Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Krönika: En kultur som inte utmanar utarmar

När makten vill stoppa det som utmanar, så betyder det att makten inte vill bli utmanad, skriver Nina van den Brink.

Konst ska vara vacker. Absolut inte utmanande. Det är den nya given från kommunalrådet Louise Erixon i Sölvesborg och hennes partikamrater i Sverigedemokraterna. För tre veckor sedan klubbade den SD-ledda majoriteten det uppseendeväckande beslutet att prioritera »klassisk och tidlös konst« framför »utmanande samtidskonst« vid inköp av offentlig konst till staden, med stöd av moderater, kristdemokrater och det lokala Sol-partiet.

Det är svårt att inte se en sådan politik som kväsande, i betydelsen att den inte vill att konsten ska vara fri, utan vill styra dess syfte. Det är skälet till att årets rankning av kulturmakt blev negativ. Det är där makten smyger omkring i år. Varje år skulle kulturministern kunna toppa den här listan. Det säger sig självt att den som ytterst bestämmer över alla offentliga kultursatsningar i hela landet har mest makt.

Men våra toppolitiker har abdikerat från kulturpolitiken.

LÄS OCKSÅ: De 75 mäktigaste i Kultursverige 

Churchills ord om att kulturen är det som ger oss något att försvara klingar alltmer ohörda i Sverige. Den som vill underminera en stat, ett styre eller ett samhälle gör det enklast med hjälp av kulturen och medierna Det vet alla tyranner. Det vet Kinas centralparti och fängslar fritänkande förläggare och konstnärer. Det visste storebror i »1984«, som förbjöd utmanande ord och i förlängningen utmanande tankar. Det visste Gustav III.

Det är drastiska liknelser, men vi måste orka tänka vad de små stegens politik betyder i förlängningen. Sölvesborgspolitikerna lever inte i ett vakuum. I fjol reagerade SD i Stockholm på Liv Strömquists verk »The night garden«, föreställande en kvinna med mensfläckar, i en temporär utställning i Stockholms tunnelbana.

Partiet ville att verket omedelbart skulle bytas mot ett mer klassiskt motiv. När makten vill stoppa det som utmanar, så betyder det att makten inte vill bli utmanad. Det är mycket svårt att förstå de debattörer som ställer sig bakom en sådan inskränkning av en grundläggande demokratisk frihet. Man måste inte gilla »menskonst«, som SD-företrädarna föraktfullt kallade det, för att förstå att den adresserar en av världshistoriens mest subversiva frågor. Kvinnokroppen har, precis som konsten, alltid varit ett slagfält. Och just nu pågår en mensrevolt världen över, en kamp mot de patriarkala religioner och strukturer, bland annat mot islamistiska sharialagar, som stipulerar att kvinnokroppen är »oren«, och särskilt »oren« under den där tiden på månaden.

Louise Erixon och ordföranden i Sölvesborgs fritids- och kulturnämnd, Rolf Hans Berg, verkar inte alls reflektera över vilka de gör gemensam sak med när de föraktfullt fnyser ut sitt »menskonst«. Tvärtom fick utspelet stöd även av Sverigedemokraterna på riksdagsnivå, av SD:s kulturpolitiska talesman Aron Emilsson.

Tillrättalagt ska det vara.

Klassiskt. Tidlöst. Vackert.

Konst som helst inte betyder någonting för oss i dag. Ett vackert porträtt av Louise Erixon själv kanske, målat av en helyllesvensk, klassiskt tidlös Anders Zornsk marionett. Eller som 1800-talets nationalromantiska bild av den naturvurmande Bellman. Han lyftes några decennier efter sin död fram som särdeles svensk, lämplig att använda i både skolan och i nationalistisk yra, berättar litteraturvetaren och författaren Carina Burman i sin spritt nya bok »Bellman. Biografin«, »men i dessa sammanhang blev han förkortad, förfinad och censurerad«, skriver hon. Genom att bara citera de första verserna i hans sånger, så kom den svenska naturlyriken med, medan mer skabrösa avsnitt om Fredman och hans dryckesglada vänner kom i skymundan.

Det är inte första gången SD fingrar på kulturpolitiken. Trots att de bara suttit ett år har de redan hunnit ändra skrivningar i biblioteksplanen, där Louise Erixon bland annat har sagt att hon inte tycker att det ska vara ett krav att skolbiblioteken måste ha litteratur på alla elevers modersmål. Bidragen till studieförbunden har kraftigt sänkts, liksom till Folkets hus. Det är lätt att förstå att politiker blir rädda. För konstnärer har makt.

Just den sortens informella svårgripbara makt, som Fokus utforskat i de två senaste årens kulturmaktlistor. En absolut särställning har det kreativa snillet. Det är logiskt att det är så, eftersom det genierna gör förändrar hur vi ser på och uppfattar världen. Men också genier lider under tidens krav. Uppmärksamhet. Aktualitet. Trender. Allt sådant styr vem som räknas.

Den som har makt i år har det kanske inte nästa år. Endast några få fixstjärnor består tidens tand. Vilka det blir avgör bara tiden själv. Det är därför lite förvånande att Louise Erixon och Rolf Hans Berg är så säkra på att just de kan peka ut den tidlösa och klassiska konsten. Från ett annat håll begränsas den konstnärliga friheten av en politisk styrning utifrån tvärsektoriella perspektiv. Det finns en princip om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare, men den har på senare tid, visar Myndigheten för kulturanalys rapport 2019, med hjälp av villkorade bidrag, för att exempelvis motverka diskriminering, delvis satts ur spel. Det råder konsensus numera om att det svenska försvaret behöver rustas upp som ett skydd mot ett ökat hot från totalitära makter i österled. En fri och oberoende konst är det bästa försvaret mot en annan sorts totalitärt hot, vare sig det kommer från extremhögern, från högern, från vänstern, från mitten eller från religiöst håll. Politiska ledare, allmän moral och vedertagna normer måste kunna häcklas. Det är själva grunden i att väcka folks tankar och medvetenhet.

Visst är flera av Bellmans kungahyllningar vackra. Bellman var bra på att svassa, berättar Carina Burman i sin bok. Men det är inte i första hand på grund av dem som vi fortfarande lyssnar på hans sånger, utan för epistlarna om det lite oanständiga livet på krogen, Fredman, Movitz, Ulla, den nymfen. För det går inte att gardera sig, hur än överheten i kungahus och kommunhus ställer krav på sina konstnärliga undersåtar.

Menskonsten kan ändå dyka upp var som helst, till synes även i klassisk och tidlöst konst, som Bellmans: Juno befallde, och nymferna, ja, / Vredo ur linnen, kuddar och täcken; / Fluidum flöda, och ur böxorna / Rann nu rosolis och rött malaga Borde kung Gustav III ha slängt ut den vulgära fyllediktaren från sitt stall av gynnade konstnärer? Gynnat den klassicistiska och traditionstyngda Kellgren lite extra i stället? Ja, då hade eftervärlden sannolikt gått miste om sin egen fjäril vingad-svenskaste nationalskald. Och en lång rad roliga Bellmanhistorier.

LÄS OCKSÅ: De 75 mäktigaste i Kultursverige

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera