Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Tema japansk film: Vad är egentligen framgångsreceptet?

Samhällskritik, skräck och anime. Erik Augustin Palm for till Tokyo för att söka framgångsreceptet.

För familjen Shibata handlar Tokyo inte om färgsprakande gatumode och högteknologisk neonglans, utan om snålblåsten på skyskrapornas skuggsida där ekot ännu hörs från Japans avskaffade kastsystem: Fadern Osamu tvingas lämna sitt daglönearbete när han skadar foten. Modern Nobuyo för en livlös tillvaro på tvättfabrik. Mormorn Hatsue lever på inkomsten från sin avlidne makes pension. Dottern Aki, en ung kvinna, arbetar på värdinnebar, medan Osamu lär sonen Shota att bli en skicklig snattare. Shota lär i sin tur ut konsten till den hemlösa flickan Yuri, som familjen förbarmar sig över.

Vid det här laget har filmälskare över hela världen lärt känna familjen i Hirokazu Kore-edas hyllade, samhällskritiska drama »Shoplifters«. När de röda mattorna rullades ut i Hollywood under prissäsongen i början av året var det med filmhistoriens största japanska närvaro. Förutom »Shoplifters« – redan då belönad med filmvärldens heliga graal Guldpalmen – som var nominerad för Bästa utländska film, så fanns Mamoru Hosodas syskonkärleksdrama »Miraï, min lillasyster« i kategorin Bästa animerade film på Oscarsgalan, Golden Globes och Critics Choice Award. Någon av dessa filmbucklor blev det inte, men väl en mängd andra priser (bland annat en Guldbagge för »Shoplifters«). Och att två japanska filmer för första gången nominerades samtidigt för en Oscar i två toppkategorier, är symptomatiskt för tillståndet i japansk film.

1950-talet beskrivs ofta som den japanska filmindustrins första guldålder, med klassiker som Yasujiro Ozus »Tokyo story« och Akira Kurosawas »De sju samurajerna«. Åren runt millennieskiftet kom att bli nästa storhetstid, med boomen för anime; japansk animerad film. Hayao Miyazakis »Spirited away« blev den första icke-amerikanska filmen att vinna en Oscar för Bästa animerade film, 2001. Lika viktig var framgången för konstfilmare som Takeshi Kitano, Sion Sono, Takashi Miike, Naomi Kawase, Kiyoshi Kurosawa och Yojiro Takita, vars drama »Avsked« är den japanska film som senast fick en Oscar, 2008.

Så är detta en tredje guldålder vi nu ser?

– Jag skulle snarare kalla det en silverålder. De så kallade 4K-regissörerna tillika veteranerna Kawase, Kitano, Kore-eda och (Kiyoshi) Kurosawa får fortsatt mest erkännande, säger Mark Schilling, filmkritiker på Japan Times.

Men program­direktören på Tokyo international film festival, Yoshi Yatabe, håller inte med utan tycker sig se en ny generation skapa ringar på vattnet. Han nämner namn som Koji Fukada, Sho Miyake, Ryusuke Hamaguchi samt Shinichiro Ueda och hans hajpade ultralågbudgetskräck i »One cut of the dead«.

– Visst har vi hört 4K-regissörernas namn dryftas i festivalvärlden i decennier, men med dessa regissörer kliver ett nytt led fram i det internationella ljuset, säger Yatabe.

Den bästa termometern på hemmaplan för japansk film är just filmfestivalen i Tokyo (där det svenska utanförskapsdramat »Till drömmarnas land« av Victor Lindgren visas utom tävlan). Robbie Collin, filmkritiker på brittiska The Telegraph, är en veteran på festivalen och han beskriver en japansk filmindustri som just nu har »oförskämt god hälsa och väldig bredd«.

– Jag ser en filmindustri som tillgodoser en entusiastisk inhemsk publik och som inte underordnar sig Hollywood, där oberoende och originella röster får utrymme att blomstra i biograferna, med ett starkt stöd från kritikerkåren. Jag skulle älska om en film lika nyskapande och lättillgänglig som »One cut of the dead« skulle göras i England, och få ett lika massivt stöd både hemma och utomlands, säger han.

Antalet biobesök minskar i allt snabbare takt globalt, men Japan går i motsatt riktning; där har biobesöken ökat med 16 procent under det senaste året. Och även om Kina år 2013 tog över Japans plats som världens näst största filmindustri så alstras fortsatt gott om rörlig bild i Japan. Streamingjättar som Netflix har klivit in på nationens filmarena, och låtit några kritikerrosade konstfilmare skapa precis vad de önskar. Den kontroversielle Sion Sonos nysläppta mardröm »The forest of love« är ett exempel.

Landet har dessutom en nisch som Kina med sin åsiktsregistrering och censur inte kan tävla med. Alltmer samhällskritisk film kommer från Japan, vilket har märkts tydligt på Tokyofestivalen under senare år. Utöver »Shoplifters«  är det filmer som Takaomi Ogatas »The hungry lion« (2017), en feministisk blick på Japans kvinnoroll och hycklande sexualpolitik; Hikaru Todas gaydokumentär »Of love & law« (2017) och titlar i årets program som »I: Documentary of the journalist«, om Japans grava politiska korruption. Bidrar gör att Japan kompletterar med den uppriktighet som Kina inte förmår. Men Yoshi Yatabe spårar snarare trenden till Fukushimakatastrofen, skildrad i Sion Sonos »Himizu« från 2011.

– Länge kritiserades japansk konstfilm för att bara ägna sig åt privata berättelser utan större sammanhang. Men efter jordbävningen och kärnkraftsolyckan var det som att många inte längre kunde väja inför att skildra samhällsfrågor. Frustrationen som många filmskapare känner sedan den konservativa regeringens tillträde 2012, har också gjort sitt.

Just denna utveckling ser Robbie Collin som lika viktig för japansk film som för bilden av Japan.

– Det är väldigt lätt för oss i västvärlden att romantisera japansk kultur, så denna filmvåg är oerhört värdefull när det gäller att få ett ärligt perspektiv på ett samhälle som annars kan vara väldigt svårt för oss att tränga igenom, återberättat av dem som lever inom det.

Filmen Shoplifters visade upp en annan bild av Japan. Ett socialrealistiskt porträtt av en annorlunda familj.

Socialrealism är dock inget nytt inom japansk film utan snarare en cyklisk företeelse, påpekar Collin. Likvärdigt ärliga insikter återfinns hos Akira Kurosawa, exempelvis den existensiella kritiken av japansk byråkrati i »Att leva« från 1952. Men Kore-edas skildring av det japanska välfärdssamhällets sprickor, gestaltat via en snattarfamilj, är en filmisk milstolpe talande för sin tid, anser japansk-amerikanske journalisten Roland Kelts på The New York Times och The New Yorker, som även nämner »Your name«, Makoto Shinkais animerade succé från 2016.

– Både Kore-edas utforskning av klasskillnader och desillusionering, och Shinkais blick på urbanitet kontra landsbygd, samt ensamhetsproblemet bland Japans unga, är hänförande. När japansk film vidareutvecklar sin egen kultur och sina egna konstnärliga uttryck håller den sig unik och utmanande. Det är när den försöker att efterlikna Hollywood som det går snett.

Hollywood har emellertid med gott resultat snott vilt från japansk film de senaste 20 åren, och gjort nyversioner av mängder av japansk skräck; som »The ring« (2002), »The grudge« (2004) och »Godzilla«, det ultimata katastrofmonstret. Bjässen som blir 65 i år och i Gareth Edwards version från 2014 allierar sig med människorna i kampen mot andra monster; metaforer för nya hot som klimatkrisen intill kärnvapensymboliken. Allt fler amerikanska produktioner spelas därtill in i Japan, som HBO:s kommande tv-adaption av Tokyobaserade kriminalreportern Jake Adelsteins bok »Tokyo vice«, samt nya Netflixfilmen »Earthquake bird« med Alicia Vikander i huvudrollen, som även visades nu på festivalen i Tokyo.

Kronjuvelen förblir dock animation, där både USA och Kina har svårt att tävla med produktionsnivån, och där Japan ofta står för influenserna. Till de som har sagt sig formas av Hayao Miyazakis humanistiska penseldrag hör Disneys före detta chefsanimatör Glen Keane och The Simpsons skapare, Matt Groening. Bortsett från den tragiska mordbranden vid filmbolaget Kyoto Animation i somras, där 33 miste livet (en anomali i det fredliga Japan), har 2019 varit ett fenomenalt år för anime. Stor tilltro knyts till Makoto Shinkais nya film »Weathering with you«; Japans Oscarsbidrag 2020.

Strålkastarna lyser på japansk film redan innan Japan arrangerar sommar-OS i Tokyo nästa år. Skadar gör knappast att Hayao Miyazaki åter har dragit sig ur pensionen för att regissera en till långfilm, baserad på den japanska boken »How do you live« från 1937. Premiär väntas till strax innan OS-facklan tänds.

***

4 x ny japansk film

»One cut of the dead« (2017)

Meta-skräck-komedi med extremlåg budget, om inspelningen av en zombiefilm som sker under den verkliga zombieapokalypsen. Kritikersuccé som tjänat tusen gånger sin budget (!).

»Shoplifters« (2018)

Kore-edas socialrealistiska mästerverk om Japans nya underklass och krackelerande välfärd, där en fattig familj i Tokyo snattar för att klara tillvaron. Vann Guldpalmen i Cannes, 2018.

»The forest of love« (2019)

Den lika chockerande som poetiske veteranen Sion Sonos nya film är precis den diaboliskt psykotiska, våldserotiska mardröm han alltid har velat göra, och som Netflix har möjliggjort.

»Weathering with you« (2019)

Makoto Shinkais uppföljare till hans svindlande framgångsrika »Your Name« lyckas med att förena tonårsromantik med science fiction – och klimatkrisen. Japans Oscarsbidrag till 2020.

Tokyo international film festival hölls för 32:a gången den 28 oktober–5 november 2019. Danska filmen »Uncle« tog hem Tokyo Grand Prix.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera