Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Hakelius: Rädd för majoriteten

Inget parti kapitulerar. Inte heller SD.

Av det skälet vore det naivt att tro att migrationsfrågan en gång för alla kunde läggas till handlingarna om Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna gjorde upp om den.

Sverigedemokraterna arbetar målmedvetet på att bredda sig. De vill fylla det utrymme som blivit ledigt, sedan Socialdemokraterna tappat kontakten med sitt arv och en försvarlig del av sina kärntrupper. De lyckas rätt väl. Sverigedemokraterna knyter an till den traditionella socialdemokratiska synen på välfärdsstaten, på social och ekonomisk trygghet baserad på nationell gemenskap, på sunt förnuft och pragmatism som politiska rättesnören, när Socialdemokraterna efter Göran Persson drivit mer planlöst.

Men den breddade ambitionen är ändå inte detsamma som att Sverigedemokraterna skulle vara beredda att sträcka sitt bästa vapen. I den meningen hade migrations- och justitieminister Morgan Johansson säkert rätt när han i veckan gissade att Sverigedemokraterna, trots erbjudandet om en uppgörelse, nog helst vill ha kvar invandringen som konfliktfråga. Erbjudandet är del av ett mer avancerat spel. Men det har fördelen av att sätta fingret på något väsentligt.

I sak – för det finns trots allt sak – vore en sådan trepartiuppgörelse ganska lätt att föreställa sig. Trots allt tal om att aldrig ha att göra med Sverigedemokraterna, särskilt i migrationsfrågor, är just det ett område där en överenskommelse inte längre skulle kräva särskilt svåra kompromisser. De skulle förstås vara svårt för partiorganisationerna av emotionella skäl. Kanske ett problem gentemot väljarna. Men i sak vore det rätt lättförhandlat.

Det här beror förstås på att de två stora traditionella partierna under ett antal år så till den grad misskötte migrationspolitiken att de i praktiken gav Sverigedemokraterna patent på gott omdöme och ansvar. Resultatet var givet: att moderater och socialdemokrater till slut tvingades närma sig Sverigedemokraterna. Inte bara av rösttaktiska skäl, utan av det sakpolitiska skälet att Sverigedemokraternas politik fungerade bättre än deras egen.

Där är vi nu.

Situationen är i den meningen normaliserad. De stora partierna vill föra en pragmatisk och stram migrationspolitik, eftersom de räknar med att behöva leda landet. Radikaliteten och den blåögda idealismen finns i de mindre partierna, som antingen inte behöver bekymra sig om landets styre, eller som vågmästare tvingar större partier att ta ansvar för en politik som egentligen saknar brett folkligt stöd.

Problemet är just det senare.

Januariöverenskommelsen binder inte Socialdemokraterna vid att forma en framtida migrationspolitik med Centern och Liberalerna. Det finns inga sådana fasta löften till Miljöpartiet eller Vänsterpartiet heller. Men i praktiken skulle Centern och Liberalerna tappa ansiktet, om Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och Sverigedemokraterna om just migrationen. Det skulle skjuta Centerns hela argumentation för att byta block – att beröva Sverigedemokraterna inflytande, särskilt vad gäller migration – i sank.

Från socialdemokratiskt håll finns inte heller det intresset. Morgan Johansson må ha rätt i att Sverigedemokraterna är en aning oärliga och att de egentligen vill ha kvar invandringen som konfliktfråga. Men han är själv en aning oärlig när han inte låtsas om att detsamma gäller för Socialdemokraterna.

Skulle Sverigedemokraterna plötsligt vara del av en stor uppgörelse om invandringen, skulle kilen som splittrar borgerligheten försvagas betydligt. Och Socialdemokraternas makt bygger under överskådlig framtid på en enda sak: att borgerligheten förblir splittrad.

Sådan är politiken, kan man säga. Men man kan också säga att det här är beviset på att partipolitiken just nu är gravt dysfunktionell.

Riksdagen har majoritet för och kan lösa svåra och viktiga politiska frågor på ett ansvarsfullt sätt. Den kommer att låta bli. Inte därför att alla uppgörelser har sina baksidor – i det här fallet Sverigedemokraternas trovärdighet – utan därför att andra hänsyn än landets bästa går först.

Vi lever i ett land som har uppfunnit en politisk kris, utan ett den egentligen finns. Därför har vi en regering som inte har någon egentlig riktning i någonting, oavsett om det gäller reformen av arbetsförmedlingen, skattepolitiken, budgetbalans eller migrationspolitik. Det trots att det, i nästan alla viktiga frågor, finns tydliga majoriteter i riksdagen.

De klara majoriteterna, som tidigare var politikens önskedröm, ses nu som genanta hot. De måste ignoreras.

Vilka tror du vinner på det, i längden?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera