, eller någon annan form av mänskligt erkännande. Skälet till det var förstås att de ansåg sig göra något alldeles normalt.

Varför skulle de, mer än vilken fotgängare som helst, vara skyldiga någon en förklaring?

Jag vågar gissa att det är ganska få storstäder i världen där den här sortens beteende är normalt. Men i Sverige är det så. Eller åtminstone i Sverige just nu. För fem–tio år sedan var tjurrusningar onormala på svenska esplanader också. Det är just det som är min poäng.

Svenskar tycks ha en oerhört vag uppfattning om vad som är normalt. Det krävs nästan ingenting för att det onormala ska bli normalt och tvärtom. Det gäller på alla områden i samhället.

För inte så länge sedan var tiggeri onormalt. Sådant förekom i länder som svensken föraktade eller självbelåtet tyckte synd om. Nu är tiggeri så normalt att det är på gränsen till påbjudet.

Just nu förs en debatt om att staten sedan drygt tio år har inrättat en myndighet som ägnar sig åt att kräva skadestånd av skolor där lärare tillrättavisat stökiga elever. Debatten kommer aldrig längre än till frågan om en sådan ordning kan anses rimlig, eller om den är bisarr. I de flesta länder skulle den frågan besvaras ganska snabbt. Men i Sverige verkar ingen riktigt vara säker på vad som är normalt.

Länge var det normalt att ta emot hur många flyktingar som helst. Sedan blev det normalt att inte göra det. Det var normalt att avskaffa försvaret i drygt tio år. Tills det blev normalt att bygga upp det igen. Först var det normalt att ingen någonsin fick välja skola, sedan var det normala att ha ett skolvalssystem med en så stor valfrihet att det knappt finns någon motsvarighet någonstans i världen.

I början av sommaren skrev Johanna Karlsson ett längre reportage i Expressen om ett slumområde i Krylbo. Något annat kan man inte kalla de 700 före detta allmännyttiga bostäderna som artikeln handlade om. De är oskötta, smutsiga, ohyreangripa och mögliga. Att bo där är att leva fattigt, hälsovådligt och i många fall kriminellt.

En av poängerna med reportaget var att Krylbo inte är unikt. De senaste tio åren har slum av det här slaget vuxit fram på småorter över hela Sverige. Skälen är flera: invandring, utarmning av landsbygden och ett hårdare samhälle som inte har plats för andra än högpresterande och högutbildade, till exempel. Och svensken, sin vana trogen, vänjer sig snabbt. Slummen är på väg att bli normal.

Och så har vi förstås gängskjutningarna. Hur gick det till när skjutningar på öppen gata blev vardag i Sverige och organiserade våldsbrottslingar en svensk exportvara?

Jag vågar gissa att det gick till så att ingen riktigt kände sig säker på vad som kunde anses normalt. Så de som ville pröva samhällets gränser kunde göra det, utan att få tydliga besked om vilka normer som gällde. Och så fortsatte just den här dödliga formen av normkritik rakt ut i tangentens riktning.

Sverige borde egentligen vara en normkritikers mardröm, eller möjligen paradis. Ingen verkar riktigt säker på något. Att utmana svenska normer är som att spika upp en brylépudding på väggen. För i det här landet kan faktiskt vad som helst bli normalt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera