Torbjörn Flygt: Malmö – en missförstådd stad som är mer kontinental än svensk

Text: Torbjörn Flygt

Bild: TT/pressbild

Jag ombads att skriva om ”bilden av Malmö”.

Jag vet inget om ”bilden”. Vilken bild? Den som formats av våld och mord? Eller den av en vital, kreativ ung stad?

Och handen på hjärtat: Vad vi behöver är inte fler tyckare, vad vi behöver är experter och sakkunniga, från socialtjänst, skola, polis, och politiker som har kraft att genomdriva deras förslag.

Jag hör polisen säga att våldet och morden är drogrelaterade.

Jag vet inte hur de arbetar mot droghandeln eller vad de menar med att de har kontroll på den. Men jag vet att varje gång jag handlar på Möllevångstorget ser jag hur droger byter ägare, helt öppet. Och jag hör om lärare som kör iväg langare från skolgården. När polisen i våras gjorde sökningar med knarkhundar i några gymnasieskolor, skickade skolledningen ut upprepade varningsmail i god tid. Ryktet var viktigare än resultatet.

Så länge det finns en efterfrågan, kommer det att finnas ett utbud.

Men jag hör aldrig en vettig debatt om köparna och vad vi ska göra åt efterfrågan.

Mantrat för dagen är: ”Hårdare straff!” Men hittills har jag aldrig hört någon polis mena att lagskärpningar är nödvändiga, däremot talar de om ökade förebyggande insatser från sociala myndigheter och skola.

Jag vet inte hur socialtjänstens verksamhet fungerar. Men jag vet hur ofta jag fått höra att den går på knäna, underbemannad, överbelastad. Men aldrig någon höja rösten för att den ska få mer stöd.

I Malmö lever människor som representerar 186 olika nationaliteter. Det gör Malmö till en av världens mest globala städer. Samtidigt är det en extremt segregerad stad. Men invandrarna är välkomna. Undersökningar visar att till skillnad från i många andra svenska orter ser Malmöborna inte immigrationen som mest oroande, däremot integrationen.

Malmö är till befolkningen Sveriges yngsta stad. Hälften är under 35 år. Det är så klart en rikedom, en möjlighet. Men ställer också krav på utbildningar och en arbetsmarknad.

Det sägs ofta att barn från underprivilegierade områden saknar förebilder som visar att studier lönar sig och att de därför struntar i skolan. Jag vet inte om det är sant eller om det blivit en sanning efter att ha upprepats så många gånger.

Men jag vet att skolan kan vara en nyckel för att bryta segregeringen, fast inte hur, när den samtidigt blivit en del av problematiken.

För integration är inte ett ensidigt ansvar. Jag ser ungdomar som går från grundskola till gymnasium genom en skyddad värld av friskolor med likasinnade och de enda de möter med en annan bakgrund är RUT-städerskan, byggjobbarna som renoverar villan och falafelsäljarna.

Jag vet – för jag har prövat – att våra barn, trots flerårslånga köer, genast erbjudits plats på stans mest attraktiva friskolor, därför att jag är vit, medelklass och har ett efternamn de kan stava till. Skolor som handplockar sina elever.

Samtidigt: dessa friskolor har gjort att det blir platser lediga i eftertraktade kommunala grundskolor och de fylls med elever från andra områden. Men därefter väljer de, oavsett betyg, samma gymnasium som vänner med samma bakgrund, från samma kvarter.

Så hålls världarna isär.

Detta är det Malmö jag kan säga något om. Kalla det en bild om du vill. Staden som är mer kontinental är svensk. Som har en bro som leder ut i världen. Småstaden med det orubbligt hybrisartade självförtroendet. Det är därför vi som bor här vet att det kommer att bli bättre. Vi kommer att klara av detta.

För vi är Malmö. Vi ger oss aldrig.

Torbjörn Flygt

Författare

Text: Torbjörn Flygt

Bild: TT/pressbild