Anders Ferm

Anders Ferm var utrustad med den skarpaste hjärnan och den vassaste pennan i den krets av unga män som i slutet av 60-talet fick förmånen att arbeta med Tage Erlander – Europas vid det laget mest erfarne regeringschef – och Olof Palme, den blivande statsministern.

Anders hade gått från klarhet till klarhet: inflyttad från landsorten, examen från Handelshögskolan, praktik på Handelskammaren i Paris, tjänsteman på kommunikationsdepartementet. Där upptäckte Olof Palme honom, hans kapacitet och formuleringsförmåga. Kort därefter kom han på Palmes rekommendationer över till Tage Erlanders kansli, där vi blev kolleger – »Tages pojkar«, som man sa. Där ingick också Leif Andersson, Olle Svenning och Jan O Karlsson med Ingvar Carlsson som vår närmaste chef.

Vi arbetade nära och intensivt under några år, när den socialdemokratiska regeringen utmanades från två håll; från den borgerliga oppositionen som såg 1968 som en given valvinst och från en ny vänster som stormade mot det gamla statsbärande partiet. Det var i detta hårdnande politiska klimat som vi gjorde vår politiska gesällvandring, i ständiga, seminarieliknande samtal under Tage Erlanders ledning.  Anders Ferm var mångkunnig – han var intresserad inte bara av inrikespolitik och ekonomi, utan också av kultur, miljö och internationella frågor. Under de här åren hade Hans Palmstierna givit ut boken »Plundring, svält, förgiftning«, en mycket uppmärksammad larmrapport om miljötillståndet. Anders var den som engagerade Palmstierna i arbetet på att skriva ett socialdemokratiskt miljöprogram. Det antogs vid partikongressen 1968 och blev grunden för mycket av de kommande årens reformarbete och, samtidigt, en grund för det svenska initiativet till FN:s första miljökonferens, 1972 i Stockholm.

Anders hade alla de kvaliteter och den kapacitet som hade behövts för att bli en framgångsrik politiker. Men han valde en annan bana, eller, rättare sagt, flera andra banor. Han blev bokförläggare och kunde ägna sig åt sina litterära intressen, innan han startade en framgångsrik internationell karriär. Han hann med en period som journalist, som chefredaktör på tidningen Arbetet. Det var i det internationella och diplomatiska arbetet som han gjorde sina stora insatser. Under Olof Palme ledde han arbetet i den internationella nedrustningskommissionen i Wien i början på 80-talet, den som i dialog med ledande politiker i USA och Sovjet lanserade »gemensam säkerhet« som alternativ till den pågående militära kapprustningen.  Han blev sedan Sveriges FN-ambassadör 1983–88, ambassadör i Köpenhamn 1988–90 och slutligen OECD-ambassadör 1995–2003.

Jag skulle vilja hävda att Anders Ferm var Olof Palmes viktigaste rådgivare i internationella frågor, oavsett var i världen Anders befann sig. De inspirerade varandra; de hade bred överblick, djupa insikter och unika personkontakter. De hade båda förmågan att kunna formulera analyser och slutsatser på ett sätt som gav uppmärksamhet och genomslag.

Vi kom genom åren att träffas på olika håll i världen, i New York, Paris och Bryssel, och på gamla dagar här i Stockholm. På något sätt var det så att våra samtal alltid fortsatte på den grund som hade lagts under åren som »Tages pojkar«, våra dagliga morgonmöten i statsministerns soffa; och i fortsatta diskussioner tillsammans med Olof Palme. Blandningen av allvar och skämt, insikten om de ekonomiska och sociala realiteternas betydelse för nationell och internationell politik. Litteratur som en källa till att förstå samhället. Politik som ett sätt att göra en bättre värld möjlig. Jag kände mig alltid litet mer bildad, när jag hade fått ta del av Anders perspektiv på den värld vi lever i.

Allan Larsson

F d  finansminister  och  f d generaldirektör.