Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / Utrikes

Labour vill stoppa ett EU-utträde – men vad är alternativet?

Nu vill alla veta: Vad är alternativet?

Frågan verkade få ett svar i tisdags då ­Labourledaren Jeremy Corbyn talade inför brittiska LO:s, TUC:s, kongress i Brighton: Labour ska stoppa ett EU-utträde utan avtal, vinna ett allmänt val och sedan ge britterna en andra chans att välja mellan ett »trovärdigt« sätt att lämna unionen, eller att stanna kvar.

Ytterligare en folkomröstning, alltså. Men vad är ett »trovärdigt« sätt att lämna EU? Är det avtalet som Theresa May förhandlade fram, eller något annat? Och vad vill egentligen Labour?

En elak beskrivning av Labours besked gick att läsa i ett brev till The Guardian: partiet vill vinna ett allmänt val, förhandla fram ett bättre brexitavtal och sedan argumentera mot det avtalet i en folkomröstning som de hoppas slutar med att landet blir kvar i EU.

När viljorna drabbat samman på Labours kongress, som hålls mellan den 21 och 25 september, kan sikten möjligen klarna. Eller bli än grumligare.

En allt vanligare kritik mot Boris Johnson är att hans kompromisslösa hållning i brexitfrågan också stärker Labourpartiets radikaler. Något ligger det i det.

Jeremy Corbyn var, tills för fyra år sedan, en udda vänsterytter i sitt parti. Hans finansministerkandidat, John McDonnell, är marxist och älskad bland sina anhängare för uttalanden som: »Förändring kommer inte av att folk dricker te på The Ritz, den kommer av att folk stormar The Ritz.«

Det är mer än frasradikalism. Financial Times gick i den gångna veckan igenom Labours politiska alternativ, särskilt vad gäller ekonomin, om partiet skulle vinna ett val. Det rör sig om mycket radikala omstöpningar, även om allt inte nödvändigtvis hamnar i ett valmanifest. Ett betydande antal samhällsfunktioner, från tågen till elnätet och posten, ska åter förstatligas. Skatterna ska göras betydligt mer progressiva; massiv upplåning ska finansiera offentliga investeringar; bankernas löne- och bonussystem ska begränsas; ett mbl-system med löntagarrepresentanter på en tredjedel av platserna i bolagsstyrelser ska införas; arbetsmarknaden återregleras; minimilönen höjas; en arbetsrättsminister och en arbetarskyddsstyrelse skapas.

De senare förslagen låter kanske inte särskilt hotfulla i svenska öron, men det likaledes svensk- och Rudolf Meidner-inspirerade förslaget att utan ersättning konfiskera 10 procent av aktierna i alla större företag och lägga dem i löntagarfonder, är en tydligare mätare på vart Labourpartiet siktar. Och om något lär den kommande Labourkongressen dra åt det än mer radikala hållet.

»Vi måste skriva om reglerna för vår ekonomi«, säger John McDonnell, som beskriver sina reformambitioner som större än de Clement Attlee hade, när han grundlade den brittiska välfärdsstaten. Jon Lansman – som leder Corbynsupportrarnas parti inom Labourpartiet, Momentum – talar om vikten av att uppnå en så »omfattande omfördelning« att det skapas »en väldig massa människor med ett uppenbart intresse av att se till att Labour förblir vid makten«.

Det kommer att bli ett allmänt val inom kort. De konservativa är i ledning. Men i ett läge då fler röstar mot något än för något, är resultatet ytterst osäkert. I underhusets sluggerretorik har Jeremy Corbyn regelmässigt anklagats för att vilja förvandla Storbritannien till ett europeiskt Venezuela. De som utslungat den anklagelsen har slutat le när de upprepar den.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera