Hakelius: Ungdomshem anställer salafister. Hur tar vi oss ur vår absurda samtid?

I fredags fanns en intressant rapport i Ekot. ”Polisregion Stockholm Nord” — beteckningen är tvivelsutan resultatet av någon av polisens alla omorganisationer — har sedan 2018 arbetat med ett särskilt projekt. Resultaten är goda. Projektet går ut på att ”att snabbare kunna hantera enklare brott”. Hanteringstiden har gått ned från 22 veckor till mellan två och sex veckor.

— Det finns många positiva delar kring detta, kommenterade projektledaren poliskommissarie Jörgen Nilsson.

Som amerikanerna säger: No shit, Sherlock?

Det är aldrig roligt att regna på paraden, men ibland måste man helt enkelt ha förmågan att se det absurda i sin egen tid. Vad handlade den här nyheten om, egentligen?

Jo, att brottsbekämpningen tjänar på att polisen gör sitt jobb. Om polisen reagerar på stöld eller rattfylleri inom några veckor, istället för att vänta ett halvår, är det bra.

Det säger en del om vår tid att det behövs särskilda projekt för att komma fram till detta.

Den här nyheten drunknade förstås inom något dygn i nyheten om skjutningen av två femtonåringar i Malmö. Det stämmer visserligen att skjutningarna i Malmö, särskilt de med dödlig utgång, fortfarande är betydligt färre i år än de två närmast föregående åren. Antagligen tack vare gott polisarbete. Men det är inte ett rimligt normalläge att två barn skjuts på öppen gata.

Ändå tycks det vara svårt för många att ta in det uppenbara problemet. Malmö stad sökte i förra veckan en ny politisk sekreterare. Annonsen inleddes ”Är du trött på alla som pratar om bilden av Malmö?”. Sådan är den moderna svenska mentaliteten bland många makthavare och tongivande personer. De kan inte riktigt bestämma sig för om problemet är att folk skjuts på öppen gata, eller om problemet är att det talas för mycket om det.

En tredje nyhet, som också försvann i helgens skjutningar:

I fredags skrev Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om ungdomshemmet Nereby, utanför Kungälv. Det här hemmet har under senare år anställt minst fem salafister, det vill säga militanta islamister, för att ta hand om pojkar på glid. Offentliga medel har alltså gått till att sammanföra tvångsomhändertagna pojkar som hamnat i kriminalitet och missbruk, med muslimska extremister, som rekryterar sina mest våldsamma och farliga anhängare bland just sådana unga män. Statens Institutionsstyrelse, SIS, i samarbete med IS.

Pojkarna har tagits med på ”utflykter” till en moské i Göteborg. Vilken moské det rör sig om — det är trots allt inte okänt i vilka moskéer hyllande av salafism förekommer — ”vet inte ledningen”.

Det har förekommit frågor från annan personal om salafisternas anställningar. Sådana frågor har bemötts med anklagelser om islamofobi.

En person som varit biträdande avdelningsföreståndare verkar ha varit närmast ansvarig för rekryteringarna. Två av salafisterna är släkt med honom. Denne person är nu ”arbetsbefriad med lön”. De fem salafisterna arbetar inte längre på Nereby.

— Vi i ledningen har varit alldeles för naiva och har inte förstått omfattningen av det här, säger den biträdande institutionschefen Joachim Reif.

No shit, Sherlock?

Reif kallar det som skett ”väldigt oroväckande”. Men han har också en förklaring. På Nereby har man visst varit alert vad gäller våldsbejakande extremism:

— Men då har fokuset varit på att upptäcka den hos våra ungdomar. Inte hos de anställda.

Institutionschefen Hans Bishop, som verkar föredra att stå i bakgrunden, har också en synpunkt. Den gäller den biträdande avdelningsföreståndare som nu är avstängd:

— Han har brutit mot vad som gäller för statstjänstemannarollen, varit manipulativ och fört flera bakom ljuset. Inklusive mig.

Det är där någonstans det borde spricka.

Enligt den senast tillgängliga statistiken har Nereby 70 behandlingsassistenter. Det är inte en jättelik organisation. Även om de fem salafisterna var timanställda var de, tillsammans med den biträdande avdelningsföreståndaren, en betydande del av personalen på hemmet.

Finns det något scenario där man kan tänka sig att det är försvarbart, eller ens möjligt, att de högsta cheferna Hans Bishop och Joachim Reif inte noterat att så många i personalen var salafister?

Hans Bishop sätter själv fingret på problemets kärna när han nämner ”statstjänstemannarollen”. Han försöker använda begreppet för att skylla ifrån sig. Men begreppet bör vändas åt andra hållet. De som gravt misskött det här ärendet är de som anställt en biträdande avdelningsföreståndare som uppenbarligen var olämplig och sedan låtit honom hållas. De har inte gripit in och stoppat ytterligare tvivelaktiga anställningar. De har inte lyssnat på varningssignaler från övrig personal. De har inte ens brytt sig om att hålla reda på vilka tveksamma aktiviteter som de anställda salafisterna ägnat sig åt.

De har, kort sagt, misskött sitt arbete. De har inte uppfyllt de krav man kan ställa på statstjänstemän.

Det här är viktigt. Ska vi få bukt med den absurditet som tagit över det här landet finns bara en väg framåt: att sluta låtsas att det absurda är rimligt och att utkräva ansvar.

Det borde inte vara ett experimentellt undantagsfall, utan regel, att polisen gör sitt jobb. Det borde inte råda något tvivel om vilket som är det största problemet: mord på öppen gata, eller rapporter om mord på öppen gata. Det borde vara självklart att inte använda skattepengar för att indoktrinera unga pojkar till att bli militanta islamister. Och det borde utkrävas ansvar av dem som inte förstår detta.

Vi är fortfarande genant dåliga på utkrävande av ansvar i Sverige. Varje krav på ansvar beskrivs som något ofint och vulgärt och brukar kallas att ”utse en syndabock”. Men Bibelns syndabock var en ställföreträdande skyldig: ett oskyldigt djur som offrades för andras skuld. Att utkräva ansvar att den som faktiskt är ansvarig är något helt annat. Det är att lägga skulden där den faktiskt hör hemma.

Det måste kosta att aningslöst flumma ut och bereda vägen för salafister och organiserat kriminella. Det måste kosta att som chef fortsätta att administrera handläggningstider på ett halvår för småbrott. Visst kan vi belöna de tjänstemän som beter sig någorlunda vettigt och normalt, men vi måste faktiskt också klämma åt dem som inte gör det.

Ledningen på Nereby kan alldeles uppenbart inte anförtros med det ansvar de fått. De bör söka sig till andra, mindre krävande uppgifter. Förstår de inte det själva bör de få hjälp att förstå det.

Svensk statsapparat har ägnat de senaste tio åren åt att skriva värdegrundsdokument om det ena och det andra. Överst på alla listor om viktiga värden borde det stå ”Sköt ditt jobb och ta ansvar för det”.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!