Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Jon Åsberg: Därför lyfter inte Telia

"Sorry, ni som sitter kvar med de Teliaaktier ni köpte vid noteringen", skriver Jon Åsberg.

Visst lyfte jag på ena ögonbrynet vid beskedet om att Alison Kirkby blir vd för Telia. Betydligt mer överraskande var att en annan tidigare Tele2-chef, Lars-Johan Jarnheimer, tar över ordförandeklubban. Fast intressantast i detta är ändå  näringsminister Ibrahim Baylans maktspel. Vem trodde det om honom? Att han skulle svepa in som en hämnare mitt under söndagsfriden. Skjuta av den befintliga ordföranden, Marie Ehrling, som retat regeringen genom att driva på för Telias köp av TV4. Och därmed göra plats för det nya teamet.

Kanske är det för konspiratoriskt, men det är lätt att misstänka förre näringsministern Björn Rosengren för att ha agerat i kulissen. Han intresserar sig fortfarande för Telia, det framkom i en intervju i Di tv i somras. Han är inte förtjust i TV4-affären, det framkom också. Och han känner Lars-Johan Jarnheimer och Alison Kirkby väl efter många år som rådgivare åt Stenbecksfären. Rosengren har dessutom helt säkert imponerats av vad han sett. Det är nämligen svårt att inte tjusas av den finurlige Jarnheimer.

Jag träffade honom första gången för tjugotalet år sedan. Familjen Stenbecks maktbolag Kinnevik hade stämmomiddag på Waldemarsudde. Jag var ditbjuden som chefredaktör för en tidning som sfären just hade inhandlat och blev placerad bredvid sagde Jarnheimer.

Vid den tiden var han vd för Comviq (Tele2 i dag) och en av landets mest välkända företagsledare. Det berodde för all del inte på att bolaget levererade några enorma vinster – de kom senare – utan på hans yttre. Den rödlätte smålänningen spelade själv huvudrollen i mängder av reklamfilmer där han saluförde Comviqs lågpristelefoni.

Under middagen berättade Lars-Johan Jarnheimer en rätt kul anekdot.

Han hade arbetat på H&M före jobbet hos Jan Stenbeck. En kväll som nyanställd fick han hänga med till Stenbecks stamkrog Eriks i Gamla Stan. Där sprang de på H&M:s huvudägare Stefan Persson. Jarnheimer presenterade de båda miljardärerna för varandra och Stenbeck sa något i stil med:

»Nu är du är väl sur på mig för att jag tagit Lars-Johan ifrån er?«

»Nej, tvärtom! Vi är glada att äntligen bli av med honom«, svarade Persson.

»Jaså, hurså?« undrade Stenbeck.

»Jomen, han stal så förbannat!« blev svaret.

Jarnheimer återgav scenen för att påvisa att Stefan Persson är kvick, men att han berättade med sådan uppenbar förtjusning säger något om honom själv också. Jag har träffat Jarnheimer några gånger till och även då funnit en begåvad och jordnära människa med en hel del självironi. Något man förstås anade redan när han spelade sig själv som snålslug smålänning i de där filmerna. Men han är också en person som varit centralt placerad i den nya telekomvärld som vuxit fram det senaste kvartsseklet. Kort och gott: det är svårt att  tänka sig en lämpligare ordförande för Telia.

Nu kompletteras han med Alison Kirkby som jag inte träffat, men som har rykte om sig av vara en nonsensfri och duglig chef.

Med det sagt: deras möjligheter att få ordning på Telia bedömer jag ligger i intervallet usla till obefintliga.

Det beror delvis på att Telia i vissa stycken fortfarande är Televerket.

Koncernen är mer än tre gånger så stor som Tele2 i termer av omsättning och antal anställda. Ändå är börsvärdet inte ens det dubbla. Och den som sett huvudkontoret från insidan mer än flyktigt förstår varför. Telia är murat på en präktig värdegrund och styrt genom minutiösa manualer. Hållbarhetstestat och genuscertifierat. Men renons på entreprenörskap. Det är osannolikt att paret Jarnheimer-Kirkby kan göra särskilt mycket åt den saken. Många har försökt.

Fast det verkliga hindret har de ingen kontroll över. Sedan börsnoteringen 2000 har ägarstyrningen av Telia präglats av en sällsynt misslyckad blandning av okunnighet och feghet.   

Svenska staten äger 38 procent av aktierna (nummer två på ägarlistan har 3 procent) men ingen representant i styrelsen. Därför har staten inte heller något formellt inflytande mellan årsstämmorna. Ändå finns inte en regering som har förmått hålla armlängds avstånd. Ibrahim Baylans förvisso inspirerade ingrepp häromveckan är bara ytterligare ett exempel i raden. Det understryker vem det är som bestämmer i Telia. Egentligen. Men, likt Gudfadern, utan att visa sig.

Det enda rimliga sättet att avsluta denna snart tjugoåriga fars är att staten säljer sina aktier. Då kanske team Jarnheimer-Kirkby skulle få en chans att briljera. Men det verkar osannolikt att det sker under denna mandatperiod.

Så, sorry, ni som sitter kvar med de Teliaaktier ni köpte vid noteringen. Ni lär inte få pengarna tillbaka med Lars-Johan Jarnheimer och Alison Kirkby i styrhytten heller.

Läs alla Jon Åsbergs krönikor i Fokus här! 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera