Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Vetenskap

Svenska sjuksköterskor flyr – blir konsulter istället

De kan själva styra över arbetstider, slipper en massa administration och får fokusera på patienten. Allt fler sjuksköterskor börjar arbeta för bemanningsföretag.

Hon hade arbetat i flera år på kirurgens operationsavdelning vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Sett kollegor åka till Norge och jobba extra eller försvinna en tid för att jobba inom bemanning, men som ensamstående förälder inte själv haft möjlighet att göra det. Till slut tröttnade narkossjuksköterskan Dani Ivarsdottir, 49, på att, trots 25-årig yrkeserfarenhet, ligga på samma lönenivå som nyutbildade specialistsjuksköterskor. På att tas för given och på en, enligt henne, bristande förmåga hos landstinget att värdesätta och ta hand om sin personal.

När yngste sonen var gammal nog att flytta hemifrån bestämde hon sig. I november förra året sa hon upp sig från sjukhuset, tog kontakt med ett par bemanningsbolag, och var från början ganska säker på att uppdragen skulle trilla in. Vilket de också gjorde. I februari i år skrev hon kontrakt med ett bemanningsbolag, som i sin tur skrivit kontrakt med Universitetssjukhuset i Linköping, där hon är bokad som narkossköterska en bit in på hösten. Därefter följer uppdrag i Småland fram till årsskiftet.

– Tidigare har man inte haft en sådan utbredd arbetsmarknad att välja på. Men i och med bemanningsbranschens expansion de senaste åren har det blivit möjligt, säger Dani Ivarsdottir när hon efter sin arbetsdag möter Fokus vid Universitetssjukhusets norra entré i Linköping.

LÄS OCKSÅ: Nya kravet: Nätläkare kan tvingas ta fysiska besök

Att sjuksköterskor gör som Dani Ivarsdottir, väljer att lämna en fast anställning i offentlig vård för att börja arbeta för bemanningsbolag, kommun eller försäkringsbolag, har blivit allt vanligare i Sverige de senaste åren, enligt Gunilla George, avdelningsordförande för Vårdförbundet i Stockholm. Och medan det för flera år sedan främst var lönen som var drivkraften för detta är huvudskälen numera ofta arbetsmiljö och arbetsbelastning.

– Nu handlar det inte bara om lönen, utan om att kunna välja sin arbetsplats. Känner man till arbetsmiljöproblem någonstans, kan man välja att inte gå dit.

Ett avgörande skäl till att sjuksköterskor söker sig bort är en alltmer pressad miljö i den offentliga vården, resonerar hon.

Många sjukhus har konstant högre beläggning än vad som är patientsäkert. Vid till exempel Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge ligger beläggningen på 117 procent, medan nivån för  patientsäkerhet ligger på 80–90 procent.

– Allt fler vårdplatser stängs, chefer har låtit folk jobba ohälsosamt och extremt många timmar har tagits ut i extra övertid.  De få som väl är kvar tar hand om ännu fler patienter.

Ortopedavdelningen i Ystad är exempelvis numera nästan helt bemannad med hyrsjuksköterskor.

Skälet till att just Dani Ivarsdottir lämnade den offentliga vården var inte bara lönen. Som bemanningsanställd kan hon också själv styra över arbetstiderna, säga att hon bara vill jobba dagtid, medan man som anställd i offentlig vård ofta måste kunna jobba treskift. Hennes inställning till bemanningsbranschen är dock kluven. Hon uppskattar att den finns, men ser den inte som en långsiktig lösning, varken på samhälleligt eller personligt plan.

– Visst, det är trevligt att kunna välja. Men jag är inte helt förtjust i att vinstdrivande företag lägger beslag på skattepengar.

När allt fler lämnar den offentliga vården för att övergå till bemanning, skapar det också ett tyngre lass för den krympande skara fast anställ vårdpersonal som finns kvar på avdelningarna. De som, förutom att ta hand om patienterna, måste vara delaktiga i det kringarbete som bemanningspersonalen slipper: kvalitetsutveckling, olika administrativa uppdrag, vårdplaner.

Trots avsevärt högre timlön, reseersättning, en lockande flexibilitet och betalt boende i Linköping – är Dani Ivarsdottir väl medveten om bemanningslivets avig­sida: otryggheten; att hon till skillnad från en fast anställd saknar sex veckors betald semester, pension och själv måste sätta undan för det. Rätt till sjukpenning har hon bara under förutsättning att hon är uppbokad långt fram, något hon också ser till att vara. Men skulle sjukhuset med ens rekrytera vakanssjuksköteskor kan bemanningsföretaget säga att de inte längre behöver henne. Visserligen kan de då komma med ett annat uppdrag, men det kan bli något helt annat, och då måste man vara flexibel och snabbt kunna ställa om.

LÄS OCKSÅ: Vården förväxlar trauman med demens hos utrikes födda 

I första hand planerar Dani Ivarsdottir att jobba inom bemanning under ett år. Sedan har hon en dröm om att på sikt komma tillbaka till den avdelning i Malmö som hon en gång valde att lämna. Hennes ögon får en särskild glimt när hon minns och pratar om kollegorna där; stämningen, kontinuiteten; att vara en del av den.

Dit återvänder hon dock bara om hon får en lön som hon tycker motsvarar hennes erfarenhet och kompetens. Visst, det är inte så att man som specialistsjuksköterska har så dålig lön, medger Dani Ivarsdottir, som tjänade drygt 35 000 i månaden när hon lämnade Region Skåne. Men i förhållande till efterfrågan tycker hon inte att den är hög nog.

– Att jag, som har jobbat i 25 år, bara ska tjäna några tusen mer än de som kommer nu, är inte riktigt rimligt.

Medan vårdens arbetsgivare talar om vård i marknadsmässiga termer – New public management, resultatenheter och produktion – får marknaden inte råda när det gäller löner för erfarna sjuksköterskor, resonerar hon.

– Ändå finns det ju alltid pengar till att ta in bemanningssjuksköterskor.

Sjuksköterskerollen har förändrats sedan Florence Nightingale grundade den första sjuksköterskeskolan i London 1860 och sjuksköterskeyrket introducerades i Sverige 1867, då en motsvarande skola öppnade här.

Innan dess var sjuksköterskans företrädare vid landets sjukhus antingen sjukvakterskor, sköterskepigor eller sjukpigor, utan utbildning, eller vakmadammer som vakade över sjuka i deras hem och räknades till tjänstefolket. Men Florence Nightingale var inte den självuppoffrande ängel hon ibland har utmålats som, och ansåg inte heller att sjuksköterskor skulle vara det. Omvårdnad, ansåg hon, var en vetenskap såväl som den »finaste av konstformer«, eftersom den levande människokroppen var »templet av Guds ande och skapelse«. Yrket skulle betalas därefter, enligt Florence Nightingale, som ansåg att sjuksköterskor skulle ha rätt till »skälig lön, vila och rekreation« samt »skyldighet att försöka vidareutbilda sig«.

På senare år har sjuksköterskor allt mer kommit att flytta fram sina positioner. För åtta år sedan visade en ny generation sjuksköterskor att de inte hade för avsikt att börja sin yrkesbana lika underbetalda som föregående generationer. En sjuksköterske­student, Katarina Eriksson-Lindberg, startade ett Facebookupprop där nyutexaminerade sjuksköterskor uppmanandes »våga vägra ingångslön under 24 000 kronor«. Några år senare låg de flesta ingångslöner för nyutexaminerade också på minst 24 000, en ökning med omkring 14 procent.

Men även om sjuksköterskans självbild har skiftat, har den altruistiska, omvårdande sjuksköterskerollen inte förändrats gentemot patienterna, tror Dani Ivarsdottir. Däremot är sjuksköterskans självuppoffrande roll gentemot arbetsgivaren inte längre självklar.

– Förr tog vi ett jobb, sedan var du lojal mot din arbetsgivare vad som än hände, och där fanns inte så många alternativ. Nu är det inte så längre, och alternativ finns; världen är större. Och vi får erbjudanden hela tiden: på medier, Linkedin, Facebook. Vi är lojala mot våra patienter, man vill göra allt för den patient man har. Men vi är inte i samma utsträckning lojala mot vår arbetsgivare, säger hon, och tycker att regionernas arbetsgivare kunde göra mer för att hålla kvar sina sjuksköterskor inom det offentliga.

– När man har facit på att man inte har tagit hand om sina sjuksköterskor; när personal säger att de inte hinner ta raster, gå på toaletten eller kan gå hem i tid utan tvingas jobba över, ibland till och med jobba dubbla pass, då borde man agera.

Samtidigt vill hon inte ensidigt ge arbetsgivare skulden för sjuksköterskeflykten. I stället handlar det om hur vården styrs och organiseras.

En sjuksköterska på en vårdavdelning måste i dag ägna mycket tid åt att fylla i checklistor, något som naggar på den tid som ska gå till att vårda patienten, menar Dani Ivarsdottir, som själv arbetade på vårdavdelning fram till år 2005. När hon efter nio år återigen jobbade på vårdavdelning upptäckte hon hur mycket mer administration som en sjuksköterskas arbetsuppgifter kommit att innebära.

– Man ska fylla i så otroligt mycket olika journalsystem och checklistor i samband med exempelvis in- och utskrivning av patienten. Visst, jag förstår att det har tillkommit bland annat för att undvika misstag i vården. Men det är så mycket dokumentation som inte ökar kvalitet.

LÄS OCKSÅ: Trots kritiken – centralisering av sjukvården fortsätter

Antalet sjuksköterskor och läkare som lämnar den offentliga vården för att börja jobba vid bemanningsföretaget Dedicare har ökat konstant de senaste fem åren, visar uppgifter i bolagets senaste årsredovisning. Medan antalet för fem år sedan låg på 421, var motsvarande antal i fjol 658 (uppgift saknas dock om hur många av dessa som var sjuksköterskor respektive läkare). Eftersom nio av tio »kunder« kräver att de anställda har två års erfarenhet innan de anlitas via bemanning, har de flesta tidigare arbetat inom offentlig vård.

Även bemanningsföretaget Nursepartner vittnar om en ökad tillströmning av sjuksköterskor som har gått från offentlig vård till bemanning de senaste åren, och att skälen inte bara är lönen utan arbetstider och arbetsmiljö.

Men Pantea Zethelius, affärsområdeschef, Dedicare, ser sjuksköterskeflykten inte bara som en väg bort från ett pressat läge i offentlig vård, utan även som en generationsfråga. De sjuksköterskor som väljer att gå över till bemanning är till största del under 30 år, och värderar flexibilitet och frihet. Men det rör sig också om de som i högre grad vill kunna styra sina arbetstider; ha lediga helger och kvällar för att kunna ägna mer tid åt sina barn.

– Som sjuksköterska i det offentliga kanske man inte vet när man får gå hem, ofta får man arbeta mycket övertid. En vanlig missuppfattning är att de som valt att jobba med människor har en självuppoffrande mentalitet, men så är det inte. Och yngre är heller inte så rädda för att ställa krav, säger Pantea Zethelius.

Bemanningsbolagen tvingar det offentliga att börja se över hur de ska behålla personal, resonerar hon, så att de börjar anstränga sig för att behålla sina sjuksköterskor.

I Region Uppsala har man exempelvis börjat ge sjuksköterskor lön medan de vidareutbildar sig. I andra regioner, som Skåne, där kostnaden för hyrpersonal i vården låg på drygt 349 miljoner kronor förra året, har man, förutom med kompetensutveckling, lockat med interna resursteam med högre löneläge, där sjuksköterskorna har större flexibilitet när det gäller arbetstider och arbetsplats.

För att bromsa bemanningsströmmen i regionen har man dessutom beslutat att i nästa upphandling förlänga karenstiden från 6 till 12 månader för när sjuksköterskor som lämnat den offentliga vården får återvända till regionen som bemanningspersonal.

Men samtidigt har arbetsgivaren tagit bort möjligheten att höja sin lön genom att byta arbetsplats, och regionen fungerar som en enda arbetsgivare. Vill man som narkossköterska i Malmö börja arbeta i Helsingborg, får de inte ge högre lön där, därför att regionens arbetsgivare inte ska konkurrera sinsemellan.

Bygger då bemanningsföretagen på att den offentliga vården inte fungerar?

Nej, det vill Pantea Zethelius inte hålla med om.

– Vårt mål är att komplettera, inte konkurrera ut regionerna. Inom alla områden behöver man ju anlita någon vid sjukdom eller annan frånvaro, och vi skulle klara oss endast med en sådan verksamhet.

Bemanningsbranschen ger också möjlighet för dem som annars skulle ha lämnat yrket och omskolat sig att stanna kvar i det. De, som inte vill arbeta inom de former som en traditionell, fast tjänst innebär, och själva i hög grad vill kunna välja sina arbetstider.

Finns då inte risk för att patienter bara får träffa hyrpersonal och inte får någon kontinuitet?

– Bemanningspersonal träffar mer patienter än ordinarie personal, eftersom de inte även måste engagera sig i arbetsuppgifter som exempelvis rör personalfrågor och utveckling av verksamheten, utan direkt kan fokusera på patienten, säger Pantea Zethelius.

 Problemet med många olika i personalen hade funnits ändå vid sjukhusen, resonerar hon.

– Det viktiga är att patienten får vård, seda n tror jag att det är sekundärt för patienten om det är olika personer som kommer, så länge det finns sjuksköterskor på plats.

Mer pengar utlovade, men …

Unga grundutbildade sjuksköterskor i offentlig sektor tjänar enligt SCB 29 000 kronor i månaden i snitt. Vid pensionsåldern ligger lönen på omkring 38 000 kronor.  I maj tecknade Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Vårdförbundet ett nytt treårigt avtal med skrivning om det Vårdförbundet krävt: 10 000 kronor mer i månaden för särskilt yrkesskickliga sjuksköterskor (vilket uppskattas vara var fjärde sjuksköterska). Något förbundet fortsätter att kräva i de lokala förhandlingarna. Men region efter region avvisar kravet, med argumentet att inga pengar finns att fördela.

 Under 2018 låg totalkostnaden för inhyrd personal i vården på drygt 5,4 miljarder, en ökning med 4,4 procent jämfört med året innan. Framför allt ökar kostnaderna för inhyrda sjuksköterskor. Enligt SKL behövs 39 000 sjuksköterskor i Sverige de kommande åtta åren. Efterfrågan på grundutbildade sjuksköterskor beräknas enligt SCB öka lika snabbt som tillgången. År 2035 beräknas bristen vara lika stor som i dag, medan bristen på specialistsjuksköterskor beräknas öka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera