Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: Moderaterna hissar segel, men blir inte mer än en suck

Opinionsmätningar före och under Moderaternas stämma visade att inget är som förut. SD:s framgångar vittnar om valda och väljare som glidit isär.

Moderaterna hissar segel, men av passadvindarna blir inte mer än en suck, rent av ett baksug.

Ulf Kristersson förklarar gång på gång att han inte tänker ödsla mer tid på att tala om Sverigedemokraterna. Det är klokt, eftersom han annars inte skulle få tala om något annat. Men skälen till att Sverigedemokraterna ständigt hamnar i fokus försvinner inte för den skull.

Moderaterna hade precis inlett sin partistämma när SIFO-undersökningen kom: Sverigedemokraterna verkar inte alls ha planat ut. Nu tävlar de snarare med Socialdemokraterna om att vara största parti. Visst, undersökningar är undersökningar och val är val, men en statistiskt säkerställd ökning från redan historiskt höga nivåer säger något om Sverigedemokraternas potential.

Sverigedemokraterna lockar allt fler väljare som tidigare sympatiserat med Socialdemokraterna, men den främsta leverantören av sympatisörer till SD är Moderaterna, enligt Sifo. Så Moderaterna fick inleda sin partistämma med ett tapp på runt en procent.

Lagom till att partistämman avslutades kom en annan SIFO-undersökning, den här gången i Expressen: 61 procent av väljarna tycker att de andra partierna bör samarbeta med Sverigedemokraterna där så går. Bland moderata sympatisörer är 85 procent för. Idén att det skulle vara någon himmelsvid och principiellt grundläggande skillnad mellan de moderata sympatisörer som gått till Sverigedemokraterna och de som stannat kvar, verkar inte ha något större stöd.

Redan tidigare hade Novus kunnat konstatera att Sverigedemokraterna gått från att vara ett enfrågeparti till att ligga bland topp tre i nio av väljarnas tio viktigaste frågor. Enligt Demoskop har förtroendet för Jimmie Åkesson ökat rejält på senare tid. Han ligger nu strax över Ulf Kristersson, i stort sett jämsides med Stefan Löfven och strax efter toppnoteraren Ebba Bush-Thor.

Att inte tala om, eller ens tänka på, Sverigedemokraterna i det läget är rätt svårt. Det intressanta är vad man tänker och säger.

Fram till nu har fokuseringen på Sverigedemokraterna varit poänglös, eller direkt skadlig, eftersom den helt enkelt använt partiet som en totempåle: ett dött ting med magisk kraft att undvika eller kanalisera. Med ytterst få undantag, från vänster till höger, har utgångspunkten varit ett hopp om att allt ska återgå till det vanliga, det vill säga att Sverigedemokraterna ska försvinna och allt det stökiga ta slut. Ännu färre har förmått lyfta blicken och resonera vettigt om vad det är som ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar.

Alla begriper att haveriet i migrationspolitiken varit katalysatorn, men när ett parti som börjar där erövrar trovärdighet i fråga efter fråga och börjar kappas om att vara landets största parti, betyder det något mer.

Efterfrågan på statistik, fakta och argument som visar att inget egentligen har hänt — misstroendet har inte ökat i samhället, svenskarna har inte blivit mer konservativa etc — har varit omättlig. Det har bara funnits ett problem med forskningen och statistiken som visar att inget egentligen skett: den stämmer uppenbarligen inte överens med verkligheten.

Det vi bevittnat i svensk partipolitik under senare år är faktiskt inget mindre än en revolution i bokstavlig bemärkelse: allt är ställt på ända. Att förklara det med att inget egentligen förändrats är en märklig idé.

Svensk partipolitik lider i grund och botten av förnekelse. De etablerade partierna vill inte att förutsättningarna för politiken ska ändras. Till en början var alla så mycket emot det att de intalade varandra att det inte kunde hända. Att se en förändring var i sig förräderi.

Där befinner sig ett par, tre partier fortfarande. Resten av partierna, däribland Moderaterna, har åtminstone tagit sig ur den kokongen, tvingade av väljarrörelser. De blundar inte längre för att de måste finna en ny väg i ett nytt landskap, men det finns en motvillighet, osäkerhet och kvardröjande spår av förnekelse i rörelsen. Det är en förändring av attityd under bilan, snarare än under fanor. Det saknas entusiasm och en känsla av äventyrslust över att finnas i partipolitiken vid ett sällsynt tillfälle då positionerna inte är låsta och en verklig debatt om såväl principer som konkreta lösningar är möjlig.

Rädslan, snarare än nyfikenheten, dominerar.

Det är löjligt att försöka skriva ut enkla recept på hur Moderaterna eller något annat av de etablerade partierna bör göra. Det finns inga riskfria, garanterade framgångsvägar. Det är i sådana lägen man måste bedriva politik på ett annat sätt. Nämligen genom att fråga sig själv vilka övertygelser man har, vad man tror är bäst för Sverige och folkflertalet och sedan argumentera för den saken.

Den räddhågsna energilöshet som präglar svensk partipolitik bottnar i att partipolitiker vant sig vid att förhålla sig till väljarna och till varandra, lika mycket som väljarna förhåller sig till dem. Resultatet har blivit en spelplan där alla rör sig och ingen står fast. Det är antagligen grundskälet till att Sverigedemokraterna får rekordstöd: rätt eller fel upplevs lira mindre än alla andra alternativ. De upplevs som Old School, även i det här avseendet.

Visst, det är viktigt att ta till sig vad väljarna — denna pålitligt spretiga grupp — upplever. Bara man gör det på rätt sätt.

Ulf Kristersson talade på stämman om att samhällskontraktet är brutet. Han syftade i första hand på problemen i rättsväsendet, vården och annat av det slaget. Men ett ännu mer grundläggande samhällskontrakt, det som har att göra med hur vi fattar våra kollektiva beslut, oavsett vad de gäller, är inte heller i särskilt bra skick. Banden mellan valda och väljare är flyktigare och ytligare än förut. Partierna organiserar en minimal del av befolkningen. Politikerna är allt mer abstrakta för väljarna, de har blivit mediefigurer som gör utspel. Väljarna är allt mer abstrakta för politikerna, de har blivit demografiska och sociologiska aggregat i strategidokument.

För att hitta fast mark igen måste partierna återknyta med väljarna. Det är det budskapet från medborgarna de här opinionsmätningarna bär fram.

Kan vi, vid det här laget, åtminstone enas om att något faktiskt hänt?

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera