Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Karolina Ramqvist: »Jag var väldigt rädd för att visa mig svag«

Hon uppfattas ofta som kaxig och slängd i käften. Men Karolina Ramqvist framstår mer som eftertänksam. Ständigt funderande över feminismen.

»Texten väckte inte så mycket i mig nu när jag läste om den. Den känns mycket mer daterad nu.«

Scenen är närmast symbolisk. Vid ett svart plastbord med korslagda metallben sitter författaren Karolina Ramqvist och diskuterar feministikonen Gun-Britt Sundströms roman »För Lydia«. Det är en publik bokcirkel som pågår i det lätta diset en ljum sommarsöndag under Stockholms kulturveckas sista dag; och på en temporär scen, draperad av vita presenningar, har Ramqvist sällskap av författaren Alex Haridi och journalisten Marie Lundström. Ett tjugotal personer har hittat från Drottninggatans stim in till den lummiga oas som gömmer sig på Centralbadets innergård, och slagit sig ner på långbänkar för att höra dem diskutera 70-talsklassikern, den feministiska omtolkningen av Hjalmar Söderbergs »Den allvarsamma leken«: Hur kunde Lydia överge sitt barn? Är Lydia verkligen kär i Arvid Stille?

Ämnet är Karolina Ramqvists hemmaplan och hon lutar sig tillbaka mot den svartmålade trästolens ryggstöd, även hon med korsade ben och händerna famnande varandra i knät, monokrom i vit blus, svarta finbyxor och spetsiga svarta promenadskor. Hon har varit engagerad i kvinnokampen så länge hon kan minnas. Började bläddra bland sin mammas böcker i bokhyllan hemma i Nacka redan innan hon kunde läsa, såg på bilderna och präntade in namn på ikoner som Susanne Brøgger, Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall och Gun-Britt Sundström. Så fort hon fick ihop bokstäverna till ord så började hon även att läsa dem.

– Jag kunde såklart inte ta till mig det, men jag började bekanta mig med de här starka kvinnoidentiteterna, de här kvinnorna som skrev mycket om sexualiteten i förhållande till politiken, berättar hon efteråt, när bokcirkeln är över och publiken har skingrats.

Det har gått snart två år sedan metoo-upproret flammade upp över hela världen. I Sverige slog det ner som en bomb i oktober 2017 när två kvinnor, Lulu Carter och Cissi Wallin, samtidigt berättade om övergrepp som de skulle ha utsatts för av kända män. Berättelserna började hagla under hashtaggen #metoo. Mitt i allt detta stod Karolina Ramqvist med sina tre barn, på fel sida om det feministiska skranket. En av männen som beskylldes var hennes man. Innan månaden var slut hade flera tidningar publicerat stort uppslagna artiklar om anklagelserna mot journalisten Fredrik Virtanen, med både namn och bild.

Fredag 30 augusti meddelar åklagaren sitt åtalsbeslut om Cissi Wallin. Förundersökningen om förtal har pågått hela våren.

Vi ska gå och ta en kaffe och Karolina Ramqvist vill sitta utomhus. Men först vill hon gå i väg och röka. Hon ber oss traska i förväg och jag minns en passus i hennes bok, i vilken hon befinner sig i hamnen i La Rochelle på Frankrikes västkust. Hon har åkt dit för att göra bakgrundsresearch för den bok som textstycket står i, och som släpps i dagarna på Norstedts. I stycket beskriver hon hur hon smiter i väg ut på en smal kant för att röka, dit där ingen kan se henne och där hon själv bara kan se »havet, den gamla borgen som låg en bit ut i det glittrande blå vattnet, och Atlantens horisont bakom den. Vinden blåste rakt på mig, men på något sätt lyckades jag få fyr på en tändsticka och tända en av cigaretterna«.

Publik bokcirkel. Alex Haridi, Marie Lundström och Karolina Ramqvist samtalar om boken »För Lydia«.

En strävan efter små stunder av ensamhet, efter att vara själv, isolerad, fri med sina tankar. Väl tillbaka förklarar hon att hon känner sig väldigt nära Gun-Britt Sundström och hennes författarskap.

– Min egen bakgrund är väldigt nära de frågor hon diskuterar. Just det här politiska, att ständigt sätta människan i relation till samhällsomvandlingen.

– Men det ju är så med en modern klassiker att man läser den på olika sätt varje gång beroende på var man själv befinner sig. Det här var inte en av mina bättre läsningar. För mig tjänade inte boken på att läsas så instrumentellt som inför scensamtalet. Delarna blev mer framträdande än helheten, vilket fick den att kännas lite daterad.

– Det kanske är så när någonting ligger väldigt nära en själv; att man omvärderar det mer och mer, med tiden. Det finns också någon sorts journalistisk, samtidskommenterande ådra i hennes romanskrivande, som jag har lämnat mer och mer i mitt eget skrivande. I början av »För Lydia«, när de väntar på ett brev, tänker jag att det nästan är skrivet som en krönika.

Karolina Ramqvist var bara 22 år när hon, under förra seklets sista år, blev en av de främs­ta företrädarna för den tredje vågens unga feminister, som en av 18 skribenter i antologin »Fittstim«, numera en självklar titel i den feministiska läskanon. Samma år var hon sommarpratare i radions P1 och »ägnade sig åt könskvotering i musikurvalet«, i ett program som handlade om hur musiken kan överskrida köns-, ras- och klassgränser. Tonen var ungt överlägsen. Det var en tjej som satt på sanningen som pratade, trots sin ungdom redan en fullfjädrad kritiker. En del av programmet handlar om hur hon såg igenom hur hon själv blivit »indoktrinerad med Internationalen«, och själväcklet som drabbade henne när hon reste till Kuba för att fira 40-årsdagen av revolutionen, och upptäckte likheten mellan sin egen revolutionsromantik och de västerländska medelålders män som satt på barer med små kubanskor i knät och drömde om att vara Hemingway.

Hon har att brås på. Hennes farfar, The Svedberg, var Nobelpristagare i kemi 1926, prisad för sina studier av blandningar av icke-lösliga ämnen. Farbror Elias Svedberg var möbelformgivare, representerad på Nationalmuseum med några Trivastolar som skapades åt varuhuset NK och en karmstol. Och 20 år före henne hade hennes mamma, journalisten Inger Ramqvist, författat debattinlägg till den tidens feministuppror: »Dokumentet«; där Inger Ramqvist beskrev hur Aftonbladets Kvinnaredaktion, där hon var en av pionjärerna, alltid förväntades skriva »tjejknäck«, och uttalade målsättningen att utplåna kvinnoredaktionen för att i stället se materialet bre ut sig jämställt i resten av tidningen, på männens »jättelika reservat«.

Karolina Ramqvist föddes – bokstavligen – in i den feministiska kampen, redan i födelseögonblicket porträtterad på ett uppslag i sin mammas kvällstidning, som en del i kampen för bättre smärtlindring. Från första stund uppmanad att ta plats och att aldrig bli beroende av en man.

– Jag kände mig aldrig som någon som skulle bli en stark kvinna. Jag kände alltid att det var en stor börda på något sätt och jag kände mig själv väldigt rädd och svag, så som det kanske är med barn som uppehåller sig mycket i fantasivärlden, säger hon och och tar snabbt en liten tugga av salladen, inte större än att hon omedelbart kan beskriva barndomens rädslor på Atlasvägen, döpt efter Atlas Copco, i Sickla i Nacka. På gatan utanför fanns fyllon och utagerande vuxna, och så pojkarna som höll på med våld på olika sätt, som slogs, jagade andra barn. Fysiska gränser som aldrig respekterades.

– Jag blev intresserad av våld väldigt tidigt eftersom jag inte kunde förstå våldet som jag såg och hörde omkring mig. Jag tycker att svagheten är så intressant att utforska. Idéerna om vad en människa är, den starka människan, den lyckade människan. Vad är det att be om hjälp och vara svag, att ha gjort fel och att underkasta sig? Det där är saker som är väldigt tabubelagda för mig, och säkert för många andra, och då har det för mig blivit en väldigt stark lockelse kring de sakerna.

I fint sällskap. Torbjörn Elensky, Karolina Ramqvist och Eva Gedin på Norstedts förlagsfest.

Karolina Ramqvists kommer direkt från ett långt sommarlov i fritidshuset på Ingarö med maken och de tre barnen, äldsta dottern från en tidigare relation har hunnit bli sexton, de två yngre barnen nio och åtta, och hon ursäktar sig för att hon är så »seg i kolan«. Huvudet är fortfarande i semesterläge, hon känner sig förvildad. Men när någon knackar i en mick vid kulturfestivalscenen, där sju arbetarförfattare ska presentera sina böcker, hinner jag inte ens börja undra hur det ska påverka min inspelning av intervjun innan Karolina Ramqvist har påpekat att jag inte kommer höra någonting av den och föreslår att vi ska flytta in.

Vi tas emot av en trevlig servitör som skämtar och hämtar bryggkaffe. Karolina Ramqvist beställer en halloumisallad. Jag tar mjölksnipan och erbjuder mig att hälla på mjölk i kaffet, men hon sitter redan och gräver i sin väska, får fram en liten flaska, skruvar av korken och häller en skvätt i kaffet. Intoleranser, förklarar hon och lutar sig fram, frågar viskande, som i förtrolighet, om vi har sett att mannen som serverar oss har liksom en defekt, som en stor tumör på halsen. Hon pratar med en tydlig Stockholmsdialekt, med tillhörande »liksom« i stort sett i varannan mening.

Med »Björnkvinnan« tar Karolina Ramqvist sitt författarskap in på helt ny mark. Det är en bok om en historiskt verklig person, Marguerite de la Rocque, en omyndig fransk adelsdam i mitten av 1500-talet, som dumpas på en öde ö utanför Labradorkusten i Nordatlanten av sin släkting och förmyndare, Jean-François de la Rocque de Roberval. Världen är ännu outforskad, ön en vit fläck. Ett mörkt, kallt, isolerat fängelse, ett straff för en osedlig förbindelse. Där blir hon kvar i två och ett halvt år, föder ett barn och gör vad som krävs för att överleva, inklusive att skjuta björnar. Karolina Ramqvist snubblade över historien när en väninna berättade den för henne. När hon väl hade hört talas om den kunde hon inte släppa den. Hon kände sig själv isolerad och fysiskt svag efter att ha fött sina två yngsta barn på kort tid. Småbarnstiden satte henne i ett slags existensiellt stormöga. Rädslorna för våld, smärta och förluster, att förlora barnen, att förlora i en nära relation, hade hon dragits med så länge hon kunde minnas.

– Hennes historia innehöll så många saker som jag själv var rädd för. En ung kvinna som lämnas ensam på en ö, med en familj som går förlorad. Det här med livets bräcklighet. Jag är lite ställd inför det faktum att det finns så mycket att förlora. Min syn på livet har varit att gå bort från det så mycket som möjligt. Den rädslan har styrt mig in i den här berättelsen.

På grund av hennes förluster?

– Ja. Jag var väldigt rädd för att visa mina behov och visa mig svag. Det blev så tydligt hur jag hade inrättat mitt liv för att slippa det skräckinjagande med levandet, och att kunna kontrollera livet. Skrivandet har varit min största lojalitet. Jag har inte behövt världen. För mig är den här boken en sorts frukt av det där skiftet, att se att det skydd som skrivandet har varit för mig är också en isolering.

Hon började gräva i historiska källor – främst tre renässansförfattare: vetenskapsmannen André Thevet, novellförfattaren François de Belleforest och drottning Marguerite de Navarre – och korsklippte den historiska berättelsen med betraktelser av sig själv, me-dan hon mödosamt lärde sig vad det innebär att forska i och tolka historiska källor. Resultatet är en mycket personlig berättelse om själva sökandet efter en berättelse. Det låter kanske meta, men blir i själva verket det motsatta, ett djupsinnigt, prövande sökande efter två, till synes oförenliga, människors minsta gemensamma mänskliga nämnare, på var sin sida historiens gång.

– När jag först stod inför de här tre källtexterna så var de i princip obegripliga för mig. Det var verkligen intressant hur lite jag visste om historisk forskning, där var det liksom ett härligt växelspel till att plötsligt kunna se en bevekelsegrund eller ett motiv och i det känna mig närmare dem.

Ramqvist kastades mellan tvivel på den egna förmågan och känslan av att försöken att göra en annan människa till en berättelse blir ett slags övergrepp. Hon kände avsmak för sin instinkt att se de la Rocque som ett hjälplöst offer, men också för sin lust att förvränga henne till en (alltför modern) protofeminist från 1500-talet, och lyfta fram henne som hjälten i den bragd som Roberval inte förutsåg, att de la Rocque i och med isoleringen på ön de facto lyckades med det han själv skulle misslyckas med: Hon födde ett barn på platsen, byggde hus, jagade och odlade och blev därmed den första att etablera en europeisk koloni i Nordamerika.

- Allt det som Marguerite de la Rocque gör på den här ön utgör det som konstituerar en koloni, säger Karolina Ramqvist, med hänvisning till historikern Elisabeth Boyer som på 70-talet forskade i och skrev om de la Rocques öde.

– Det blev speciellt eftersom jag gjorde de här utforskningarna i min dator eller mobil, och tittade på vackra, handskrivna manuskript via Google books eller andra digitala samlingar. Så det handlade också för mig om det här tryckta, det skrivna ordet i olika former. Det blev någonting för mig att spegla mig i när jag samtidigt skrev min egen bok.

Karolina Ramqvist växte upp ensam med sin mamma i Nacka och på Södermalm i Stockholm, på 1980- och 1990-talen, i en värld av journalister med stora samhällsengagemang i frågor som sexualpolitik och i synen på den heterosexuella kärleken som ett fängelse för kvinnor. Hennes pappa var frånvarande, med jobb i en hamn i Persiska viken och boende i London, och hon tillbringade mycket tid ensam hemma, eller på sin mammas jobb.

– Jag umgicks mycket med böcker, även innan jag kunde läsa, höll på med dem och tittade på bilderna. Försökte förstå om det fanns något system i bokhyllan.

Redan då visste hon att hon ville bli författare, och i tonåren förvandlades skrivandet till ett sätt att försöka lägga till rätta livet, besvärja det, eller förstå det.

– Jag minns att jag ritade och skrev om en resa som jag gjorde med min mormor till Narvik och Björkliden. Jag tror att skrivandet var väldigt viktigt för mig, men jag tänkte att det var för svårt. Jag var väldigt präglad av en problematisk, romantisk-modernistisk idé om författargeniet, och tänkte att det skulle jag aldrig kunna bli. Så jag tänkte att jag skulle skriva i en tidning i stället.

Det var som 12-åring hon flyttade med mamman till Södermalm i Stockholm, och i tonåren började hon på det radikala gymnasiet Södra Latin och gjorde tillsammans med några vänner om skoltidningen till en gratistidning, Plebs – hon presenterar sig i »Fittstim« som »medlem av Plebs pussy posse« – som de finansierade med fester och delade ut på klubbar. Därifrån rekryterades hon som klubbredaktör till Aftonbladet och DN, med ansvar för bland annat ett kalendarium. Den som vill veta mer om hennes nattliv på 90-talet läser »Alltings början« från 2012, med en ung kvinna som huvudperson vilken – som så ofta – väckte kritikers anstöt på grund av sin passivitet och likgiltighet. Inte en självbiografi, utan en roman, men i en miljö som författaren vet allt om. Berättelserna om unga kvinnor som lever som bihang på en man – som Karin i »Flickvännen« och »Den vita staden«, som passivt sitter och väntar på sin gangsterpojkvän – är på samma gång ett modersuppror och en protest mot förväntningarna på henne som kvinna och som feminist.

– För egen del så tror jag absolut det har att göra med det där credot från 70-talet, hur en kvinnas uppgift ska vara att uppfylla jämställdhetskampen. När jag skrev »Flickvännen« var jag väldigt upptagen av tankar på den moraliska förpliktelsen gentemot kvinnorörelsen. Jag tänkte mycket kring hur en kvinna som har frihet borde ha frihet att göra vad hon vill. De tidigare generationerna har gett den friheten till nästa generation, men sedan har de svårt att acceptera när en kvinna inte beter sig på det sätt som de skulle önska. För mig var det njutbart att skapa den där ultimata passiviteten. Att ta en person ur en periferi, den här gangsterflickvännen, och göra henne till huvudperson.

Hennes romaner är studier i makt, och i maktlöshet, och det som provocerar är inte sällan att hon som författare inte tar tydlig ställning för eller emot det ena eller det andra. Karolina Ramqvist debuterade 1997 med »När svenska pojkar började dansa« och sedan dess har det blivit fem böcker fram till »Den vita staden« 2016, skrivna i en stram, ganska hårdkokt stil.

– Jag har så många gånger fått höra av män att de inte läser kvinnliga författare, »men jag brukar läsa dina böcker«. Det finns en uppdelning där kvinnor och män läser män, men bara vissa kvinnor läser kvinnor. Och när jag såg de här kvinnoförfattarna runt medeltiden så var det likadant. Marguerite de Navarre beskrivs inte som en intressant författare över huvudtaget, utan bara som någon drottningmänniska. Ordet amatör kommer upp jätteofta när man läser om henne. Så det är kanske en liten annan del som jag har velat skriva om.

Det finns en bild av Karolina Ramqvist som ung och arg och kaxig, alltsedan »Fittstim«, men beskrivningen passar illa. Inte bara för att hon hunnit bli 42, utan också för att hon ger ett så eftertänksamt intryck. Hon säger själv att hon är väldigt blyg och aldrig blir arg. När essäboken »Det är natten« kom 2016, om skrivandets villkor, var det lätt att uppfatta den som en tillfällig paus i romanskrivandet, ett behov att uttrycka något mer rakt på. Med den märktes ett tilltagande tvivel i Karolina Ramqvists författarskap, en skrivande person som hade problem med författaren, eller snarare med bilden av författaren som förväntas möta läsare och tala om sig själv. Två delar av samma person, som ständigt blandas samman.

– Det kan tyckas som att förståelsen för romanen är lite liten ibland. Att det verkar ligga nära till hands att tänka att författaren skriver om sig själv. Det kan ju ibland kännas liksom fattigt, så klart. Men samtidigt så har jag ju använt mitt eget liv i mina böcker. Jag har använt skrivandet för att förstå mig själv och förstå världen.

Hon beskriver skrivandet som en slags grottekvarn där allt dras in, blir till texter där hon harvar omkring med sina svårigheter och försöker begripa.

– Jag har känt något slags milt själväckel kring det. Det är som något slags hårdingsyndrom. Att man samlar på sig en svårighet som ska bli ett fysiskt objekt som jag ska tvinga på andra människor. Att jag inte alls gör mig fri mina tillkortakommanden utan binder mig starkare till dem genom de här orden på papper. Och liksom vältrar mig i dem, som en hoarder (manisk samlare) som bara vill ha in allt det här i mitt hem och i andra människors hem.

I och med »Björnkvinnan« blir det tydligt att »Det är natten«, snarare än en parentes, var det första steget i ett författarskap som håller på att omdefiniera sig. I »Björnkvinnan« tittar en tredje person fram och längtar ut. Den person som finns när inget skrivande pågår, som den kanadensiska författaren Margaret Atwood har formulerat det. Den som kör bilen och äter flingor till frukost. Privatpersonen. Karolina har haft problem att få ihop de tre och har ofta fått kritik från sin omgivning för att hon lägger för mycket tid på skrivandet.

»Björnkvinnan« är något helt annat än de tidigare romanerna, något mer fullödigt, flödande. Det prövande, utforskande som hela tiden har kännetecknat Ramqvists berättelser har nu blivit huvudsaken, ett nytt huvudspår. Där hon tidigare utforskat en avgränsad berättelse, ger sig Ramqvist nu på hela livet och dess betingelser på en gång. I boken syns flyktiga kommentarer som låter ana hur hennes två senaste år har varit, som små glidningar över texten, utandningar.

– Det är en stor del av mig, tvekan och tvivel och ambivalens på många olika plan. Jag har ju vuxit upp med tydliga paroller och plakat, med ord och dekret, med otroligt tydliga idéer om samhället och om vad det är att vara kvinna. Jag befinner mig i något slags skifte där jag börjat titta på skrivandet på ett annat sätt, säger hon, och tar en bit av sin sallad och stoppar i munnen, tuggar kort. På något vis får hon i sig nästan hela salladen på det viset utan att göra några uppehåll i samtalet.

»Det blev så tydligt hur jag hade inrättat mitt liv för att slippa det skräckinjagande med levandet, och att kun- na kontrollera livet.«

Det är den åldrande författaren, påstår hon och skrattar, som nu ser på sig själv, ser mekanismerna och tankemönstren som drivit henne. Hon återkommer till det. Åldrandet. Verkar studera sig själv, sin förändring, intresserat som under lupp, på samma vis som hon betraktar metoo-vågen av kvinnliga vittnesmål som sänkt mäktiga, kvinnoförnedrande män över hela världen och dragit med sig hennes man ner.

Karolina Ramqvist går i väg och fyller på kaffe, och när hon kommer tillbaka är hon åter upprymt fascinerad över defekten. Att den är så stor.

Vi går ut för att fotografen, Petronelle Halvorsen, ska få ta några porträtt av Karolina Ramqvist på Författarförbundets trapp. Hakan skjuts fram, läpparna plutar lätt, ögonbrynen höjs. Det är en fotomin som jag känner igen från fotografier jag sett på henne. Hon har ett klädsamt rött läppstift.

Det stormar i hennes liv. Något är förändrat. Det skiftar mellan mörker och ljus, mellan kyla och mörker. Berättarjaget fryser och tappar både vilja och di­sciplin i mörkret. Hon har blivit beroende av ljus och värme.

Karolina Ramqvists blick är vaken. Hon ser saker. Hon märker förändringar. Hennes böcker är fulla av iakttagelser om inflammerade tandkött och ändrade stämningslägen. När vi ses igen, på onsdagen, hinner vi inte ens ta i hand innan hon frågar om jag har klippt mig. Hon har bara sett mig en enda gång förut och då hade jag håret uppsatt. Men jo, jag har klippt mig sedan sist.

Karolina Ramqvist sitter i en karmstol i korridoren på Nio rum där Norstedts, som renoverar sitt anrika förlagshus, hyrt in sig för sin årliga sensommarfest i Stockholm. I handen har hon ett glas vin blandat med ramlösa och tv-journalisten Marianne Rundström går förbi och tackar glatt för fantastisk läsning. Om en stund ska Rundström stå på en liten scen och prata med en lång rad författare om deras böcker som kommer att ges ut av Norstedts under hösten.

Karolina Ramqvist berättar om hur det gick till när hon började tvivla på de dogmer som hon matades med, ögonblick under hennes uppväxt då hon kämpade för att få ihop det ideologiska med det mänskliga. Hur det lett henne från den andra vågens feminism som präglat henne, till den tredje våg som var mer könlös. Hur hon förträngt biologin nästan helt. Nu är hon där igen. Tillbaka i tvivlet. Hon skriver om det i »Björnkvinnan«: »När jag såg tillbaka på den tiden och hur dominerande det sättet att tänka hade varit hos mig och runt omkring, kände jag ett vemod över att jag inte sett att jag själv var lika styrd av ideologi som jag anklagade andra för att vara, och hur det i sin tur hade hindrat mig som författare.« Ett nytt intresse för naturen, klimatet, för kroppar och deras fysiska behov, har slagit sitt grepp om henne och hon säger att det nog var det som var allra mest lockande med Marguerite de la Rocques öde. Hennes fysiska utsatthet, isolerad på en så ogästvänlig, mörk och kall plats, hotad av rovdjur.

– När vi gjorde »Fittstim«, då var det en fråga om att »komma ut« som feminist. Det är lite svårt att föreställa sig i dag att det var så djupt kontroversiellt. Mängden hot och hatbrev och liksom smädelser i det offentliga rummet, det var ju otroligt. Och det är inte länge sedan. Jag kan fortfarande ha en önskan om en närhet till det radikala, men kanske på andra sätt. Jag vill fortfarande ha den där öppenheten i tanken, men inte det slutna, säger Karolina Ramqvist, och beskriver en feminism som hon tycker på ett plan har nått vägs ände eftersom den blivit en självklarhet, till intet förpliktigande, en hållning full av innehållslösa poser.

Hon skrattar till igen och konstaterar att det är den åldrande feministen som ser tillbaka.

I »Björnkvinnan« ser berättarjaget sin dotter utvecklas till feminist, liksom hon själv, och hennes mamma före dem. Medvetet har hon undvikit att propagera för sina teorier, att inte säga självklarheter. Nu undrar hon om allt viktigt har hunnit bli sagt?

– Jag har funderat jättemycket över det. Överföringen från min mammas generation var otroligt bokstavlig och fostrande, både arbetarrörelsens idéer och de feministiska idéerna. Min feministiska fostran av mina döttrar och min son har varit mer ordlös. När jag fick mitt första barn så sökte jag någon sorts renhet som så klart inte finns. Jag ville verkligen hitta någonting som inte var så orienterat kring kön.

I boken får berättarjaget andnöd när hon hör en poddiskussion som hennes dotter lyssnar på: »Nu var det som om jag fick svårt att andas när jag hörde dem och tänkte på hur den politiska diskussion jag själv varit en del av tycktes ha fokuserats helt mot det individuella. Jag märkte att min dotter såg mitt ogillande. – Men känner du att du som vit kvinna ska få skriva om vad som helst? frågade hon.«

– Om en maktkritik ska förbli relevant så måste den hela tiden anpassas till hur verkligheten ser ut. De feministiska diskussionerna har ju blivit väldigt berikade av antirasistiska perspektiv och av queerperspektiv och så vidare, säger Karolina Ramqvist, men säger att hon saknar en politisk diskussion som handlar om strukturer, komplicerade förlopp, förändring.

– Idédebatten verkar vara helt borta och där känns det som att det finns ett nytt 70-tal på något sätt. Det handlar om rättning i leden och det är samtidigt också en konsekvens av att vi lever i den här urkapitalistiska tiden, där man bara uppehåller sig kring att uttrycka det individuella eller bedöma ett individuellt uttryck. Och det verkar inte leda så långt.

Inifrån scenen hörs Lena Einhorns röst, hon berättar om sin bok »Den tunna isen«. Hon är nummer två i presentationen.

– Jag tror att jag är nästan sist, säger Karolina Ramqvist och sitter lugnt kvar. Tv-journalisten Malou von Sivers glider förbi och berättar att hon läst. »Fantastisk bok«, säger hon och tackar.

Berättelsen om Marguerite de la Rocques grymma öde får ytterligare nerv av att själva formen vid en läsning tycks sammanfalla med Karolina Ramqvists eget trauma. När berättarjaget närmar sig slutet på sin forskningsresa och äntligen lyckas hitta information om hur och var Roberval dog, så visar det sig att han blev ihjälslagen i Paris av en mobb. För läsaren, åtminstone för mig, framstår det som en parallell till tiden då Karolina Ramqvists eget liv slungas ut i kaos av vad som faktiskt också är en mobbs, om än digital sådan, urskillningslösa vrede.

Karolina Ramqvist blir uppenbart besvärad av att prata om händelserna för snart två år. Blicken fastnar uppe i taket, hon tappar sin gaffel och hennes långsamma, trevande sätt att prata saktar in ytterligare. Meningarna avbryts mitt i och börjar om. Men de slutliga fraserna är noggrant formulerade, lugnt och utan spår av bitterhet. Intresserat.

– Det har ju varit väldigt skrämmande såklart, på flera nivåer. Både för mig som författare och som människa i Sverige. Men också såklart för mig som privatperson, väldigt skrämmande. Känslan av att ingenting som man har tagit för givet i samhället längre riktigt går att lita på. Å ena sidan den smärtan, å andra sidan det här fascinerande skådespelet. Men också att känna den här starka identiteten att vara en människa i en familj, en förälder som vill skydda sin familj. Det blir väldigt påtagligt när ens fysiska existens är hotad. Det är ju ovant för en svensk att känna så.

Hon antyder att det har förekommit hot, men vill inte gå in på hur de sett ut. I stället vill hon få återkomma. På sitt sätt. I skriven form.

– Jag vill gärna att böckerna ska få tala till läsaren direkt, och det här är nog inte den boken som handlar om det, även om det finns den här läsningen, den här parallella rörelsen. Det var liksom ett märkligt fall av en slags dubbel rörelse i dåtiden och nutiden. Jag tror att det kommer att vara väldigt svårt att helt undvika att skriva någonting mer om det, antagligen, i någon form.

Deckarförfattaren Anna Jansson har pratat en stund om sin bok »Dotter saknad« när Ramqvist går in i den fulla salen. En stund senare är det hennes tur att kliva upp på scen och berätta om »Björnkvinnan«.

FAKTA | Karolina Ramqvist

Författare, journalist, manusförfattare, född 1976 i Göteborg, uppvuxen i Nacka och på Södermalm i Stockholm.

Slog igenomför en bred publik när hon skrev ett av inläggen i feministantologin »Fittstim« 1999 och publicerade ett brev från Ulf Lundell, som surnat till över en recension.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera