Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Ödesvalet till EU som kom av sig

Det skulle bli ett ödesval, sades det. EU-parlamentsvalet, alltså.

Och visst var stämningen en annan än vid tidigare val, i Sverige och i många andra EU-länder. Det fanns ett större intresse och engagemang, en mer utbredd känsla av att valet faktiskt angick vanliga medborgare.

Var det början på en riktig europeisk union? Ett första steg mot ett all-europeiskt politiskt rum, där svenskar, spanjorer och slovener smälter samman till en församling?

Kanske det.

Å andra sidan, kanske inte.

Vem skulle kalla EU-parlamentsvalet ett ödesval i efterhand? Vi fick ett resultat som spretade åt alla möjliga håll. En del gröna framgångar. En stabilisering av högerpopulismen, som visserligen inte växte enormt, men befäste sin ställning. Något slags liberal mobilisering, men egentligen inte som egen kraft. EU:s liberaler har så olika ståndpunkter i så många centrala frågor, inklusive den om EU:s roll, att det enda som håller samman koalitionen är motståndet mot högerpopulismen.

Det här var inte ett tillfälle då EU valde väg. Det var snarare ett tillfälle då EU valde alla vägar på en gång.

Inte så underligt, egentligen, för européerna är inte uppdelade i två krigande stammar, som en del försökte få det till inför valet. Européerna är mycket mer splittrade än så. EU-kännaren Ivan Krastev refererade i våras till en undersökning som urskilde fyra grupper bland EU-medborgarna. De som både misstror nationalstaten och EU. En något mindre som har ganska stor tillit till båda. En annan mindre som inte tror på nationalstaten, men på EU. Och den klart minsta, som består av de verkligt troende nationalisterna.

Redan där blir den politiska bilden av EU mycket rörigare. Om man till det lägger det faktum att de här fyra grupperna är mycket ojämnt fördelade i EU:s olika medlemsländer – vilken grupp som dominerar varierar från land till land – ökar det röran än mer. För även om årets EU-parlamentsval var livligare än vanligt, var det i stor utsträckning livligt därför att valet knöt an till nationella konfliktlinjer.

I Sverige fäste idén om ett ödesval eftersom den speglade den stora obehagsklyftan i svensk inrikespolitik: hur förhålla sig till Sverigedemokraterna. I Frankrike handlade det om Macrons önskemål att ta kontroll över EU, på samma sätt som han tagit kontroll över de franska politiska institutionerna och om Le Pen. I Tyskland var det i mycket en omröstning om Angela Merkel. I Polen var det ännu en akt i den pågående konflikten mellan stad och land, öst och väst, Lag och Rättvisa och resten. I Italien en språngbräda för Legas Matteo Salvini. Och så vidare.

Hur europeiskt var det här valet egentligen?

Inte så fasligt, om man med europeiskt menar att väljarna verkligen frigjorde sig från sina nationella politiska sammanhang och i stället förenades i ett gemensamt europeiskt sammanhang. Det de gjorde var snarare att projicera sina nationella politiska strider på EU som helhet. Det gick att göra just detta år. EU blev i stor utsträckning ett verktyg för att göra inrikespolitiska poänger.

Men det kanske är det enda sättet för en europeisk politisk arena att växa fram. I så fall kan ingen räkna med att processen blir särskilt snabb. För det första som verkar hända när EU skaffar ett självmedvetande, är att det där medvetandet upptäcker att självet faller sönder.

Det här är en union med en gravt splittrad personlighet.

En väsentlig del av unionen, Storbritannien, är på väg att helt bryta sig loss. I mitten på oktober blir det val i Polen. Som det ser ut nu tar Lag och Rättvisa hem spelet igen. Då grusas hoppet om att klyftan mellan öst och väst inom EU ska krympa. I Italien kommer Matteo Salvini på ett eller annat sätt att lösa in sina höga opinionssiffror i makt. Någon tysk-fransk axel finns inte på samma sätt som förut. Emmanuel Macron har varken bas eller budskap för att bli den EU-ledare han vill vara.

Centrala EU-kretsar har tagit för givet att de definierar EU:s personlighet. Sedan är det bara en fråga om att vänta in eftersläntrare i öst, söder och norr. De ska anpassa sig. Men brexit, Visegradsgruppen, gula västarna, Italiens populister och nästan allt annat av vikt för EU de senaste åren visar att det inte går till så.

Kanske är EU på väg att växa samman. Men det börjar i så fall med att erkänna hur yvigt det europeiska jaget är.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera