Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Krisen har blivit vardag i Venezuela

Återigen har ett förhandlingsförsök i Venezuela ersatts av vapenskrammel.

Nyligen beordrade Nicolás Maduro sina förhandlare att inte längre delta i de samtal med den självutnämnde »förvaltande« presidenten Juan Guiadós representanter som initierats av Norge. I stället skickade han militären till gränsen mot Colombia. För att understryka allvaret förklarade en av hans medarbetare att det venezuelanska flygvapnets Sukhoi kan vara i Bogotá på elva sekunder.

Maduro anklagar Colombias president Iván Duque för att, med USA:s stöd, organisera en invasion av Venezuela och dessutom för att planera att mörda honom. Delvis är det ett svar på Colombias anklagelse att Venezuela upplåter territorium för den colombianska gerillan – dels den gamla ELN-gerillan, och dels en grupp ur farc-gerillan som nyligen hoppade av fredsprocessen och förklarade att de skulle återuppta den väpnade kampen.

Allt detta har skett förr i olika versioner. Den venezuelanska politiken är som en serie allt slitnare repriser som ingen längre riktigt orkar titta på. Alla ljuger och inget händer utom att krisen fördjupas.

Men allt står inte stilla.

Våldet har minskat i Caracas, männi­skor är mindre rädda och rör sig mer ute efter mörkrets inbrott än på länge. En positiv nyhet. Men när kriminologer förklarar orsakerna till minskningen så blir man inte särskilt lättad. En förklaring är nämligen att kriminella gäng nu kontrollerar hela områden där ingen vågar göra polisanmälan. En annan är att den massiva emigrationen, snart 5 miljoner, också inbegriper många kriminella och potentiella offer. Och, inte att förglömma: fortfarande är Caracas en av världens våldsammaste städer, och viktigare än att det kriminella våldet har minskat en aning är kanske att det polisiära våldet inte har gjort det.

När FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter – den tidigare chilenska presidenten, socialisten Michelle Bachelet – för en dryg månad sedan presenterade sin rapport om Venezuela påpekade hon bland annat att de senaste 18 månaderna hade närmare 7 000 människor dödats när de »gjorde motstånd mot myndigheterna«. Ansvariga var oftast medlemmar i den nya polisiära kommandostyrkan FAE, som lämpligt nog har en dödskalle som centralt element i sin logo.

När Michelle Bachelet besökte Caracas för att samla material till sin rapport togs hon emot med öppna armar av Nicolás Maduro, som högtidligt lovade att han skulle följa hennes rekommendationer. Men när Bachelet offentliggjorde rapporten och nyligen konstaterade att inte en enda av hennes 25 rekommendationer har tillämpats så kallade Nicolás Maduro henne för lögnare. Och, med huvudet på sned, tillade han: »Varför, Michelle Bachelet, denna avundsjuka på den bolivarianska revolutionen?«

En något bisarr form av arrogans som inte enbart har med Nicolás Maduros personlighet att göra, utan med det som den venezuelanske sociologen Fernando Coronil har kallat »den magiska staten«.Venezuela, menar han, är som en stat utan samhälle. Oljeinkomsterna ersätter produktion, arbete, skatter, sociala avgifter, oberoende sociala organisationer – allt det som lägger grund för en samhällelig organisation någorlunda baserad på relationen mellan skyldigheter och rättigheter.

Den »magiska staten« behöver inget sådant. I den handlar det bara om hur »oljeräntan« ska fördelas. En venezuelansk vän beskriver livet som en lång kö, där alla förbluffande tålmodigt väntar på att, förr eller senare, få sitt alldeles eget fat olja. Det är den som har makten som delar ut oljefatet. Och nu är det Nicolás Maduro som har makten. Men eftersom Venezuela i dag bara producerar 25 procent så mycket olja som för tio år sedan, så har drömmen om det egna oljefatet reducerats till en matlåda, det  så kallade Clap.

Av Venezuelas drygt 31 miljoner invånare lever 15 procent riktigt bra. Det är de som har dollar. Lika många har emigrerat. De flesta av de övriga har blivit beroende av staten för att överleva, inte via arbeten utan via Clap-lådorna och olika bonusar som då och då betalas ut. I Nicolás Maduros ögon är Clap ett föredöme i kampen mot fattigdom och social ojämlikhet. Michelle Bachelet konstaterar i stället att systemet Clap fungerar som verktyg för social kontroll, eftersom villkoret för att få sin låda är politisk lojalitet. En kritik som alltså Nicolás Maduro hävdar är ett uttryck för avundsjuka.

En del av »den magiska statens« logik är att man som makthavare inte behöver svara på kritik eller ens ta särskilt mycket hänsyn till verkligheten. Så länge man kontrollerar »oljeräntan« kan man också bestämma sin egen verklighet. Och Maduro kontrollerar fortfarande »oljeräntan«, även om den minskat under hela hans maktinnehav och än mer sedan USA införde sina sanktioner. Det är därför oppositionens strategi att bygga upp en dubbelmakt med Juan Guaidó som »förvaltande« president har misslyckats. Att Guaidó erkänns av 50 länder, bland dem Sverige, ändrar inte på det. I den »magiska staten« är det kontrollen över »oljeräntan« som räknas, inte hur populär man är. Genom kontrollen över »oljeräntan« kontrollerar Nicolás Maduro staten. Och den venezuelanska staten har, i sin tur, alltmer kommit att reduceras till militär, polis och Clap.

USA och dess allierade räknade med att Maduro skulle falla av egen tyngd. Att missnöjet med Clap-lådor som inte räcker att leva på skulle leda till socialt uppror och att militärens lojalitet skulle rasa samman när Maduro inte längre kunde kanalisera så mycket »oljeränta« som förr.

Men så blev det inte. I det växande kaoset klamrar människor sig fast vid det enda som fungerar och det är militären och Clap. Inte som ett uttryck för stöd, utan för att man är rädd att förlora det enda man har. Man jublade när Guaidó dök upp, men förlorade hoppet nästan lika snabbt eftersom ingenting förändrades.

Krisen har blivit rutin, vardag och det väger tyngre än några korta bloss av hopp. »Arbetarpresidenten« Nicolás Maduro har till och med lyckats göra slut på fackföreningarna utan att det fått några större konsekvenser. Att USA:s förre nationella säkerhetsrådgivare John Bolton inte insåg det bidrog till hans fall. Och att det nu publiceras foton där Juan Guaidó poserar med ökända colombianska paramiliärer gör knappast saken bättre. Utom för Maduro. Och det även om det skulle visa sig att Guaidó inte haft en aning om vilka han poserade med.

Nicolás Maduro må vara arrogant, obotlig lögnare, usel president, en narcissistisk produkt av »den magiska staten«, men han har, till skillnad mot oppositionen, visat att han behärskar konsten att hålla sig kvar vid makten.

Hittills, är det kanske bäst att tillägga.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera