Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Krönika

Nalin Pekgul: Rika stadsdelar gynnas av vårdgivarnas enorma valfrihet

»Vårdgivarna öppnar sina mottagningar där de bedömer att lönsamheten är störst. Oftast blir det i rika stadsdelar«, skriver Nalin Pekgul.

Någon med psykiatrisk sjukdom begår ett fruktansvärt dåd. Alla blir vi upprörda och frågar oss varför personen inte är på sjukhus? När det dessutom kommer fram att gärningsmannen har sökt akut psykiatrisk vård, men blivit hemskickad, funderar många på hur psykiatrin egentligen fungerar.

Efter några veckor glömmer de flesta bort händelsen, men de psykiskt sjuka och deras anhöriga finns kvar. Kvar finns även frågan om hur det egentligen står till med den psykiatriska vården.

Den psykiatrireform som genomfördes på 1990-talet flyttade ansvaret för de psykiska sjuka från landstingen till kommunerna. Skattepengarna följde med i flytten, men de reserverades aldrig tydligt för kommunens ansvar för psykiatrin. Intentionen att patienter ska skrivas ut från den slutna vården när läkare bedömt att de inte längre behöver vårdas på en sjukhusavdelning, slår fel när kommunerna inte ordnar boenden. Utskrivningsklara patienter blir kvar på sjukhusen, vilket leder till ännu färre vårdplatser för dem som verkligen behöver vården.

Nu är det är inte bara psykiatrin som saknar vårdplatser. Även den somatiska vården lider av platsbrist. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har Sverige lägst andel vårdplatser i förhållande till befolkningen bland de utvecklade länderna i OECD.

Trenden fortsätter nedåt. Från 2006 till 2017 minskade antalet vårdplatser från 2,9 till 2,2 per 1 000 invånare. Under flera år har Sverige haft lägst antal vårdplatser i EU. Bristen på vårdplatser leder till överbeläggningar eller att patienter utlokaliseras till andra avdelningar. Det kan leda till vårdskador såsom felmedicinering, vårdrelaterade infektioner och försenad behandling.

Det är inte bara patienterna som drabbas. Även personalens arbetssituation försvåras när de måste jaga vårdplatser, flytta patienter till vårdavdelningar som inte har rätt kompetens, eller skicka hem svårt sjuka patienter. Överläkaren Karin Båtelsen beskrev omfattningen av problemet i Svenska Dagbladet tidigare i år: »Det innebär att nästan var tionde patient vårdades på en vårdplats som saknar den kompetens, utrustning eller fysisk utformning som krävs för att säkerställa patientens säkerhet och personalens arbetsmiljö.«

I Stockholms läns landsting har den borgerliga alliansen, som styrt landstinget sedan 2006, övergivit principen om vård efter behov. Ett avgörande beslut i den riktningen togs 2008 när borgarna med det moderata sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt i spetsen drev igenom Vårdval Stockholm. Den vackra tanken var att patienterna väljer vårdgivare och landstingets skattepengar följer patienten.

Men sjukvård är inte någon enkel tjänst att köpa. Om kundens information om tjänstens kvalitet är dålig, är valfriheten inte mycket värd.

Till att börja med gällde valet vårdcentral och läkare inom primärvården, sedan utvidgades valmöjligheterna till olika vårdspecialister inklusive psykiatrisk vård. De som tjänade mest på Vårdval Stockholm var vårdgivarna som fritt fick etablera sig enligt patienternas val. Borta var den tråkiga restriktionen om vård efter behov. Nu kan vårdgivarna öppna sina mottagningar där de bedömer att lönsamheten är störst.

Efter tio år kan vi konstatera att de flesta och de bästa hamnade i rika stadsdelar. En del mindre nogräknade vårdgivare tog chansen att fuska hos de fattiga.

I hälso- och sjukvårdslagens målparagraf står det att: »Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.« Bristerna inom svensk sjukvård – och detta gäller såväl den psykiatriska som den somatiska vården – består alltså inte bara av för få vårdplatser på sjukhusen. Även primärvården och den psykiatriska öppenvården har stora problem.

Det är ingen slump att just välfärdstjänsterna till övervägande del skattefinansieras och även till stor del produceras offentligt. Den stora omvandlingen av denna sektor som skett under de senaste fyra decennierna har tvingats fram av att skattefinansieringen sviktat och motiverats av en ideologiskt betingad övertro på marknadslösningar.  Att personalen har arbetat hårdare har delvis bromsat nedgången, men i kampen om de knappa resurserna får även den jämlika fördelningen av de tillgängliga resurserna ge vika.

Det är mycket kortsiktigt, för vård handlar inte bara om hjälp i akuta situationer. Inte minst vad gäller psykisk ohälsa handlar det om att långsiktigt hjälpa personer med livslång nedsatt funktion i vardagen. Klarar vi inte av det kan vi inte bli förvånade över konsekvenserna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera