Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Liberaler utan förspel

En ny dramatisk vecka väntar i Storbritannien. Från etablissemangshåll görs poänglösa poänger, för att slippa obehaglig analys.

Förra veckan var unik i brittisk politik på mer än ett sätt. Regeringen förlorade sin majoritet i parlamentet, men nekades nyval. Tjugoen konservativa ledamöter, många med lång historia och centrala roller i Tories, förlorade sin hemvist i partiet. Premiärministerns egen bror hoppade av regeringen, liksom en av regeringens få starka EU-anhängare, Amber Rudd. Labour kunde ändå inte riktigt gömma sin egen splittring bakom regeringspartiets sönderfall: olika ståndpunkter om synen på ett allmänt val spelades ut i pressen av olika delar av partitoppen. Och veckan slutade med en opinionsmätning som gav de konservativa en ökad ledning på 14 procentenheter över Labourpartiet. Labour förlorar till Liberaldemokraterna, som snart är jämnstora med Labour om trenden fortsätter.

Den här veckan kommer av allt att döma inte att bli mindre dramatisk. Den börjar med spekulationer om att Boris Johnson, Storbritanniens premiärminister, kan hamna i finkan.

Nu är trots allt huvudordet i meningen ovan ”spekulationer”. Drottningen kommer idag eller i morgon att skriva under den lag som ska tvinga premiärministern att söka ytterligare tre månaders uppskov med Brexit. Johnson har sagt att han aldrig kommer att göra det. Frågan kan då hamna hos den brittiska högsta domstolen, som antagligen beordrar premiärministern att följa lagen. Vägrar han begår han domstolstrots. I brittisk juridisk tradition brukar den som gör sig skyldig till det fängslas.

Bara den mycket oförsiktiga vågar helt utesluta något, oavsett hur bisarrt, i det skede som Brexitprocessen nu är inne i. Men även om Johnson i förra veckan sade sig hellre ”ligga död i ett dike” än begära ett nytt uppskov av EU, har nog den här spekulationen mer att göra med journalister som arbetat på högvarv i alltför många veckor, än med den sannolika framtiden. Men att ytterligare dramatik är att vänta är alldeles klart.

Om Boris Johnson ignorerar lagen kommer fler konservativa parlamentsledamöter att överge partiet. Antagligen kommer också fler avhopp från regeringen. Men att Johnson skulle begära ytterligare uppskov måste anses uteslutet. Han har själv stängt och förseglat den dörren.

De rebeller som drivit igenom lagen säger sig redan ha förhandslöften från EU på att ett uppskov skulle godkännas. Men samtidigt kommer franska signaler om att ett uppskov utan något slags plan om vad tiden ska användas till är meningslöst, så inte heller det är en självklarhet. I brittisk press spekuleras dessutom i att den brittiska regeringen överväger att genom att lägga in sitt veto blockera EU-kommissionens omstrukturering inför Brexit, för att sätta press på EU att vara mer tillmötesgående. Det råder delade meningar om hur allvarliga problem något sådant skulle ställa till med inom EU.

Boris Johnson skulle kunna väcka en misstroendeomröstning mot sin egen regering och instruera sitt parti att rösta mot honom. Då krävs bara enkel majoritet för att få till stånd ett val. Men det kräver att talmannen tillåter det. Och dessutom kan Johnson, märkligt nog, inte räkna med att de som hyser allra minst förtroende för honom röstar mot honom. De kan ändå rösta för att en regering de gravt misstror ska sitta kvar, bara för att stjälpa planen.

Hur han än bär sig åt för att ta sig dit är Boris Johnsons plan antagligen att få till ett val, vinna det och sedan hantera all den oreda som uppstått i efterhand. Han har redan från början dragit slutsatsen att det här parlamentet inte klarar av att lösa Brexitfrågan. Han har sett hur dryga två års dyrkande, lirkande och skuggspel bara har skapat ett limbo. Han är övertygad om att ytterligare en förlängning inte ändrar den saken och har antagligen rätt. Det finns ingen samlad plan från hans motståndare. Opinionsmätningarna tyder alltså på att han har goda chanser att ta hem ett val, särskilt som Nigel Farage i Brexitpartiet säger att han vill nå en överenskommelse med Tories, så att Brexitanhängare inte splittrar sina röster mellan partierna.

Men det betyder inte att Boris Johnson har goda chanser att lyckas, eller att han kan göra det utan ännu mer oreda. För situationen verkar i vissa avseenden helt omöjlig.

De som nu menar att Johnson skött situationen illa och att han tappat kontrollen, har en del poänger, men det är rätt poänglösa poänger. För på vilket sätt skulle Boris Johnson ha kunnat lösa upp de knutar som fanns där, utan att det rörde upp en hel del damm? Hur skulle han kunna få fram en majoritet i parlamentet, som både respekterade folkomröstningsresultatet och blidkade den stora grupp parlamentsledamöter som helst vill stanna i EU? Finns för övrigt något sätt att lösa upp en situation av det här slaget, förutom att ställa saken på sin spets och därmed bryta upp låsningar som förlamat brittisk politik?

Att en betydande närsynthet drabbar många i det här läget är kanske oundvikligt. På sina håll i Storbritannien och på nästan alla håll i Sverige framställs det som nu sker som en ren konsekvens av att Boris Johnson och hans huvudsakliga rådgivare Dominic Cummings saknar vett, omdöme och sans. Peter Wolodarskis helgbetraktelse i Dagens Nyheter är ett gott exempel. För honom består hela problemet i att liberalkonservativa övertrumfats av ”högerradikaler”. Boris Johnson är som Trump: en nationalist och populist.

Underförstått är att allt skulle fungera utmärkt om vi bara slapp den här typen av personer och politiker.

Förutom att beskrivningen av Boris Johnson inte har särskilt mycket stöd i hans faktiska politiska värv är det en fantastiskt grund analys. Den undviker helt och hållet det mångåriga förspel som skapat den situation vi nu befinner oss i. Man kan som kontrast läsa Max Hastings långa artikel i Financial Times i helgen.

Hastings delar i många stycken Wolodarskis åsikter. Han är en uttalad EU-vän. Han har i mycket tydliga ordalag talat om att han anser att Boris Johnson — som han känner väl efter att ha varit hans redaktör i många år — är synnerligen olämplig som premiärminister. Han beskriver Johnsons uteslutning av 21 ledamöter som ett historiskt övertramp och misstag. Liksom Wolodarski ser han mycket dystert på framtiden. ”Det kan sluta i en förskräckelse för fler än Storbritannien, snabbare än vi anar”, avslutar Wolodarski sin artikel. ”Vi ska vara glada om vi lyckas komma undan detta enbart till priset av att ett av de traditionella politiska partierna kollapsar, snarare än att förtroendet för hela vårt demokratiska system kollapsar”, avslutar Max Hastings sin.

Men alla likheter till trots, finns en stor och avgörande skillnad.

Max Hastings konstaterar att ett grundläggande skäl till att vi befinner oss där vi är har att göra med Maastrichtavtalet 1992. Mer precist har det att göra med att de EU-kritiska torypolitiker som varnade för att Maastrichtavtalet var ett stort steg mot europeisk politisk integration, som det inte fanns något stöd för i brittisk opinion, hade rätt. Den dåvarande premiärministern John Major, utrikesministern Douglas Hurd och Max Hastings själv, som hävdade att det inte alls var på det sättet, hade fel. EU-skeptikerna gjorde helt enkelt en mer korrekt analys av läget:

”När pro-européerna visade sig medvetet eller omedvetet ha lurat det brittiska folket om vart Europa var på väg, förverkades ett förtroende hos allmänheten som aldrig kunnat återupprättats.”

Max Hastings citerar historieprofessorn Michael Howard, ”den visaste man jag någonsin känt”, dagen efter folkomröstningen om Brexit:

”Det här är ett den politiska elitens misslyckande. Jag har varit del av det: mina närmaste vänner och kollegor i Whitehall ledde rörelsen in i Europa. Men vi har misslyckats att med att få folket med oss och nu betalar vi priset för det.”

Max Hastings förmår med andra ord att både läxa upp Boris Johnson och se de orsaker som gjort att vi hamnat i det här läget. Orsaker som inte har ett dugg, eller ytterst lite, att göra med Johnson.

Det här är viktigt. Hur Brexitfrågan än slutar kommer mycket att avgöras av om det liberala politiska etablissemang som drivit utvecklingen de senaste decennierna förstår och accepterar sina egna missgrepp. Det gäller för övrigt även i många andra frågor som på samma sätt klyver opinionen runt om i västvärlden.

Ganska stora delar av det här liberala politiska etablissemanget verkar helt oförmögna till självkritik. Annars vetgiriga och intellektuella personer nöjer sig med platta förklaringar som går ut på att allt skulle vara frid och fröjd om bara ”populister” och ”högerradikaler” försvann. Men populister och högerradikaler uppstår inte ur tomma intet. De svarar mot behov och de kommer ur samma historia som alla andra. Skulle det politiska etablissemanget ha förvaltat sitt förtroende, skulle det inte ha glömt bort att man — särskilt i demokratier — måste ha folket med sig, skulle vi inte vara där vi är nu.

Det är fullt möjligt att tycka fruktansvärt illa om Boris Johnson, att inte se något vettigt i det han gör och att anse att han spelar högt med demokratin, utan att för den skull systematiskt blunda för varför vi har de problem vi har. Man måste inte avsäga sig sin analysförmåga och helt avstå från självinsikt, bara för att man ogillar Brexit. Ett etablissemang utan förmåga till självkritik gräver sin egen grav.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera