Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Törnmalm: Historien om ”Gudfadern” kan göra oss kloka i förväg

Lära av historien. Kan Gudfadern göra oss efterkloka i förväg?

Det var i början av 1970-talet som en märklig figur dök upp i amerikanska medier. Han hette Joseph Colombo. Hade begynnande skallighet, strama ansiktsdrag och talade med utpräglad Brooklyndialekt. Sa »wojk« i stället för »work« och så vidare.

Joseph Colombo sa sig företräda »Italian-american civil rights league«, en organisation med syfte att tvätta rent de amerikanska italienarnas rykte. Ett anseende skamfilat av »konspirationerna« kring maffian, hävdade Colombo.

– Vi upplever att vi blir stigmatiserade, sa han i ett framträdande hos Dick Cavett, som kan höras i Malcolm Gladwells podcast »Revisionist history«.

Många lyssnade till Colombo. Och tog hans omsorg om den italienska befolkningen på allvar.

Förutom möjligen FBI. De visste vad Joseph Colombo egentligen var: en av New Yorks tyngsta maffiabossar. En don. Kriminell till tänderna och beredd att ta till alla till buds stående medel för att få som han ville.

Prov på sin förslagenhet gav Joseph Colombo inför filmatiseringen av succéromanen »Gudfadern«. Hollywoodstudion Paramounts planer på att göra storfilm om »La cosa nostra« gick på kollisionskurs med Colombos mål att jobba ostört.

Så maffiabossen satte ner foten.

I ett tappert försök att få honom att ändra uppfattning, stämde producenten Al Ruddy träff med Colombo. Han fick audiens på organisationens huvudkontor. Där väntade en grupp män med härjade ansikten och stärkta kostymer. Ruddy (även han förslagen, om än inte lika fräck som Colombo) vädjade till maffiabossen att åtminstone läsa manuset innan han sa nej. Det hade Colombo inga planer på. Men efter en stunds diskussion landade Joe Colombo i ett ultimatum: Filmen fick visas på ett villkor! Att den inte innehöll ordet maffia, någonstans.

Colombo var nog övertygad om att detta skulle få bolaget att lägga ner sina filmplaner. Och mycket riktigt gav Ruddy med sig, men inte på det sätt Colombo tänkt sig. Han strök »maffia« ur manuset – på det enda ynka ställe det förekom.

Malcolm Gladwells poäng när han berättar historien, är att de verkligt förslagna ofta får se sig trumfade av dem som narras med glimten i ögat. För egen del får skamlösheten hos Joseph Colombo och hans »medborgarrättsrörelse« mig att tänka på vår egen tids samhällsdebatt, där nätets mörkermän samlas bakom nobla ord om kvinnors rätt till sina kroppar och småflickors rätt att slippa bära slöjor.

När motivet uppenbarligen är något annat.

Det där har vänstern sett. I en kulturdebattartikel hävdade America Vera-Zavala att kampen mot hedersförtrycket har blivit ett »grumligt angreppsfält mot muslimer i allmänhet«. Men, undrar jag, varför då jaga de sina som på riktigt engageras av hederförtrycksfrågan? Som av allt att döma inte har något mörkt i blicken.

Det som gör historien om Joseph Colombo så bra är att vi har lyxen att betrakta den med efterklokhet. Vi kan skrockande fråga oss hur i hela friden en talkshowlegendar som Dick Cavett kunde bjuda in en gangsterkung på bästa sändningstid? Och hur kunde så många gå på bluffen!?

Tänk om vi någon gång kunde lära oss att vara efterkloka i förväg. Då hade vi sluppit typer som  Joe Colombo i tv-rutan. Och Vänsterpartiet sluppit att framstå som hantlangare åt samma mörkermän som de ämnar att bekämpa.

»Revisionist History« hittas där podcaster finns. Avsnittet om Joseph Colombo heter: »Chutzpah vs Chutzpah«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera