Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Inbördeskriget i Labour: Jon Lansman är en av krigsherrarna

Underhuset har sammankallats, men inom Labour pågår ett inbördeskrig. Jon Lansman är en av krigsherrarna.

September 1981 var en dålig månad för Jon Lansman. Han var bara 24 år, men ledde kampanjen för att få vänsteryttern Tony Benn vald till Labours vice ordförande. Benn förlorade med 0,8 procentenheter. Det var början på en lång politisk ökenvandring för Lansman och resten av det brittiska Labourpartiets vänsterflygel. Sju år senare fick Neil Kinnock 89 procent av rösterna, när Benn utmanade honom som ledare.

Januari 2018 var en bra månad för Jon Lansman. I en jordskredsseger som inte stod Neil Kinnocks efter besatte hans vänsterradikala Momentumrörelse – ett parti inom Labourpartiet – tre nyinrättade platser i Labours verkställande utskott, NEC.

»Äntligen har vi en version för det tjugoförsta århundradet av det Socialistparti jag gick med i för 44 år sedan«, tweetade Lansman, som själv var en av de tre nyvalda.

Överord eller ej: valet till NEC i januari 2018 var mer än en symbolisk seger. Det innebar att partiets mäktigaste interna organ fick en klar vänstermajoritet. Om Tories har skaffat sig en mörkrets furs-te i Dominic Cummings, som låg bakom brexitkampanjen, har Labour fått sin i Jon Lansman.

Lansmans politiska kall har i stor utsträckning handlat just om att ta kontrollen över Labour, snarare än att bekämpa de konservativa. Inte minst om att bekämpa borgerliga avvikare i partiets hägn. Det var en akt i det dramat som utspelade sig inför Labours kongress i Brighton, som hölls i slutet av förra och början av denna vecka.

Labours nuvarande vice partiledare Tom Watson, en mittenpolitiker med dragning åt New Labour, var inte närvarande på NEC:s förberedande möte. Jon Lansman utnyttjade frånvaron för att lägga fram ett förslag om att posten som viceledare för Labourpartiet skulle avskaffas.

Tom Watson fick veta det genom ett sms då han satt på en kinarestaurang.

Förslaget stoppades endast genom att NEC:s ordförande, Wendy Nichols, bedömde det som stadgevidrigt. Det krävs två tredjedels majoritet i NEC för att upphäva ett sådant beslut. Jon Lansman lyckades samla sjutton röster mot tio och förslaget föll.

Tom Watson var, begripligt nog, ändå upprörd. Jeremy Corbyn föreslog en »kompromiss«, som går ut på att själva posten som viceledare ska utredas för att öka Labours »representativitet«. Rakt uttryckt: Är partiledaren en vit medelålders man, läs Corbyn, bör inte vice partiledaren vara en vit medelålders man, läs Watson.

Labours kongress, tänkt att vara en uppladdning inför ett nära förestående val, började alltså som ett inbördeskrig.

Det kom inte som en blixt från klar himmel. Tidigare i september använde Jon Lansman vänstermajoriteten i NEC för att kasta ut studentförbundet Labour Students ur partiet. Det var resultatet av en nästan 40-årig vendetta mot studentförbundet, som till skillnad från ungdomsförbundet stod emot de trotskistiska infiltratörerna i Militant under slutet av 70- och början av 80-talen.

Situationen inom Labour är extremt konfliktfylld och instabil.

LÄS OCKSÅ: Labour vill stoppa ett utträde – men vad är alternativet? 

Momentums kampanjande har lett till att Labourpartiet växt kraftigt, räknat i medlemmar. Partiet organiserar nu strax under en halv miljon; en nedgång sedan toppnoteringarna för något år sedan, men nog för att Labour ska vara Europas största politiska parti. Å andra sidan har inflödet av medlemmar skapat sprickor inom partiet i flera olika dimensioner.

Partiets parlamentsledamöter är, eller har åtminstone varit, mitten-höger-inriktade. Gradvis har de marginaliserats, ibland genom hot om att kastas ut. Samtliga av de sju ledamöter som lämnade Labourpartiet för att bilda The Independent Group i början av det här året, var knutna till Progress, den interna partiorganisation som stöttade Tony Blair och New Labour.

Men partikongressen visade att Momentums styrka inte innebär att Jeremy Corbyn stärkt sin ställning. Från att i praktiken ha varit en obrottsligt lojal Corbynistisk kampanjorganisation, har Momentum och Lansman allt oftare gått i clinch med partiledningen.

Inom Momentum är positionerandet i gång om vem som ska ta över efter Jeremy Corbyn. På sina håll sägs det rakt ut, även från Momentumanhängare, att Corbyn måste bytas ut för att Labour ska ha en chans att vinna ett val.

Det finns flera skäl till det, men främst är brexit. En stor majoritet av Labours nya vänsterfalang vill att Storbritannien ska stanna i EU, till skillnad från den gamla partivänstern men i likhet med Labours högerflank. Det är en fråga som skär känslomässigt och djupt. Förväntningarna är stora på att Labour otvetydigt ska kampanja för fortsatt medlemskap i en ny folkomröstning.

Den gamle EU-skeptikern Jeremy Corbyn vill att partiet undviker att ta ställning inför en folkomröstning. Jon Lansman drar i just detta avseende åt liknande håll. Följden blev att Labours partikongress inte bara började med ett utbrott av inbördeskrig, utan också slutade med ett sådant.

I omröstningen om hur partiet ska hantera en ny folkomröstning vann Jeremy Corbyns linje, till såväl Momentumanhängarnas som partihögerns stora besvikelse. Omedelbart spred sig påståenden om att voteringen hade manipulerats av partitjänstemän nära Corbyn.

Två saker står klara efter kongressen. Det ena är att Labour gjort en skarp vänstersväng med övertoner av klasskrig, som bland annat innebär löntagarfonder, fyra dagars arbetsvecka och ett avskaffande av privatskolor. Det andra är att Labour är ett djupt splittrat parti. Det finns ingen gemensam syn på brexit, partiledaren är allt mer ifrågasatt och de interna fejderna är skoningslösa och bittra.

Det är antagligen precis det slags miljö som Jon Lansman känner sig hemma i.

Läs alla Johan Hakelius krönikor i Fokus här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera