Stephan Linnér

Text: Per Svensson

Det var pressvisning av thrillern »Ensam ung kvinna söker«. Mot slutet jagades huvudpersonen av en galen kvinnlig stalker. I biosalongen bröts den rutinerade filmjournalistikens blaserade tystnad av ett ivrigt rop. »Akta dig! Hon har en kniv!«

Det var Stephan Linnér, filmskribent på Kvällsposten i Malmö, som ropade.

På alla arbetsplatser och i alla organisationer och kanske också de flesta familjer finns det människor som inte sätter sig själva och sitt eget i främsta rummet utan i stället drivs av en genuin iver att få andra att växa och blomma. Stephan Linnér var en mångsidig, originell och produktiv kulturreporter, kritiker och debattör i egen rätt. Han skrev om allt som var intressant och roligt: mat  (i synnerhet fransk), film, tv, litteratur (i synnerhet favoritförfattaren Slas), resor, kaféer, promenader, rock (i synnerhet Jerry Lee Lewis), Malmö, bildkonst, kulturpolitik. Men han var också en redaktör som fann en uppriktig glädje i att vattna och rensa och vårda andras odlingar.

När budet om Stephans död kom var det många som ville vittna om hur betydelsefull han varit för dem, personligt och professionellt. En  av dem var Malmöförfattaren, Niklas Qvarnström som var en av de många skribenter Stephan Linnér vårdat sig om när han var kulturchef på Kvällsposten.  Qvanström tecknade på Facebook ett miniporträtt av den gamle redaktören;

»Alla som någon gång pratat med honom i telefon – han var old school och ringde alltid när han ville något – vet att man var tvungen att sitta med luren en halvmeter från örat när han gav luft åt något så ovanligt som ren och skär och mycket ljudlig entusiasm. När han var mindre entusiastisk lät det som om han plågades av tandvärk inför tanken på att behöva tacka nej till ett uppslag.«

Nyckelordet här är »entusiast«. Stephan Linnér var en journalistikens entusiast, kanske en av de allra sista. Det var denna entusiasm och lusten att förmedla detta till omgivningen, som kom till uttryck i ropet i biosalongen. Stephan lyckades i bästa mening vårda sin barnslighet, den avundsvärda förmågan att ta leken på allvar, men samtidigt klara av att göra också det allvarliga till lek. Journalistiken var för honom en lek, som just därför måste tas på djupt allvar, för att vi människor, med Friedrich Schillers ord,  bara är fullt ut mänskliga när vi leker och bara leker när vi är fullt ut mänskliga.

Stephan Linnér kom till Malmö och Kvällsposten sommaren 1972, några och tjugo år gammal, för ett kortare vikariat. Han blev kvar i nästan 40 år. När han i november 2011 lämnade tidningen hade han varit dess kulturchef i 16 år. Själv började jag som reporter och redigerare på KvP i januari 1980.  I dag, när så gott som alla fast anställda journalister i Malmö ryms på ett enda delat våningsplan i ett kontorshus mitt i stan, är det svårt att föreställa sig den tidens tidningsvärld. Kvällsposten delade den stora skrapan vid motorvägen mot Lund med Sydsvenska Dagbladet. Redaktionen var bemannad dygnet runt. Tryckpressarna mullrade. Lastbilarna väntade utanför packsalen. Det var en underbar arbetsplats, och Stephan älskade den.

Innan Stephan, inbiten Solnabo och lätt fanatisk AIK:are, placerade sig själv i livslång exil i Malmö hade han vikarierat på Expressens kulturredaktion med Bo Strömstedt som närmaste chef.

Fylld av entusiasm inför det strömstedtska idealet – det lyckliga äktenskapet mellan murveln och poeten, kom Stephan Linnér till Kvällsposten – en tidning som i ett tidigt populistiskt experiment just gjort sig av med sin kultursida.

Han gjorde till sitt kall att i detta land av hedningar sprida, och verka efter, den Strömstedts kulturjournalistikens evangelium; inte minst då budordet »ge de unga diktarna plats i spalterna, för en dag kommer de att vara de stora författarna«. Han fick tillfälle att omsätta läran i praktiken: först när KvP återskapade sin kultursida vid mitten av 80-talet, sedan när Kvällsposten 1995 återfick sin identitet efter att ha brutit upp från ett dystert äktenskap med GT och Stephan tillsammans med författaren Boel Gerell fick ansvaret för att på nytt återskapa en egen kultursida.  Torbjörn Flygt och Kristian Lundberg  är två exempel på författare som Stephan Linnér tidigt månade om.

Han gick bort natten till den 17 september efter att i flera år obevekligt ha glidit allt längre in i en demenssjukdom. Stephan Linnér blev 70 år.

Per Svensson

Politisk redaktör och författare.