Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Searching for Glenn-Copeland

Beverly Glenn-Copeland slog igenom i 70-årsåldern. Hans musik gjordes i en tid då människor fortfarande inte förstod, och Beverly ännu var kvinna.

Keyboard Fantasies« spelades in 1986 i en hemmastudio utanför Huntsville i Ontario, Kanada. Med hjälp av en Ataridator, en synt och en trummaskin. Beverly Glenn-Copelands skapelse var en hybrid mellan folk och new age electronica: eteriskt glittrande syntslingor ackompanjerade av en silkesmjuk, men rätt så intensiv, tenorröst.

Men musiken på kassetten var uppenbarligen för tidigt väckt för sin tid.

Född i Philadelphia i USA 1944, dotter till en far som spelade piano upp till fem timmar per dag, blev Beverly Glenn-Copeland tidigt introducerad till musiken. Hon sjöng tysk lied och spelade piano och oboe, men drömde om något annat. 1961 började hon studera på universitetet McGills i Kanada. Köpte sig en gitarr, lyssnade på asiatisk och afrikansk musik, och tog inspiration av artister som Joan Baez och Odetta. Hon lät fasaden falla. Blev skolans sannolikt enda öppet homosexuella student. Öppenheten blev stigmatiserande och universitetsåren ensamma.

Men Glenn-Copeland lät sig inte knäckas. Karriären fortsatte via musik till tv-serier som »Sesame Street« och 1974 kom hon ut offentligt som lesbisk i tidningen Toronto Star.

20 år senare skedde skiftet till att bli man.

»Jag tänkte, åh ja, det här är vad jag alltid varit«, har Glenn-Copeland berättat i en intervju.

Men det musikaliska genombrottet kom först för fyra år sedan. När en japansk skivhandlare författade ett kort mejl adresserat till de kanadensiska skogarna. Ryota Masuko hade hört en av Glenn-Copelands få utgivna kassetter och undrade om det fanns fler exemplar. Det fanns det. Och efter att ha skickat två laddningar till Tokyo började skivbolagen höra av sig. Han fick ett tiotal erbjudanden om att ge ut albumet på nytt, denna gång på ett etablerat bolag.

30 år efter skapandet hittade Beverly Glenn-Copelands musik hem – världen var äntligen redo.

Senaste skivan, »Primal Prayer« från 2019, spelades in 2004 och följer i »Keyboard Fantasies« spår. Fast med ytterligare lager av komplicerade rytmer och en sång som mer anknyter till Glenn-Copelands afroamerikanska arv. Musiken är precis den de nyvunna fansen söker. De är en urban, medveten medelklass, som snöat in på new age och psykedelisk jazz. Många av dem inte ens födda när »Keyboard Fantasies« spelades in.

Men de förstår, och sympatiserar med artisten som inte hittade hem i sin egen generation.

De satt som trollbundna när musikklubben Hosoi i Stockholm nyligen bjöd in Beverly Glenn-Copeland. De lät sig förföras av dansande lätta toner och ett sällan skådat röstomfång. Av multimusikerns till synes outsinliga glädje. Av berättelsen om att inte passa in.

Många musiker skulle förmodligen ha förgåtts av att under decennier inte få bekräftelse för sitt skapande. Beverly Glenn-Copeland fick vänta i över 30 år på att slå igenom, men säger till The Guardian:

»Det är den här generationen jag vill kommunicera med, eftersom det är den som har bestämt att den här musiken är viktig för dem«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera