Karin Ahrland

Karin Ahrland firade sin sista födelsedag i juli försvagad men obruten och höjde ett glas med vänner och grannar. Helt stilenligt. För Karin tyckte om att vara med människor av olika sorter – fast helst sådana med humor.

Hon var född i bruksmiljö, Nyby bruk i Torshälla. Dess verksamhet består av teknik och handel, export till avlägsna länder. I Torshälla väcktes hennes reslust – och den blev stor. Få har som Karin Ahr-land mutat in jorden och dess mest svårnådda platser; från Tonga till Kashgar.

Ändå förblev hon under sex decennier bofast i Skåne, fast inte vid allfarvägen, det krävdes minsann vägbeskrivning för att hitta till Illstorp.

Efter Torshälla kom Lund att forma Karin. När hon började på universitetet där på 50-talet var studentskorna få och ännu färre var de som läste juridik. Men Lund hade då som nu mer att bjuda än studier. Karin blev snart en profil i studentlivet och valdes till den prestigefyllda posten som förste kurator för Värmlands nation. Som studentpolitiker knöt hon kontakter med män som skulle styra Sverige; Olof Palme och Hans Rausing.

Så tog hon till slut sin examen och valde administrationen, blev en duktig och uppskattad statstjänsteman på länsstyrelserna i Malmö och Falun.

Karin Ahrland ville mycket; rättvisa och förnuft. Det var just en reaktion mot orättvisa och oförnuft som ledde henne in i Fredrika Bremer-förbundet. Bakgrunden var den ack, så vanliga historien med chefen som tyckte att »vi har redan en kvinna«. Hon blev förbundets ordförande 1970 och riktade in verksamheten mot den usla kvinnorepresentationen i politiken.

Och se, det var något som låg i tiden. Plötsligt gick det att få partiledare att ställa upp – och ibland göra bort sig lite – i utfrågningar på temat jämställdhet. Pressen kom och Karin Ahrland blev ett namn.

Så valdes hon in i riksdagen för Folkpartiet 1976, vid det omvälvande val som förde en icke-socialistisk regering till kanslihuset. Hon valdes om och lämnade riksdagen först 1989. Då hade hon lett ju-stitieutskottet sedan 1985 och varit statsråd med ansvar för sjukvård i Thorbjörn Fälldins sista ministär 1981–82.

Att Karin skulle in i regeringen tyckte de flesta som kände henne var rätt självklart, men att det gällde hälsofrågor gav däremot upphov till glada skratt: för säga vad man vill: något hälsofreak var hon inte.

Det gick naturligtvis bra därför att en allroundpolitiker med förnuft kan ta sig an och reda ut det mesta.

De kan också företräda vårt land i nya sammanhang. Så blev Montreal i Kanada och Wellington i Nya Zeeland hennes och maken Nils spelplan under 1900-talets sista årtionde. De var båda roade av människor och nya situationer. Att det var hon som var huvudpersonen och han som var bihanget gav upphov till ett och annat missförstånd – och många roliga historier att berätta för vänkretsen.

Karin Ahrland avslutade sin tjänst med uppdraget att vara introduktör av främmande sändebud. Det vill säga hon for med nya ambassadörer i sjuglasvagnen till Slottet och presenterade dem för kungen. Sådant hade dittills skötts av herrar, skrudade i svart diplomatfrack med mycket guld. Ambassadör Ahrland svek inte traditionen. Hon bar en lång, svart kaftan med orientaliska guldbroderier, köpt i någon basar någonstans i Pakistan eller Mellanöstern.

Där reste hon flitigt under de år hon var ordförande i Svenska Afghanistankommittén. I det uppdraget förenade hon sitt liberala motstånd mot Sovjet med intresset för Asien; dess historia, folk och kulturer.

Karin Ahrland skrev inga memoarer men hon läste många. Hon var en flitig  läsare – och en kritisk. Och det politiska intresset var och förblev starkt. Så många diskussioner, så många kommentarer och så bestämda omdömen jag och hennes andra vänner fått lyssna till. Sina kontakter in i det liberala partiet vårdade hon. Dem använde hon också nu i våras när det åter var dags för partiet att välja ledare, den sjunde sedan Karin Ahrlands första valkampanj.

Liberalism och kvinnosak är de röda trådarna i hennes samhällsengagemang. Rosenodling, broderi och katter ger kunskap om personligheten Karin Ahrland.

Barbro Hedvall

Journalist och författare