Kan konflikten om Esequibo bli ett nytt oljekrig?

Rädslan för krig mellan Venezuela och Guyana om vilket land den oljerika regionen Esequibo ska tillhöra dämpades en aning i helgen. Detta sedan de två ländernas presidenter, Nicolas Maduro och Irfaan Alí, gått med på att möta varandra ansikte mot ansikte. Mötet ska ske på torsdag och kom till på initiativ från Brasiliens president Lula da Silva, som också kommer att delta. Brasilien, som gränsar mot både Guyana och Venezuela, har mobiliserat trupper till gränsområdena och Lulas utrikesminister Celso Amorín har varnat för att en konflikt här skulle kunna vara som en gnista som antänder hela regionen, inte minst det väldiga Amazonasområdet. 

Konflikten om Esequibo, ett landområde stort som Portugal, må vara okänd för många eruopéer men den är inte ny. Regionen har varit omtvistad åtminstone sedan en skiljedom i Paris år 1899 bestämde att området skulle tillhöra Guyana, som då fortfarande var en brittisk koloni. Men domen har aldrig erkänts av Venezuela. Det fanns nämligen starka indicier på att stormakterna obstruerade Venezuelas möjligheter att göra sin röst hörd i processen och att utslaget därför inte var rättvist. Ända sen dess har konflikten legat och pyrt. Då och då har den blossat upp, förhandlingar har påbörjats som snart runnit ut i sanden. De första som ledde till något resultat fördes i Geneve 1966, bara några månader innan Guyana blev självständigt. Där erkände Storbritannien för första gången att en gränskonflikt förelåg och kolonialmakten förband sig att via förhandlingar söka en rättvis lösning. Men inga framsteg skedde och efter 20 års passivitet erbjöd FN:s generalsekreterare hjälp för att föra förhandlingarna framåt, men utan egentliga resultat.  

Under hela perioden har kolonialiseringen av Esequibo, som inleddes av brittiska nybyggare på 1800-talet, fortsatt. Området administreras av Guyana och precis som där är det offciella språket i Esequibo engelska. Majoriteten av Guyanas 800 000 invånare, varav en femtedel bor i Esequibo, har indiskt och afrikanskt ursprung. Den nuvarande premiärministern är för övrigt Latinamerikas ende muslimske statsöverhuvud. De senaste åren har Guyanas befolkning ökat med omkring 25 000 venezulanska migranter som flytt sitt vanstyrda hemland där det råder utbredd ekonomisk misär och politisk förföljelse. 

Venezulanska skolbarn har alltid fått lära sig att Esequibo tillhör Venezuela och på kartorna har området markerats med diagonala streck för att visa att det är omstritt. Men utöver den markeringen har inte mycket hänt. När en självständighetsrörelse började agera i Esequibo 1969 och vädjade till Venezuela om stöd, fick den kalla handen. Och under åren 1999 till 2013 då Hugo Chavez styrde Venezuela lades gränsfrågan helt på is. Under ett besök i Guyanas huvudstad Georgetown sa han att Venezuela inte skulle motsätta sig några projekt i Esequibo och om det rörde sig om något känsligt skulle en binationell kommission på högsta nivå genast aktiveras och lösa frågan. Guyanas dåvarande premiärminister Bharrat Jagdeo svarade med att besöka Caracas och tackade Venezuela för att ha efterskänkt en skuld och för att ha inbjudits som medlem i Petrocaribe, en sammanslutning Chavez initierat för att sälja olja till de karibiska länderna på förmånliga villkor i syfte att vinna stöd för sina internationella ambitioner.  

Den nuvarande presidenten Nicolas Maduro – som var utrikesminister under Hugo Chavez – höll till en början också låg profil. Men sedan några veckor har det älskvärda tonfallet ersatts av krigsretorik. Venezuela utsåg för bara några dagar sen Esequibo till sin 24:e delstat och utnämnde en general som dess guvernör, fram tills val kan hållas i regionen. Ett speciellt kontor har öppnats i Tumeremo i delstaten Bolivar där invånare i det angränsande Esequibo kan få venezuelanska ID-handlingar. De åtta internationella oljebolag, bland dem amerikanska Exxon och kinesiska CNOOC, som Guyana har gett prospekteringstillstånd i området, har fått tre månader på sig att montera ner sina anläggningar, alternativt ingå nya produktionsavtal med Venezuela.  

Ingen vet om Maduro tänker sig att åtgärderna ska genomföras genom en militär intervention, men Guyanas premiärminister Irfaan Ali talar om ett “direkt hot”, att införa “högsta beredskap” samt om att begära militärt stöd från USA. Jorge Rodriguez, talman i Venezuelas kongress, svarade föraktfullt att “de kan begära stöd av sin farfar om de vill” och uppmanade Irfaan Ali att dricka en kopp kamomilleté för att lugna ner sig. 

Ett viktigt skäl bakom Venezuelas uppskruvade retorik och uppflammade intresse för Esequibo är upptäckten av jättelika oljefyndigheter i området. Dessutom har stora mineralfyndigheter i djungeln i det inre av landet påvisats.  Både Kina och Brasilien har gjort stora infrastrukturinvesteringar för att underlätta utvinningen och inflödet av pengar gör Guyana till det land i världen med högst tillväxt för närvarande; över 25 procent i år och 35 procent nästa år. Det fattiga Guyana är alltså på väg att bli rikt, en provokation för Maduro vars tidigare så rika land har sjunkit allt djupare i fattigdom under snart ett kvarts sekel med honom och föregångaren Chavez vid rodret. 

Men det viktigaste orsaken till Venezuelas nya krigiska hållning är ändå inrikespolitisk. Härom veckan hölls en folkomröstning om Esequibo som är själva språngbrädan för Venezuelas åtgärder. Den syftade mer till att stärka Nicolas Maduros position än till att bekräfta den allmänt accepterade uppfattningen att Esequibo tillhör Venezuela. Och nästa år ska ett presidentval hållas och Maduro befinner sig, enligt många observatörer, i sitt sämsta läge sedan han blev president 2011. Samtidigt är oppositionen på väg att ta sig ur det hål den befunnit sig i sedan flera år. Nyligen genomfördes ett framgångsrikt primärval då oppositionen valde en enhetskandidat, Maria Cortina Machado, som tidigare ofta kritiserat både Hugo Chavez och Nicolas Maduro för deras passivitet när det gäller Esequibo.  

Vare sig folkomröstningen eller offensiven mot Esequibo alstrade dock den nationalistiska entusiasm som regimen hade räknat med för att bemöta oppositionens offensiv. Snarare motsatsen.  Men Nicolas Maduro är en slug politiker, specialist på att ta sig ur trängda lägen. Med hänvisning till folkomröstningen har han arresterat några av Machados närmaste medarbetare och anklagat dem för att samarbeta med Exxon och Guyana mot Venezuelas intressen. Att oppositionen anklagas för att vara landsförrädare och att konflikten om Esequibo hålls kokande kan samtidigt leda till att valet nästa år helt enkelt ställs in i den nationella säkerhetens namn. 

En fullskalig militär annektering av Esequibo vore däremot riskfylld, inte minst därför att inte ens Venezuelas allierade skulle stödja den (eventuellt med undantag av Vladimir Putin). Å andra sidan finns inga garantier. Vem trodde att den argentinska militären skulle invadera Falklandsöarna bara dagarna efter den första riktigt stora demonstrationen mot deras diktatur? Och dessutom få stöd av dem som demonstrerat. Kanske är det i de banorna Maduro tänker? 

Ett annat alternativ är att Venezuela accepterar att den Internationella domstolen i Haag löser gränskonflikten. Ärendet ligger där sedan FN:s generalsekreterare António Guterres överlämnat det dit eftersom hans eget kontor inte kommit någon vart med frågan. Venezuelanska bedömare tror att de kan få fördelaktigt domslut där om de argumenterar väl, även om inte skiljedomen från 1899 rivs upp helt. Men den Internationella domstolen kan ta flera år på sig innan den fattar beslut. Och presidentvalet ska äga rum redan nästa år.  

Lars Palmgren är journalist, författare och har tidigare varit utrikeskorrespondent för Sveriges Radio.
***

Läs mer: El Salvador – mönsterland eller skräckvälde?

Läs mer: Den förlorade kontinenten