Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt

Formatkrig vi minns: Gizmondo, minidiscen & ep-skivan

Den som har ett elektroniskt fiasko liggande på vinden kan sitta på en förmögenhet.

Det var första dagen efter sommarlovet på Norrmalmskolan i Piteå. Vi skulle börja femte klass och min bästa kompis »Gabbe« sken som en sol. I hans väska låg en sprillans ny minidisc och han kunde knappt bärga sig inför att få visa upp den för oss andra. Med det som bäst kan liknas vid små cd-skivor kunde musikspelaren spela upp hans favoritmusik – och visst, vi var imponerade.

Men »Gabbes« lycka varade inte länge. Redan på lunchrasten blev han brädad av en kamrat i klassen. Alexandra hade hälsat på sina släktingar i Philadelphia över sommaren och med sig hade hon den första versionen av en Ipod. När hon berättade att den vita musikspelaren rymde 5 gigabyte sa det oss ingenting, men när vi förstod att det motsvarade ungefär 1 000 låtar tappade vi hakan. Inget skulle bli sig likt på skolgården efter det.

Minidisc blev aldrig någon succé. Det berodde knappast enbart på att Apple lanserade sin Ipod 2001, men för oss 90-talister var det en för­aning om vad ett formatkrig är. Två format, oftast backade av var sitt multinationellt företag, som slåss om att bli standard i varje hem. Och det är ingen ny företeelse. Redan i slutet av 1800-talet var det Thomas Edisons uppfinning fonografen som gick en kamp mot grammofonen.

När lp-skivan för några år sedan fick ett återupplivande bland musikintresserade kanske inte alla kände till att de lika gärna hade kunnat leta efter ep-skivor i secondhand-butikernas plastbackar. Formatet dominerade marknaden på 50-talet, men när lp:n kunde briljera med en betydligt längre speltid hamnade ep:n i en alltmer tynande tillvaro.

Det sägs att ingen minns en förlorare, men även vinnaren kan få betala ett högt pris. Det fick Sony erfara när man i mitten av 2010-talet slogs mot Toshiba om formatet som skulle ersätta dvd. I ena ringhörnan hittade vi Toshibas hd-dvd och i den andra Sonys Blu-ray. Den sistnämna gick segrande ur striden, mycket tack vare draget att installera Blu-rayspelare i varje spelkonsol av märket Playstation 3. När slaget var vunnet kunde man dock konstatera att notan för kriget landade på 19 miljarder kronor.

Den som satsat på »fel häst« behöver dock inte misströsta. Om man har lite is i magen kan även en misslyckad produkt få ett högt nostalgiskt värde. Ett exempel på det är den svenska bärbara spelkonsolen Gizmondo. Trots att produkten var uppsnackad och sågs som en stark konkurrent till Sonys motsvarighet Playstation portable blev den aldrig en försäljningssuccé. När kopplingar till ökända Uppsalamaffian avslöjades föll företaget och det slutade med en konkurs.

Men i dag, nästan 15 år efter att Gizmondo lanserades, får du betala ett par tusen kronor om du vill lägga beslag på spelkonsolen via köpställen som Ebay. Motsvarande pris för Sonys spelkonsol är bara ett par hundra spänn. Med andra ord är det inte alltid bäst att satsa på den som till synes verkar vinna ett formatkrig. Det går helt enkelt inte att underskatta det nostalgiska värdet av ett misslyckande.

Gustaf Nilsson

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera