Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Sven-David Sandström

Tonsättare och professor, avled den 10 juni, 76 år gammal.

Konstutövare och andra skapande människor lever vidare även efter döden, sägs det. I sina verk. Klyschan är i allra högsta grad giltig vad Sven-David Sandström beträffar; han lämnade efter sig minst åtta verk att uruppföras under de närmaste åren. Det första av dem uppfördes i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm bara fem dagar efter det att han somnade in på Ersta sjukhus.

Verket är en tonsättning av åtta dikter ur Werner Aspenströms diktsamling »Snölegender« (1949) och bär titeln »Uppbrott«. Ett avsked till livet? Nej, det präglas inte av död utan mera av just liv, värme – ja, glädje mitt i en sorg, en paradoxalt ljus känsla. Några rader i den sista dikten anger riktningen: »Det finns bara en gammal tid och en ny tid/ett skepp som kommer och ett som går.«

När tonerna långsamt klingade ut började kyrkklockorna ringa, mycket svagt. Sedan reste sig publiken och applåderade varmt och länge kören, solisterna och orkestern. Dirigenten Christoffer Holgersson överlämnade raskt sina blommor till tonsättarens änka Ann-Marie Lysell.

Sven-David Sandström hade en central position i svenskt konstmusikliv i femtio år. Han betecknas ofta som Sveriges meste kompositör; han skapade under sin långa karriär nära 600 verk. Döden kom inte oväntat. Han fick diagnosen lungcancer förra sommaren men fortsatte att komponera in i det sista.

Han var inte rädd för att dö. »Det känns ingenting. Det får glida bort, det är inte ett dugg jag kan göra, och jag har inte ont« sa han i en av de intervjuer han gav under våren. »Jag har förtroende för mänskligheten  [ …] Jag ser skönheten som något som kan rädda oss«, sa han i en annan intervju.

Redan 1980 tonsatte han Uppenbarelseboken för kör, »Ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer  … «. Han blev allmänt känd med ett rekviem, »De ur alla minnen fallna« (1982), ett verk med våldsamma inslag och djup symbolik, en allegorisk framställning av helvetet.

Sven-David Sandström var oerhört bred i sitt skapande. Han skrev orkesterverk, körverk (»jag fascineras av rösten, rösten gör kören«), verk för olika instrument, balettverk (samarbetet med koreografen Per Jonsson ansåg han ytterst viktigt), kammarmusik, vokalmusik, filmmusik. Han betecknade sig själv som »en pedantisk hantverkare«.

– All musik är betydelsefull för mig. Man måste ge sig själv utmaningar. Man räcker aldrig till, men man måste försöka, och då räcker man lite längre. Att leta efter hemligheter gör livet meningsfullt. Jag har egentligen bara en önskan i livet, och det är att göra musik som berör, gärna många människor, djupt, lättjefullt och allvarligt, sade han i sitt Sommar-program 1999.

Han lyckades. Hans musik framförs ofta i hela världen och älskas av många. Kommande uruppföranden äger rum vid bland annat Köpenhamns jazzfestival i februari 2020, i Berwaldhallen i mars 2020 och i Uppsala i maj 2020.

Bara några veckor innan han dog spelade han in ett nytt Sommar-program. Det sändes den 10 juli i P1 och kretsar kring hans aldrig sinande kreativitet, om hur livet kan bli om man vågar säga ja till saker och ting, om Bachs betydelse för hans skapande och om den opera han färdigställde i våras med libretto av Niklas Rådström efter hans bok »Boken«.

Sven-David Sandström växte upp i en skyddad, frikyrklig miljö i Östergötland. Fadern var urmakare och ordförande i baptistförsamlingen.

– Allt var självklart. Ska du bli en lycklig människa ska du tillhöra baptistkyrkan  …Jag fick inte gå på bio, inte titta på fotboll, inte fiska på söndagarna, berättade Sven-David Sandström i ett tv-program 2011.

Han fostrades till att musik ska ha en mening och sa ofta att han kände sig som en länk i någonting större. Han lutade sig mot Johann Sebastian Bach och kände trygghet i att vara en länk i ett historiskt musikskapande, sa han. 2008 började han i Bachs anda skapa liturgisk musik för alla kyrkoårets söndagar.

Han var också känd för sin eleganta, oftast helsvarta klädsel och sina lackskor och drog sig inte för att avväpnande och självironiskt beteckna sig själv som »en löjlig estet«. Han sökte och fann frihet i både liv och skapande, men han övergav inte sin tro. Han avslutade alltid sina partitur med GTG – Glory to God.

– Jag vill tacka Gud för att han har gett mig ett slags förmåga att komponera, sa han i ett radioprogram.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera