Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hur listig är hon?

Det spekuleras i Liberalernas utveckling. Det beror på att Nyamko Sabuni, vald för sin tydlighet, ännu är rätt suddig.

Nyamko Sabuni har en plan. Får man förmoda.

När Mats Persson nu kommer tillbaka som Liberalernas ekonomiske talesman kan semesterfräscha kommentatorer inte låta bli att läsa in hela romaner i kaffesumpen. Liberalerna tar ytterligare ett steg åt höger, är väl den bästa sammanfattningen, och Januariöverenskommelsen sitter ännu lite lösare, eftersom det var den som fick Persson att gå förra gången.

Rimliga antaganden, kanske, men vad vet vi egentligen?

Inte särskilt mycket.

Det som driver kommentatorerna, vid sidan av en viss abstinens efter flera loja sommarveckor, är just att Nyamko Sabuni inte lyckats, eller möjligen medvetet undvikit, att tydligt markera riktning. Hon har hittills snarare gjort motsatsen.

Visst, kring sig samlar hon i stor utsträckning personer som var skeptiska till samarbetet med Socialdemokraterna och en aning mindre kategoriska vad gäller den borgerliga strategin i förhållande till Sverigedemokraterna. Men samtidigt har Sabuni, när hon talat sakpolitik, snarare gått de liberaler som stödde Erik Ullenhag tillmötes.

Almedalstalet var först och främst ett försoningstal. Det syftade till att gjuta olja på vågorna, inte att elda massorna. Och så mycket längre än så har Sabuni inte kommit ännu. När Mats Persson presenterades på nytt igår presenterades också Liberalernas prioriteringar inför höstens budgetförhandlingar. Det kunde ha varit ett tillfälle att göra den liberala konturen skarpare och sätta dagordningen inför hösten, men det tillfället togs inte.

Rättsfrågor ska lyftas fram. Det beskedet gjorde knappast gårdagens presentation till ett fjädrande avstamp för en raketlik stigning i höst.

Det är ännu tunnsått med opinionsmätningar, men Liberalernas byte av partiledare verkar inte ha givit någon omedelbar skjuts uppåt. De flesta, inte bara de professionella kommentatorerna, väntar på att något ska hända. De undrar vart Liberalerna är på väg. Om de nu är på väg någonstans. De vill se vad Nyamko Sabuni har för plan.

Att den frågan fortfarande är obesvarad beror på rädslan för att Liberalerna ska splittras, om partiledningen blir alltför tydlig. I längden är det ett dåligt skäl att inte agera. Men det kan också finnas andra förklaringar. En går att ana i en analys som presenterades av SKOP i förra veckan. Grunden är en mätning av förtroendet för regeringen och oppositionen. Det som är särskilt intressant för Liberalerna är utvecklingen bland partiets egna sympatisörer.

Bland Centerns sympatisörer har fler blivit positiva till regeringen än förut. Färre säger sig föredra en borgerlig regering. Bland Liberalernas sympatisörer är rörelseriktningen den motsatta. Bara en dryg tredjedel anser att den nuvarande regeringen, med Liberalernas stöd, gör ett bra jobb. Två tredjedelar skulle hellre se en alliansregering.

Vid sidan av att en alliansregering är svår att få ihop, när Centern allt tydligare går in i den socialdemokratiska fållan, är det stämningar som borde stärka Nyamko Sabuni. Man skulle ur de här resultaten kunna dra slutsatsen att tiden i sig arbetar för att Liberalerna finner vägen tillbaka till ett borgerligt samarbete. Nyamko Sabuni måste inte pressa fram en sådan utveckling, utan kan snarare surfa på en intern borgerlig våg och låta den bära henne åt rätt håll. Det skulle vara ett smidigare och mindre konfliktskapande sätt att leda partiet framåt.

Kanske är det så Sabuni tänker. Is i magen och stål i sinnet.

Men en sådan strategi har också sina svagheter. En ledare måste trots allt ge intrycket av att leda, för att vinna förtroende. Och det finns ingen ödesbundenhet ens i den interna liberala opinionen. Skulle Liberalerna ge intrycket av att lyckas väl i budgetförhandlingar med regeringen, skulle kanske liberala sympatisörer istället gå åt samma håll som Centerns sympatisörer. Politisk framgång kunde, paradoxalt nog, innebära ett strategiskt baksug för Sabuni.

Antar man att Sabuni vill tillbaka till ett borgerligt samarbete vore det egentligen bättre om hon kunde visa att det inte gick att få bra resultat i förhandlingarna med regeringen. Det mantra som hela tiden upprepas kring Sabuni, nu senast av Mats Persson, är att Liberalerna ska hålla fast vid Januariöverenskommelsen ”så länge Stefan Löfven lever upp till den”. Det innebär att ett återvändande till borgerligheten för Liberalerna kräver att Svarte Petter kan placeras hos Socialdemokraterna. Det måste vara Stefan Löfven som, i den liberala historieskrivningen, spräcker samarbetet, om inte annat av bufflig oaktsamhet.

Men man får vara rätt rejält konspiratorisk om man för den skull tror att Sabunis verkliga plan är att misslyckas i budgetförhandlingarna med regeringen. Skulle det vara så borde dessutom kraven inför förhandlingarna snarare vara orimligt hårda och kompromisslösa, istället för att vara rätt vaga och slätstrukna.

Men man får ändå anta att Nyamko Sabuni har en plan. Utöver den hon redan genomfört genom att bli vald. Undrar hur planen ser ut?

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera