Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Älskarinnan från Indokina

Fokus söker spåren efter Marguerite Duras i Vietnam

Vid en av Mekongs flodarmar i Vietnam, närmare bestämt i den lilla staden Sa Dec, står ett gammalt hus från 1895. Huset kallas för The lover’s house och sägs ha tillhört den förmögne kinesiske man som berättarjaget i Marguerite Duras berömda roman »Älskaren« (1984) träffar som ung. Tillsammans med »En fördämning mot Stilla havet« och »Älskaren från norra Kina« utgör romanen den indokinesiska cykeln i Duras författarskap och ligger till grund för den mytomspunna bilden av henne som »det förlorade Indokinas ambassadör«.

Under en resa i Vietnam, inspirerad av Duras verk, ställer jag mig frågan hur hennes författarskap i dag förhåller sig till platserna där hennes böcker utspelar sig. Det enda spår som Duras skrivande tycks ha lämnat i Vietnam är nämligen Älskarens hus. I dag är det en av få turistattraktioner i Sa Dec. Enligt guiderna som arbetar på museet utgjorde huset en del av det anrika arv som gjorde det omöjligt för älskaren att gifta sig med Duras, vilket i sin tur innebar att hon tvingades lämna Indokina för Frankrike. En version som låter ana att om giftermålet beviljats, så skulle Duras ha gjort en tidig klassresa, fått sin stora kärlek och stannat i Indokina.

Det får mig att tänka på hur författaren Thuân hävdat att Duras bör betraktas som en vietnamesisk författare snarare än en fransk. Liksom de författare som är födda i landet men lever i diasporan och skriver om Vietnam på andra språk. Kanske var Duras till och med en migrant, en ekonomisk flykting som under kolonialtiden tvingades till metropolen för att få göra sin klassresa.

Men för de flesta vietnamesiska besökare på museet är författaren Duras okänd. De lockas till huset för att beskåda dess arkitektur. Ett vitmålat hus av kinesiskt slag, nästan gotiskt i sina spetsiga ornament nedsvärtade av tidens tand, med mörka skärmväggar i trä genom alla rum och möbler dekorerade i pärlemor. Kärlekshistorien mellan den vita flickan och den rike kinesen är något som de inhemska besökarna får på köpet. Vissa har kanske sett Jean Jacques Annauds filmatisering av boken från 1992, som fram till nyligen var förbjuden i Vietnam för sina erotiska scener. Den finns nu att se i sin helhet om man väljer att hyra ett rum i huset över natten. Och för den som vaknar där om morgonen väntar utsikten över den skära floden och den myllrande marknaden som om tiden stått still.

Ingentings sägs om ifall älskaren i boken verkligen är densamme som bott i huset. Om Duras ens kunde ha nöjt sig med en älskare. Om fiktionens betydelse.

Ingenting sägs heller om revolutionen. Om hur den förmögna familjen av kinesisk ätt förföljdes under revolutionen som svepte över landet på 40-talet. Älskaren ensam lyckades fly avrättningarna som följde. Och fransmännen tvingades i sin tur lämna territoriet efter att kolonierna upphörde 1954.

Det jag får berättat för mig i stället är att huset så småningom fungerade som ett polishus. Först 2006 skänktes det till staten av de barn som arvet faktiskt tillföll, i syfte att förvalta den olyckliga kärlekshistorien som blivit berömd världen över. Övergången från en kontrollerande instans till turismnäringens vidöppna famn tycks utgöra en del i samma rörelse. Ett spår som fortsätter att blekna bort utan att mynna ut i några svar.

I »White ink«, från 2008, nämner den franska filosofen Hélène Cixous hur Duras texter nästan utplånar vad de försöker greppa eller minnas; likt en stark ström som väller fram och för med sig allt, inte lämnar kvar något hos läsaren förutom denna känsla av att något gått förlorat, en kraft som nästan överskrider texten. Denna beskrivning känns lika talande för platserna jag kommer till. Min fascination för Duras växer med det utsuddade. Född i Saigon 1914, under namnet Marguerite Donnadieu, sträcker sig hennes fotspår i själva verket över hela dåtidens franska Indokina: från Hanoi i norra Vietnam till syd; från småstäderna vid Mekongdeltat till Kambodja; och återigen upp i norr till Laos. Den franska kolonin var monstruös i sin form och för de som arbetade i dess tjänst kunde förflyttningarna vara snabba. Faderns prestigefyllda poster runt om i kolonin tvingade familjen till ständiga förflyttningar; liksom för modern, som desperat försökte axla rollen som familjens överhuvud efter makens tidiga död. Duras kom att leva ett nomadiskt liv under hela sin uppväxt. Om rotlösheten skriver hon 1989 i »Vardagens ting«: »Jag har aldrig varit där jag skulle ha trivts, jag har alltid varit på drift, på spaning efter en plats, ett tidsschema, jag har aldrig varit där jag ville vara […] « Det som återstår är enstaka bilder, minnen, ödsliga utposter i skuggan av den stora koloniala infrastrukturen, där vita kvinnor ser ut över Mekong och minns sina älskare; ett Indokina som är den mest lönsamma av Frankrikes alla kolonier och som fransmännen kallar för sin »balkong över Stilla havet«. Men i den blick som betraktar och längtar finns på samma gång ett motstånd hos Duras. En utblick som rämnar och blir till en våldsam uppgörelse. I romanen »En fördämning mot Stilla havet« skildrar hon kolonialväldets vampyrlika utsugning av Indokina genom en familjs tragiska öde i dess tjänst. Romanen blir Duras stora genombrott och förbinder henne för alltid med platsen. Liksom hennes politiska engagemang skulle kunna förbinda henne med den röda revolten som ledde till undergången för älskarens familj. I Frankrike gick hon med i den kommunistiska oppositionen och förblev ideologin trogen under hela sitt liv, en rörelse som kom till makten i Vietnam och utropade landet självständigt.

Men kanske minns platsen snarare hennes chefsbefattning i Paris som nyexaminerad jurist vid ministeriet för kolonierna. Eller hennes roll som sekreterare för den kommission som indirekt, via distributionen av papper, utövade censur i förlagsvärlden under den tyska ockupationen i Frankrike. Eller kanske för »L’empire français«, som föregår hennes indokinesiska romancykel; och som hade i syfte att lyfta fram den enorma resurs Indokina var för ett Frankrike vid randen av andra världskriget, i form av stridande kroppar. En propagandabok hon ogärna talade om, men som var den enda bok hon gav ut under sitt riktiga namn.

Kanske var Duras inte mer revolterande än en olycklig kärlekshistoria?

Om hennes handlingar och erfarenhet skiftar på ett nyckfullt sätt i det verkliga livet krymper avstånden i hennes litterära verk. I »Hiroshima min älskade« stigmatiseras den kvinnliga huvudkaraktären av en kärlekshistoria till en soldat på den tyska fiendesidan; en historia som samtidigt påvisar de allierades grymheter när huvudkaraktären efter kriget blickar ut över Hiroshimas ödeläggelse genom en ny älskares ögon. I den indokinesiska romancykeln påminner den kvinnliga karaktärens öden om den vietnamesiska litteraturens klassiska huvudverk, »Berättelsen om Kieu«, vars hjältinna säljer sig för att rädda sin fader ur dennes påtvingade skulder. Också den tar avstamp i en olycklig kärlekshistoria och sägs spegla landets övergång till en ny och svagare härskardynasti på 1800-talet, som skulle bana väg för den franska invasionen, och öppna upp för en omfattande människohandel i kolonierna. Hos Duras är förödelsen långt gången, gestaltad genom en vit flickas kropp och utsatthet. Avsaknaden av ett hem driver huvudkaraktären ut i det okända, till ett utelämnande som också innebär ett utforskande av begäret och den egna frigörelsen. Där finns vattnet som omsluter, ger liv och utplånar; en återkommande metafor i vietnamesisk litteratur, som sträcker sig bortom representationen av hemmet som en fast plats, till bilden av ett rörligt vattenlandskap som kan rymma såväl brutala sanningar som begär.

I »Älskarens hus« lutar golvet, en symbol för ansamlingen av rikedom vid flodens översvämningar. Ett hus som stått sig trots det senaste århundradets politiska omvälvningar. Men de älskande möttes aldrig här. Den förmögne älskarens fader tillät aldrig det. I stället möttes de i Cholon, Saigons chinatown. I romanen fortsätter de älskande att mötas där varje natt. I sin dagbok skriver Duras däremot att hon bara älskat en gång i Cholon. Det var först efter att giftermålet mellan henne och älskaren förklarats omöjligt. Vad som utgör den sanna kärleksberättelsen och bandet till platsen är tvetydigt. Det är omöjligheten i att se tillbaka som förverkligar mötet. Och medan de älskande älskar uppgår de i staden. Blir de romanfigurer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera