Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Arne Weise

Programledare, avled den 25 september, 89 år gammal.

»Jag håller distans till omvärlden, samtidigt som jag gärna vill stå i blickpunkten. Den otrygghet jag bär med mig sedan barnsben är en svaghet jag ständigt utmanar framför tv-kamerorna.«

Så inleds baksidestexten på omslaget till den underhållande, och humoristiska men också kritiskt kommenterande memoarboken med den träffande titeln »I blickpunkten«, som gavs ut 1995 och som i allt bär Arne Weises signum.

Bakom hans vänliga och förbindliga framtoning dolde sig en viss fruktan för att inte bli sedd, gillad, omtyckt, älskad. Syns man inte, finns man inte blev något av hans maxim livet igenom.

Han menar själv i boken att en förklaring till detta ivriga sökande efter bekräftelse och uppmärksamhet till viss del nog kunde sökas i barn- och ungdomsårens upplevelser, med kombinationen av en fordrande och frånvarande pappa och en överkänslig mamma. Tvånget att prestera för att synas och uppskattas fick tidigt i livet fäste.

En hjälpsam morbror i hög tjänsteställning inom SKF försökte tidigt intressera sin unge systerson för ett »riktigt yrke« och städslade honom på prov som sin administrative assistent med placering en tid i Milano. Men där tog snabbt lockelsen från La Dolce Vita överhanden, med den ena vackra damen efter den andra på mer eller mindre obskyra ställen. När Arnes morbror oväntat dog blev behovet av försörjning akut och längtan efter rampljuset gjorde sig ånyo påmind varför kosan åter styrdes mot fosterjorden.

Sina första lärospån i offentligheten gjorde Arne på Atelierteaterns tiljor i Göteborg,  i trots mot faderns vilja att sonen skulle välja juristbanan. Men varken teaterns upprepningar kväll efter kväll eller juridikens tragglande gav den unge Weise någon sinnesro. Hans håg stod snarare till eterns mer märkbara lockelser.

Han nappade på en annons om att Radiotjänst sökte hallåfolk. Efter nerviga prov antogs han. Det kom att bli startpunkten för en sällsam karriär under cirka sextio år i mediernas tjänst.

Efter några år i lära med traditionella uppgifter som programpresentatör stod det inte länge på förrän Arne Weise anförtroddes att leda egna programserier – vilka vann publikens uppskattning.

Men som så mången annan i en tidspressad, prestationsstressad, konkurrens- och jantepräglad arbetsmiljö undgick inte heller Arne frestelsen från alkohol och tobak som balsam för själens malande oro. Ett tag blev han fast ordentligt men lyckades med viljekraft på litet äldre dar göra sig helt oberoende och vit.

Tv var det medium i vilket Arne ansåg sig komma bäst till sin rätt – där fick han inte bara höras utan även synas. Och det lämpade sig också väl: ett vänligt, förbindligt tilltal, en varm och trevlig framtoning i kombination med en välmodulerad röst, god artikulation och ett välutvecklat sinne för pausering och frasering.

Att ta över programledarrollen i frågetävlingen »21« efter nestorn Lennart Hyland utlöste initialt viss vånda men gick bra (upp till 4 miljoner tittare per program). I hela 13 år blev Arne synonym med »Ett med naturen« – över 400 program där han lotsade oss jorden runt, på strövtåg i vår planets märkliga och unika natur.

Men det är nog – trots många andra bemärkta avtryck i etermedierna – som programvärd, »riksjultomte«, i direktsändning varje julafton under knappt tre decennier som han etsat sig fast i minnet hos den stora tv-publiken. Ingen julafton utan Arne Weise blev något av ett mantra i många hem. Han såg det litet som sin mission att erbjuda sitt »sällskap«, inte minst åt de många som fick fira denna årets kanske heligaste familjehelg i ensamhet med tv:n som enda sällskap. Och aldrig annat än i direktsändning! Hans familj bjöd generöst på husfars fysiska utevaro.

Vi lärde känna varandra under sent 70-tal när vi tjänstgjorde som programpresentatörer i varsin tv-kanal. När vi inte förberedde nästa programskarv promenerade vi och småpratade i korridoren utanför, eller slog oss ner med varsin kopp kaffe i någotdera av programkontroll­rummen. Några år senare skulle vi komma att göra en barnprogramserie och lp tillsammans vilket fördjupade vår vänskap ytterligare. Det var roligt och lätt att samarbeta med honom som kollega och privat blev han en god och uppskattad vän.

Han brukade säga när vi sågs de sista åren: »Välkommen till min 90-årsdag på värdshuset Ulla Winbladh!« Men ödet ville annorlunda: Han blev 89 år, hela Sveriges Mr tv!

Henrik S Järrel

Vän och tidigare kollega

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera