Hans Rausing

Text: Ronald Fagerfjäll

En av de rikaste svenskarna, Hans Rausing har gått ur tiden. Under inte mindre än 39 år var han vd för Tetra Pak, vilket växte från garageföretag till global jätte. Hans, som var son till grundaren Ruben Rausing,  spelade en stor roll för utvecklingen och blev inte bara en av världens rikaste män utan också en av de allra mest likvida, efter att ha sålt sin del av företag till brodern Gad 1995. Då värderades världsföretaget till drygt 80 miljarder kronor.

Man talade ofta om »pappas pojkar«. Vi svenska företagsjournalister, som var vana vid kapabla arvtagare i sådana dynastier som Wallenberg, Johnson, Persson, Lundberg och Stena Olsson, hade knappast sådana fördomar. Men Tetra Pak-familjen odlade gärna myten om sin store grundare  Ruben Rausing som uppfunnit allt själv. Kanske berodde det på att Sverige ringaktade »krämare« och beundrade tekniska snillen.

Hans och hans far var snarare djärva entreprenörer och säljare som vågade satsa internationellt på de nydanande dryckesförpackningar som anställda tekniker utvecklade. Ända från början.

Bolaget Tetra Pak registrerades 1950 på en idé som en medarbetare kläckt två år tidigare. Man kunde fylla ett långt pappersrör med mjölk och sedan kontinuerligt klippa av och samtidigt limma ihop tetraederformade förpackningar. De svenska mejerier som provade idén badade i spilld mjölk.

Först några år senare kunde en fun-gerande förpackning presenteras med rätt maskin och rätt plastat papper. Varumärket Tetra Pak inregistrerades  i 57 länder. Till en början sålde Tetra Pak produkterna genom licenstagare utomlands. En lång, gänglig och blyg Hans Rausing, grundarens yngre son, blev vd och  den fyra år äldre och lika långe Gad, som hade akademiska ambitioner i arkeologi, blev hans sekond.

Fadern drev sedan 30-talet förpackningsföretaget  Åkerlund & Rausing. Detta var när speceriaffärerna blev självbetjäningskedjor och förpackning kallades »the wonder industry«. I USA  utvecklade Pure Pak mjölkkartonger av vaxad papp, så helt ny var inte tanken.

Tetra Paks första egna produktions-enhet utanför Sverige byggdes i Italien 1963, ungefär när den fyrkantiga förpackningen Brik med med lufttätt aluminiumskikt utvecklats. Då fanns redan installationer i ett 30-tal länder och på något underligt sätt lyckades Tetra Pak till och med att ta sig in i  det protektionistiska Japan med helägt dotterbolag.

Snabbväxande företagsprojekt är väldigt kapitalslukande och riskabla.  Familjen Rausing och de andra delägarna hamnade närmast på obestånd. Det blev ledningskris och man höll på att överge Brikprojektet.

Familjen – som hade dragit i gång ett nytt storslaget projekt, framtidens förpackning för kolsyrade drycker (Rigello) – tvingades sälja aktierna i  Åkerlund & Rausing och Östanå pappersbruk för att finansiera alla utlandsprojekt.

Men resten blev en verklig framgångshistoria då Tetra Pak såg till att mjölk kunde distrueras även i fattiga länder där kylskåp saknades. Få gjorde så mycket för att förbättra situationen för världens barn. Grundaren hade hunnit bli 79 och sonen Hans var 48 år när de äntligen blev stenrika.

Planerna på de nya löntagarfonderna hotade familjens makt över företaget. Med royalties till utländska bolag kunde de bygga upp ett expansionskapital utom  räckhåll för de svenska skattemyndigheterna. Gamle Ruben Rausing flyttade först utomlands med sin sköterska  för att skapa vattentäta skott mellan familjens olika bolag. Sedan flyttades, i början av 80-talet, hela kapitalet utomlands genom några bokföringstransaktioner.

Svenska företag blev ändå kvar i företagsundret eftersom flera svenska pappersbruk och kemiföretaget Unifos var viktiga leverantörer av belagd mjölkkartong; och svensk verkstadsindustri och svenska mejerier deltog i maskinutvecklingen. År 1991 införlivades ett av de större börsföretagen Alfa-Laval i nya Tetra Laval. De delar av Alfa-Laval som levererade till industrikunder kom senare tillbaka till börsen.

Hans Rausing själv klev alltså av äventyret och levde sina sista  24 år i England som mecenat och ivrig investerare i nya tekniska projekt.

Ronald Fagerfjäll