Hakelius: Underhuset, var god dröj
Toppbild: TT
Enligt gårdagens Telegraph kommer brittiska folket i tur och ordning att klandra underhuset (83 procent), parlamentsledamöter som vill stanna inom EU (70 procent), EU-kommissionen (63 procent) och först därefter Boris Johnson (56 procent) om Brexit skjuts upp igen. Det säger något om läget i Storbritannien att det är glada nyheter för Boris Johnson att bara lite över hälften av britterna kommer att ge honom del i skulden. Om han begär en förlängning kommer han att trovärdigt kunna skylla sitt löftesbrott på att parlamentet tvingar honom att göra det. Först genom att klubba igenom en lag och därefter genom att säga nej till nyval, trots att det saknas förtroende för regeringen.
Ett val är under alla omständigheter oundvikligt inom kort. Jeremy Corbyn ska nu möta nyckelpersoner i statsförvaltningen för att berätta om sina politiska planer. Det hör till brittisk tradition inför ett val och är ett säkert tecken på att ett sådant närmar sig. Om Labour lyckas föra kampanj i ett val som huvudsakligen kommer att handla om Brexit utan att börja träta inbördes, återstår att se. Hur allvarliga spänningarna är inom Labour vad gäller Brexit och flera andra frågor, blev tydligt under den nyss avslutade partikongressen.
Tories har det aningen lättare, i viss mening. Enligt läckor från Downing Street planerar de att gå till väljarna med löftet att det får vara slut med förhandlingar. Brexit måste ske nu. Det är delvis baserat på övertygelse, delvis på insikten att den här frågan måste få ett slut, eftersom den fräter sönder hela den brittiska offentligheten. Men det är också, kanske till och med främst, en nödvändighet: varje brasklapp riskerar att leda till att röster läcker till Nigel Farages Brexitparti. Sker det i tillräckligt stor utsträckning och i rätt — ur torypartiets synvinkel fel — valkretsar kan det bli mycket dyrt.
Det är svårt att tänka sig en annan väg fram än genom ett allmänt val. Underhuset har inte förtroende för regeringen, men det är lika uppenbart att väljarna inte längre har förtroende för underhuset. Men det betyder inte att ett val kommer att lösa problemet. Även om det med säkerhet sker förändringar, som att liberaldemokraterna går framåt och att tories får en än starkare Brexitlutning, betyder inte det att det kommer att finnas en majoritet för en lösning av Brexit i parlamentet.
Det är fullt möjligt att den här maktkampen fortsätter under en lång tid, utan någon egentlig lösning.
Det som blir allt tydligare, och som antagligen ligger bakom den opinion som Telegraph redovisar, är att parlamentet har sin del i skulden för att en lösning dröjer. Man kan ogilla Boris Johnsons lösning — ungefär hälften av britterna gör det — men han har i alla fall ett förslag. Parlamentets enda plan tycks vara att fördröja Brexit så länge som möjligt, i hopp om att det aldrig blir av. Efter de hårda ord som fälldes i går och förrgår mellan Storbritannien å ena sidan och Angela Merkel och Donald Tusk å den andra, är det lätt att få intrycket att EU:s strategi är ungefär densamma.
Det finns förstås gott om representanter för EU som vi det här laget önskar att britterna bara stack, men minst lika många när en dröm om att Brexit ska läggas till handlingarna, om man bara håller emot tillräckligt länge.
Boris Johnson har utmanat Storbritanniens oskrivna, eller åtminstone osammanställda, konstitution, det är det ingen tvekan om. Men underhuset har inte varit långt efter i det avseendet. The Benn act, den lag som förbjuder ett utträde utan överenskommelse den 31 oktober, innebär i praktiken att parlamentet kliver in och tar över regeringens roll som exekutivt maktcentrum. Att parlamentet samtidigt vägrar att godkänna ett allmänt val innebär att det vägrar att spela enligt parlamentarismens regler och utöva sin makt på traditionellt och hävdvunnet sätt, nämligen genom att fälla regeringar som saknar förtroende.
Kort sagt: precis som vid tidigare allvarliga kriser mellan den exekutiva makten och parlamentet — den oenighet mellan Charles I och underhuset, som slutade med inbördeskrig, att kungen avrättades och Cromwells militärdiktatur ligger nära till hands — löses inte konstitutionen upp i en ände, utan i båda.
Regeringen som institution är antagligen mindre känslig än parlamentet. Det har flera skäl, varav det främsta är parlamentets absolut centrala ställning i brittisk tradition. Den ställningen erövrade parlamentet under århundradena genom att representera medborgarnas intressen gentemot makten. Det som sker nu beror delvis på att den rollen har ställts på sitt huvud. Filosofen Roger Scruton konstaterade redan för ett drygt decennium sedan att parlamentet numera snarare representerar makten gentemot medborgarna. I Brexitfrågan har det rollbytet blivit påtagligt för den knappa majoritet som röstade för Brexit och sedan kunnat följa hur en parlamentsmajoritet gjort sitt bästa för att förhindra att Brexit blir av.
Det är inte något enkelt problem. Den brittiska traditionen har aldrig varit populistisk i den meningen att parlamentet anses skyldigt att följa medborgarmajoritetens önskningar vid varje givet tillfälle. Tvärtom har ledamöterna en lång tradition av eget omdöme och självständighet att luta sig mot, till och med i relation till de egna valkretsarna. Men i Brexitfrågan har kombinationen av ovilja att acceptera folkomröstningen och oförmåga att samla sig kring ett bättre alternativ gjort det alltför uppenbart att något är fel. Parlamentsledamöter som verkar betrakta medborgarna som hot och inte drar sig för att försöka blanda bort korten genom eviga förlängningar, har inte gjort något för att försvara parlamentets ställning i brittisk politik.
Regeringar kommer och går. Dåliga sådana är snart glömda. Att återupprätta underhusets anseende när Brexitstriden nått något slags slut, kommer att ta lång tid.
