Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Politik

S krattar för en hårdare linje i migrationen

Socialdemokraterna har rullat ut en bombmatta i flyktingfrågan. Målet är en migrationspolitikens »linje 2«.

Det var inte många som uppfattade det Anders Ygeman sa i Aktuellts studio. I debatten med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson talade han om SD:s »hjärtlösa« flyktingpolitik. I kontrast till den såg han en huvudlös väg, den som inte tog hänsyn till Sveriges kapacitet att ta emot invandrare. Den som liberaler och för all del även de gröna företrädde.

Sedan var det den tredje vägen. Socialdemokratins. Som i en debattartikel av tankesmedjan Tidens Daniel Färm beskrevs som invandringspolitikens »Linje 2« – eller »ordning och reda med hjärta« – och innebar en rimlig och realistisk mi­ grationspolitik, om man skulle tro Anders Ygeman. En politik som 70 procent av folket stod bakom.

– Men hela migrationsdebatten har kidnappats, knarrade ministern karaktäristiskt.

Som sagt, det var inte så många som snappade upp den här debatten i början av sommaren. Men kanske gjorde det inte så mycket. Ygemans utspel var bara en trevande början. Efter honom följde under sommaren en bombmatta av smällar på migrationsområdet, där namnkunniga socialdemokrater gjorde sina ståndpunkter kända.

I Tiden skrev chefredaktören, Payam Moula, en ideologiskt driven text om Karl Marx och brittiska arbetare som på 1800-talet konkurrerades ut av irländska diton. Moula propagerade för att asylinvandringen till Sverige skulle slopas, med undantag för konventionsflyktingar, och fick genast stöd bland namnkunniga partifigurer.

»Väl formulerat Payam!« skrev SSU:s ordförande Philip Botström på Facebook.

»Intelligent och rätt så utmanande«, kommenterade Göran Greider.

När Botströms ungsossar samlades till kongress i augusti togs ett beslut i samma riktning. Förbundet konstaterade att dagens migrationspolitik missgynnade de svagaste och att regelverket spelade flyktingsmugglarna i händerna.

Lösningen: att helt övergå till ett globalt kvotflyktingsystem.

I Eskilstuna mullrade Jimmy Jansson, han som bestämt att tiggare måste ha tillstånd för att be om allmosor på stadens torg. Jansson ville ha ett tak för flyktinginvandringen, och att det taket skulle sättas med hänsyn till hur länge utrikesfödda var arbetslösa, samt hur mycket pengar som betalades ut till dem i bidrag.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelseordförande i Norrköping, ville också vara med. Han sa sig vara intresserad av ett Jimmy Jansson-tillstånd för tiggarna i sin stad, men fick senare backa delvis.

Jimmy Jansson, kommunalråd i Eskilstuna kommun. FOTO: TT

Jansson tog då scenen på nytt. Hävdade att regeringens pengatillskott inte ens skulle räcka för att rädda hans kommun om den så sköt till dubbelt så mycket som planerat.

– Vi har en åsiktsklyfta i partiet, muttrade partivännen men meningsmotståndaren Elin Lundgren från Gävle.

När sommaren gick mot höst dök ytterligare en S-minister upp i flödet: Ardalan Shekarabi. På Facebook efterfrågade han en »hållbar migrationspolitik« och agiterade för att »hålla mottagandet av nyanlända på låga nivåer«.

Den uppskruvade tonen i flyktingfrågan kan tyckas opåkallad. Särskilt då S regeringsbygge med MP och riksdagens liberaler vilar på en tillåtande flyktingpolitik. Men också eftersom siffror från Mi­grationsverket visar på en nedgång i framför allt asylinvandringen. Under 2019 har hittills drygt 14 000 människor sökt asyl i Sverige, vilket är i nivå med antalet på årsbasis sedan 2016. Nivåerna är i sin tur lägre än de under åren 2010 till 2015.

Strategerna i Regeringskansliet såg med fasa på hur väljare efter den stora flyktingströmmen 2015 strömmade högerut. När Stefan Löfven till slut ändrade kurs, och gjorde upp med samtliga partier utom V och SD, noterade man hur tappet minskade. Sedan kom gymnasieamnestin, en eftergift till regeringskollegan Miljöpartiet. Flödet från S fortsatte.

I dag blickar många socialdemokrater mot Danmark och S-ledaren Mette Frederiksen. I det danska valet tidigare i år lyckades hon visa att det gick att locka tillbaka väljare som gått den populistiska vägen.

– Många är imponerade av Mette Frederiksen, hon har gjort det vi vill göra: gå till vänster i ekonomisk politik men till höger i brott och straff och integration, säger en socialdemokrat.

Migrationsfrågan har högsta prio, därför att väljarna kräver det.

Men mobiliseringen har inte gått kritikerna obemärkt förbi. Än så länge har i vanlig ordning knorrande hörts från SSU:are i Skåne och kritikerna i riksdagen, som Elin Lundgren och veteranen Thomas Hammarberg. På Aftonbladets ledarsida levererade Katalys Enna Gerin en dräpande sågning av partiets tredje vägen-ivrare.

Men i partiets maktbas – bland kommunalråden – verkar stödet för en stramare linje vara starkt.

Så har det också varit historiskt.

– Socialdemokratin har en tradition av att föra en ordningsam och en tämligen stram migrationspolitik, där det råder ordning och reda. Framför allt om man jämför med hur det var fram till 2006, där Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning krokade arm med Moderaterna och såg till att det var ordning i de här processerna, säger Stockholms nya regionråd Aida Hadzialic.

Blickar bakåt. Nyblivna finansregion­rådet i Stockholms län, Aida Hadzialic (S), tycker att socialdemokraterna bör lära av historien.

Hon drar likhetstecken mellan Alliansens liberala flyktingpolitik (den huvudlösa), den ökande migrationen och Sverigedemokraternas framväxt.

– Från 2006–2014 ser vi en markant ökning och något som liknar en korrelation mellan hur migrationspolitiken hanteras och hur SD som oppositionsparti växer fram. Det har kommit att förändra det politiska samhället i Sverige ganska så dramatiskt.

Hadzialic tycker därför att Socialdemokraterna bör lära av historien. Av Göran Persson.

– S och M tog ett ordentligt grepp om migrationspolitiken tillsammans. Det finns anledning för oss att göra något motsvarande även i framtiden, säger hon och fortsätter:

– Sedan är det klart att med tanke på att kontexten har förändrats sedan dess, så får man justera därefter. Bland annat att Sverige hade det största mottagandet vid den stora flyktingkrisen. I och med det kan man argumentera för att vi ska ligga lägre än många andra länder, så att vi får möjlighet att skapa ordning i situationen. Vi vill ha en god välfärdsstat, det måste alltid vara socialdemokratins primära mål.

En tolkning i partiet är att de personer som vill strama åt migrationspolitiken agerar på egen hand. Att de försöker föra partiledningen framför sig, så att den inte fastnar i en hållning som mest gillas av regeringskompisarna.

– Man vill att ens egna åsikter ska synas och höras i kommittén, säger en S-källa.

Men bilden från folk med insyn i regeringsarbetet är en annan. Varje utspel ses som sanktionerat uppifrån. Bombmattan ska se till att misstagen från förra året inte upprepas. I maj 2018 blev det nämligen ett jäkla liv. Dagen innan Stefan Löfven presenterade ett stramt 14-punktsprogram för migrationen, dundrade Socialdemokraternas migrationspolitiska förening ut i en egen rapport. I texten kallade riksdagsledamoten Sara Karlsson regeringens migrationspolitik för »djupt beklaglig«. Hon lämnade senare riksdagen.

Dessförinnan hade valledaren John Zanchi presenterat partiets valstrategi. Den var tuff, tuffare än många i partiet väntat sig. Aftonbladets ledarsida kallade det hela för »machopolitik« och hoppades att socialdemokratin skulle »hitta tillbaka till sitt hjärta«. Daniel Suhonen på Katalys anlade en högröd färg i ansiktet som stod sig hela valrörelsen, och sågade vid varje tillfälle han fick »Zanchi-planen«. I kvällstidningarna krävde anonyma S-källor valledarens avgång.

– Vi var inte så skickliga i maj förra året eftersom man inte hade krattat ordentligt innan utspelet. Då fick man den här kraftiga kritiken tillbaka, suckar en socialdemokrat med insyn i regeringsarbetet.

Socialdemokraternas Sara Karlsson, Daniel Suhonen och Markus Kallifatides, är grundarna av Reformisterna. FOTO: TT

De intellektuella pennorna i rörelsen argumenterar nu för en reglerad migrationspolitik ur ett vänsterperspektiv. De vill se en ny asylpolitik. Men också regleringar av den växande arbetskraftsinvandringen. För att januariavtalet inte ska äventyras kommer politikerutspelen från tunga partiföreträdare utan direkt koppling till sakfrågorna. Som regionrådet Aida Hadzialic. Och civilministern Ardalan Shekarabi. Deras åsiktsförklaringar ska enligt källor på insidan ses som inspel åt den parlamentariska kommitté som, lagom tills den tillfälliga utlänningslagen löper ut, ska föreslå Sveriges framtida migrationspolitik.

Bakom politikerna står partistrategerna. Där finns John Zanchi, kanslichefen Lisa Hedin, Löfvens högerhand Nils Vikmång och opinionschefen Axel Björneke.

De krattar, och hummar gillande.

– Det har varit väldigt oklart vad S linje har varit i de här frågorna, vi är nästan det parti med mest otydlig linje, så det finns ett behov att förtydliga den, säger S-källan.

Aida Hadzialic vill inte gå in på detaljer kring hur hon anser att migrationspolitiken ska se ut i framtiden. På frågan om Sverige, likt SSU:s kongressbeslut, bör slopa dagens asylsystem till förmån för ett kvotflyktingsystem, säger hon att det behövs en »djuplodad analys av vad migrationen innebär och hur den påverkar Sverige«.

– Vi har flyktingar, folk som söker asyl, människor som kommer via EU, kompetensinvandring och de som söker sig till Sverige för att de ska få en bättre framtid här. Vi måste se de olika bitarna var för sig och analysera dem för att få ett helhetsgrepp.

Tipset inifrån är att granska det kritiserade programmet från i fjol. I det står det bland annat att den nya asyllagen ska ligga fast tills gemensamma regler i EU finns på plats. Dagens modell med eget boende (ebo) ska rivas upp, stödet till flyktingläger utanför Europa skruvas upp samtidigt som stödet till FN:s internationella kvotflyktingsystem ökar, så att ansvaret fördelas på fler länder. Tiden för förnyad asylansökan ska dessutom fördubblas efter avslag, och tiden med återreseförbud förlängs om den sökande inte lämnar landet frivilligt efter avslag.

Gällande nivåer i antalet asylsökande, så sa dåvarande migrationsminister Helene Fritzon i samband med presentationen av programmet att 14 000–15 000 per år vore lämpligt. En halvering av dagens siffra alltså.

Vad programmet inte talar så mycket om är arbetskraftsinvandringen. I den frågan hade folk i rörelsen förväntat sig att facken redan skulle ha höjt rösten. Men än så länge har det varit ganska tyst.

Kanske talar även fackfolket bara med mildare stämma.

I LO:s remissvar på förslaget om vidgad anhöriginvandring efterlyste de i mars en genomlysning av »alla spår som finns inom migration, inklusive arbetskraftsinvandring och anhöriginvandring«.

I LO:s jämlikhetsutredning, som kom i september, uttrycks det mer rakt på sak:

»Omkring 40 procent av arbetskraftsinvandringen sker till yrken där det inte råder brist, ofta yrken med låga krav på formell utbildning. Det leder i praktiken till ökad konkurrens om dessa jobb och inverkar därmed sannolikt negativt på bland annat kortutbildade nyanländas möjlighet till etablering. Detta måste ändras.«

Nu väntar rörelsen på att samma retorik ska höras från LO:s högdjur.

Till dess är det även värt att hålla koll på tankesmedjan Tidens utkast om hur en framtida asyl- och migrationspolitik kan utformas. Det arbetet leds av förre partisekreteraren Lars Stjernkvist, han som lekte migrationspolitisk tafatt med Jimmy Jansson.

Ordning och reda. Frågan är med hur mycket hjärta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera