Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Inrikes

Från 22 till 0 tidningar: Arbetarrörelsens stora misslyckande som medieägare

I dagarna säljer Socialdemokraterna sin sista dagstidning, Piteå-Tidningen. Varför misslyckas S och LO ständigt som medieägare?

1989 firade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 100-årsjubileum efter en sekellång nära nog obruten framgångsresa. De sex borgerliga åren 1976–82 sågs ungefär som ett tjälskott på vägen mot det starka samhället. Men när hyllningskören tystnat hördes gnisslet från rörelsens starka motor:

Rosornas krig och regeringskris, nyliberala vindar och fastighetskrasch, valförlust och saneringsprogram. Samtidigt tappade arbetarrörelsen greppet om opinionsbildningen, det var som om hundraåringen klev ut ur medierna och försvann när nya plattformar kom in.

1989 var också året då dagspressens upplagor nådde rekordnivån 5 miljoner ex per dag och arbetarrörelsens utgångsläge var inte så tokigt:

Det fanns 22 S-märkta lokaltidningar, Arbetet i Malmö gick bra, Aftonbladet hade klarat krisen och börjat jaga Expressen och fackförbundspressen hade en upplaga på 2,1 miljoner exemplar. LO hade sålt Aftonbladets hus i Klarakvarteren och hade nästan en miljard som skulle gå till nya mediesatsningar. Ändå blev det fiasko när nya medier förändrade medievärlden.

Men det fanns några som redan 1989 anade vartåt det barkade. Lars Engqvist var en av dem: journalist, redaktör för SSU:s tidning Frihet, SSU-ordförande, chefredaktör för Östra Småland och 1989 i samma roll på Arbetet i Malmö; »arbetarrörelsens flaggskepp«, som han lyckats segla upp jämsides med den krisdrabbade borgerliga konkurrenten Sydsvenska Dagbladet.

– När jag blev chefredaktör 1980 var tidningen full av politik på nyhetsplats. På valborgsmässoafton hade de rubriken på förstasidan »I morgon demonstrerar vi«, oavsett vad som hänt i världen eller Malmö. Min företrädare, Frans Nilsson, var ordförande i partidistriktet och såg tidningen som ett politiskt vapen.

Lars Engqvist moderniserade Arbetet, avpolitiserade nyheterna och ändrade partibeteckningen till »oberoende socialdemokratisk«. Läsekretsen växte och företaget gav vinst, som snabbt försvann in i den förlusttyngda koncernen A-pressen.

1989 sparkade A-pressens ledning Arbetets mångårige vd Lars Ewers och satte in konsulten Göran Adenskog, som ville bolagisera tidningens avdelningar så att annonsbolaget skulle köpa text av redaktionen utifrån annonsmängd.

– Det var så tokigt att jag och redaktionschefen Bosse Näslund sa upp oss. Efter några veckor drog de tillbaka förslaget och vi återkom, minns han.

Då insåg Lars Engqvist att Arbetet måste bort från A-pressen, som hade fått 145 miljoner av LO för att stå på egna ben, men förslösat merparten på konsulter och 118 miljoner på att köpa K G Bertmarks förlag, som sålde uppslagsverk med dörrknackning. Dagarna före jul 1989 skrev han ett brev till LO:s sekreterare Rune Molin, som bestämde bakom kulisserna.

– Jag skrev att jag hade en köpare som kunde betala bra för Arbetet och som var beredd att sälja 50 procent av aktierna vidare till personalen.

Vad Lars Engqvist inte skrev var att köparen hette Jan Stenbeck.

– Tanken var att vi skulle använda Arbetets produktionsapparat till att skapa Metro som gratisutdelad tidning.

Efter tre veckor kom Rune Molins svar: »Tidningen Arbetet är inte till salu.«

– Om Stenbeck fått köpa hade Malmös morgontidning hetat Arbetet i dag, tror Lars Engqvist. Och Rune Molin måste redan då ha insett att A-pressen var på väg att gå i graven.

Just detta hade LO-Tidningen (som sedan 2012 tog över namnet Arbetet) börjat gräva i. Den ena besynnerliga affären efter den andra rotades fram och trots ett omfattande presstöd gick A-pressen allt sämre. Den ägdes till lika delar av Socialdemokraterna och LO, men det var facket som hade pengarna. En månad före konkursen i februari 1992 dumpade LO sitt ägande i knät på partiet för en krona.

Efter konkursen såldes några tidningar till mindre seriösa ägare, några lades ner och resten såldes efterhand till lokala borgerliga konkurrenter som nödtorftigt håller liv i dem så länge presstödet täcker kostnaderna. Undantaget var Piteå-Tidningen, som ägdes av Socialdemokraterna och fackföreningarna lokalt. Men i dagarna säljs den sista S-/LO-ägda dagstidningen till NTM Media, sprunget ur borgerliga Norrköpings Tidningar.

– Nej, arbetarrörelsen har aldrig varit några bra ägare, medger Lars Engqvist. De såg tidningarna som propagandaorgan och när det gick dåligt anställde man ekonomer som inte hade en aning om media.

Helle Klein var politisk chefredaktör på Örebro-Kuriren vid konkursen:

– A-pressens ägare förstod aldrig värdet av den fria journalistiken, säger hon. Vid konkursen kallade vi oss Båthflyktingar efter A-pressens vd Torbjörn Båth.

Hon flydde till Aftonbladet bara för att finna att ägaren LO 1996 sålde tidningen till norska Schibsted, först 49 procent och hela det kommersiella ansvaret, sedan 91 procent 2009. LO behöll 9 procent som preferensaktier och rätten att utse politisk chefredaktör, vilket Helle Klein senare blev. Pengarna från försäljningen av Aftonbladet och dess fastighet i centrala Stockholm – 1,2 miljarder – samlades i LO Media AB med tanken att de skulle satsas på nya medieprojekt.

– Jag minns att det talades om att satsa på fackförbundspressen och att stärka dagstidningarna, säger Helle Klein. Men det är en gåta om och hur LO gjort mediesatsningar. Arenagruppen har väl fått lite pengar liksom den nu nedlagda sajten Politism. Det pytsas ut pengar till projekt, men det finns ingen förståelse för mediernas strategiska värde.

Sedan 80-talet har LO, ibland ihop med Socialdemokraterna, utrett sina medier ett halvdussin gånger, utan att det lett till några större satsningar. Tommy Öberg, tidigare chefredaktör på LO-Tidningen, minns en av dem:

– Eva Wrange gjorde en tidningsutredning 2004 som LO-styrelsen sa ja till. Vi fick kraftigt ökade resurser till tätare utgivning och satsning på webben. Men efter några år började ledningen backa och vi tvingades till besparingar.

Lars Engqvist moderniserade Arbetet.

2008 skissade LO-Tidningens vd Martin Lindblom och Tommy Öberg i stället på ett förslag till en satsning på webben:

– Vi kunde för bara några miljoner om året ha tagit en position som det främs­ta debattorganet inom arbetslivet med åsikter, insikter och perspektiv. Vi fick applåder av LO-ledningen, men aldrig några pengar. De måste inse att även deras medier måste granska, problematisera och kritisera för att få trovärdighet. Men allt tyder på att de inte tål kritik.

Men det är svårt att hindra kritisk granskning. Det fick Kommunals kassör Anders Bergström erfara då Aftonbladet 2016 avslöjade facktopparnas utsvävningar och jätteförlusterna i förbundets lyxkrog Metropol Palais. Pikant nog satt Bergström som LO:s representant i Aftonbladets styrelse. Där hade han insett att webben var framtiden och tagit initiativ till ännu en utredning om fackförbundspressen.

2014 gjordes LO-Tidningens (sedan 2012 Arbetet) bolag om till LO Mediehus AB; där Kommunal, Seko, Handels, Fas­tighets och LO efter decennier av skrinlagda utredningar skulle samarbeta kring tidningarna.

Men två av de tyngsta tidningarna, Byggnadsarbetaren och Dagens Arbete (som också ger ut Pappers och Grafikernas tidningar) hoppade av innan projektet ens startat. Helle Klein, som året innan blivit vd och chefredaktör för Dagens Arbete, trodde aldrig riktigt på idén.

– De ekonomiska kalkylerna höll inte, det vore bättre att börja samarbeta innan man bygger en byråkrati. LO gick inte in med några pengar. Mediehuset har hela tiden dragits med ekonomiska problem.

Men Liv Beckström – som var projektledare vid tillkomsten av LO Mediehus, efter 15 år som chef på Kommunalarbetaren – är ganska nöjd:

– Tidningarna har fått gemensamma resurser till en digital satsning som ska stimulera till läsning i mobilen. Papperstidningarna är daterade som nyhetsorgan.

Men Kommunal, som äger 46 procent av bolaget, anser sig betala för mycket och har vägrat att räkna upp anslaget.

– Jag förstår om de anser att kostnadsfördelningen leder till att den stora tidningen får dra de små med sig, säger Liv Beckström som i dag är frilans.

Flera av LO Mediehus 43 anställda berättar för Fokus om ett projekt med dyra lokaler ett stenkast från Centralen, brist på pengar från start och en anorektisk organisation.

Värst drabbas nu LO:s tidning Arbetet, sedan Svenskt Näringsliv sagt upp avtalet om försäkringsinformation för att starta ett partsgemensamt bolag för frågan. Sex miljoner kronor av LO:s informationspengar har tidigare varje år gått vidare till Arbetet, vilket är en femtedel av tidningens budget. Veckotidningen Arbetet görs nu om till ett magasin som kommer ut var tredje vecka.

Passiva och reaktiva, tveksamt och ängsligt, för sent och för lite eller inte alls. Så har arbetarrörelsen agerat på medieområdet i 30 år. Varför det blivit så har Bo Bernhardsson funderat mycket på. Han var riksdagsledamot i sexton år och chefredaktör på Arbetet de fem sista åren före konkursen.

– Stukat självförtroende, summerar han. Rörelsen var offensiv då man på 50-talet köpte Aftonbladet och Stockholms-Tidningen. Sedan lades Stockholms-Tidningen ner och man försökte nystarta den på 80-talet men förlorade stora pengar. A-pressen spelade bort LO:s pengar och rörelsen tappade självförtroendet.

När Arbetet skulle rekonstrueras efter A-pressens konkurs 1992 ville LO inte vara med som ägare och bidrog bara med 15 miljoner kronor, ungefär 1 procent av kassan i LO Media AB. De lokala facken fick stå som ägare via en stiftelse, läsare och det lokala näringslivet stöttade.

Bo Bernhardsson talade med Aftonbladets och Svenskans ägare Schibsted om ett samgående. Han startade ett samarbete med Stenbecks Metro i Malmö och samarbetade med Centerägda Skånska Dagbladet, han försökte få till en fusion med Bonniers Sydsvenskan.

– Tidningsägarna sa att »först måste LO satsa också«.

LO sa hårdnackat nej. Trots desperata försök med rosa ekonomisidor och ett presstöd på närmare 90 miljoner om året gick tidningen, där Olof Palme brukade göra sina utspel, i konkurs och kom ut med sitt sista nummer den 30 september 2000.

– Det finns ingen medvetenhet hos Socialdemokraterna om varför man ska äga medier, konstaterar Bo Bernhardsson. Men det spelar en väldig roll vem som äger medierna. Inte så att ägaren ska lägga sig i det journalistiska arbetet, men genom att påverka inriktningen i stort.

– Ett parti med en idé om framtiden begriper varför man ska ha medier. Den som har något bra att berätta skaffar verktygen för att göra det. Tekniken spelar ingen roll. Vi måste ha egna medier, men i dag är det mest fokus på kommunikatörer som radar upp talepunkter och filar på snärtiga oneliners.

Numera finns knappt någon kontinuerlig bevakning av arbetslivet i de traditionella medierna, anser Bo Bernhardsson:

– Frånvaron av arbetsmarknadsreportrar på de stora medierna leder till att fackförbundspressen inte får något genomslag i debatten. I stället råder en ohygglig dominans för skildringar av en ytlig medelklasstillvaro. Jag har inget emot god mat eller bloggar, men vi måste berätta om något annat än matlagning och unga tjejers bloggande.

Arbetarrörelsens tidningar väckte länge avund bland konkurrenterna för att tidigt ta till sig ny teknik. De var föregångare inom offsettryck, fyrfärg, tabloidformat och datorer i produktionen.

Men på senare år har rörelsen ryggat för nya medier. LO tackade två gånger nej till att köpa in sig i vinstmaskinen TV4 för en ringa peng. Satsningarna på nätet har varit sena och halvhjärtade. Undantaget är Aftonbladets konsekventa och uthålliga nätsatsning, även om politik och arbetsliv knappast dominerar sajten. Och när LO och Kommunal 2013 gick in som hälftenägare i Schibsteds sajt Politism för att nå politiskt engagerade unga brast kalkylerna. För ett år sedan lades Politism ner sedan LO och Kommunal förlorat drygt 6 miljoner vardera.

Personer med insyn i Politism beskriver facken som passiva i ägarrollen, utan idéer och ängsliga för att släppa ifrån sig projektet.

Detta artar sig inte till någon smickrande bild av arbetarrörelsens mediepolitik. Är den någorlunda rättvis eller ens rimlig, finns det stöd i forskning och fakta?

Professor Lennart Weibull var programansvarig för Dagspresskollegiet vid Göteborgs universitet under drygt 25 år och forskar fortfarande om massmedier:

– Socialdemokraterna har knappast varit visionära i mediepolitiken, snarare uppfattar jag dem som tämligen passiva. I 40 år har det mest handlat om att räkna upp presstödet som ett slags uppehållande försvar mot de kommersiella krafterna. Samtidigt har man politiskt slagit vakt om en stark public service som motverkade marknadens inflytande på radio och tv.

Men han ser också historiska förklaringar till arbetarrörelsens agerande:

– LO förlorade stora pengar på tidningar under 70-, 80- och 90-talen i olika försök att utveckla A-pressen. Kanske var den senare försiktigheten en följd av de mindre lyckade satsningarna.

En annan faktor var att arbetarrörelsens ekonomiska tidningssatsningar i tiden sammanföll med framväxten av den granskande journalistiken, som inte minst riktade sig mot politiska makthavare, ofta socialdemokrater.

– Det är troligt att det skapade en osäkerhet inför journalistik och bidrog till att man hade svårt att förstå dess stora betydelse, säger Lennart Weibull.

Att kunna sätta agendan för debatten, problemformuleringsprivilegiet, är centralt för politiker och Lennart Weibull har en rimlig hypotes:

– Socialdemokratiska politiker har säkert upplevt sig ha få vänner inom medierna och ofta känt en tveksamhet inför journalistiken. Man kan därför förstå om de snarast betraktat medierna som en konkurrent till politiken som agendasättare.

Men kanske är det dags för ändring, så här skriver Socialdemokraterna i sin eftervalsanalys i år:

»I en tid när traditionell media ägnar mindre tid åt att exempelvis skildra arbetarklassen eller belysa för socialdemokratiska väljare viktiga företeelser och perspektiv, är det dags för partiet att ompröva sin gamla ståndpunkt och undersöka möjligheterna att återigen bli en större aktör på den nya mediemarknaden.«

Men vem som ska ta notan för satsningarna framgår inte. LO Media AB, som vaktat Aftonbladspengarna, har namnändrat till Bantorget Förvaltning AB och ska ägna sig åt att bygga hyresrätter.

– LO har inget uppdrag att äga medier, säger kanslichefen Annika Nilsson.

LO har bara gjort två små mediesatsningar sedan försäljningen av Aftonbladet gav en dryg miljard i kassan:

– Som ägare har vi inte gått in i några projekt utom Politism och LO Mediehus.

Men det fanns väl stora förväntningar inom arbetarrörelsen på att Aftonbladsmiljarden skulle gå till mediesatsningar?

– Javisst, diskussionen kom upp, men det gjordes inget. Att äga medier är inget som LO-kongressen eller styrelsen sagt att vi ska göra.

Men ni är väl inte förbjudna att satsa i medier?

– Nej, men det är inget som finns på agendan. Den tiden är förbi när man kunde komma till oss och be om pengar. Vi är professionella i vårt ägande.

Hur ser LO:s uppdrag ut inom medierna?

– Vi har ett uppdrag från förbunden att bedriva opinionsbildning. Det gör vi inhouse genom en strategisk satsning på sociala medier. Vi har varit väldigt framgångsrika och fått bra respons, till exempel har våra valfilmer gått bra på sociala medier.

Kritikerna säger att LO Mediehus var underfinansierat från start?

– Till viss del har de rätt. Vi underskattade startkostnaderna för lokaler och system. Vi har också gjort ett ägartillskott efter något år.

Vad betyder det att Arbetet nu får 6 miljoner mindre i intäkter från försäkringsinformationen?

– Summan går vi inte ut med. Men tidigare har »Facket försäkrar« köpt annonser och vi har betalt för att bevaka försäkringsfrågor.

Är det ekonomiska skäl till att Arbetet nu blir ett magasin som bara kommer var tredje vecka?

– Ekonomin är inte det främsta skälet, utan att satsa på korta nyheter på nätet och fördjupningar i magasinet. Men vi lägger oss inte i tidningen.

Varför lade ni ner satsningen på sajten Politism?

– För att den inte bar sig själv ekonomiskt som tanken var från start.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera