Politik / Utrikes

30 år efter diktaturens fall: Rumänien hemsöks av arvet efter Ceausescu

30 år efter diktaturens fall hemsöks Rumänien ännu av brotten som begicks av kommunistregimen.

Det är 1989 och har precis börjat snöa. Järnridån omsluter ännu Rumänien. Några veckor tidigare, den 9 november, har muren genom Berlin fallit. Revolutionerna sprider sig, från Polen, Ungern, Östtyskland, Tjeckoslovakien till Bulgarien. Rumänerna avvaktar, alltjämt vaksamma. Väggarna har öron.

Angiverisystemet i Rumänien är enormt. Av 23 miljoner invånare är 750 000 informatörer åt Securitate, diktaturstatens hemliga polis. Den är intresserad av i stort sett alla: personer med släktingar utomlands, personer som skämtar, personer som studerar främmande språk.

»När du växte upp i det kommunistiska Rumänien bar du en förfärlig visshet om att en av tio var informatör åt den fruktade hemliga polisen Securitate«, säger Oana Lungescu, talesperson för försvarsalliansen Nato sedan 2010, långt senare.

Även barn spionerar på föräldrar och inte sällan är barn föremål för angivarnas efterforskningar. Men hur lär man barn i koltåldern att känna rädsla för att inte uttala somliga saker eller  … ja, för det system som utgör barnets hela kända värld? Genom att tala om björnen. Se upp för björnen! Du vill väl inte få en björnkram?

Symbolen är uppenbar, särskilt som brunbjörnen är närmast synonym med Nicolae Ceausescu. Den maktfullkomlige diktatorn är nämligen besatt av björnjakt och ser landet som en personlig jaktmark. Björnpopulationen är den största i Europa och »conducator« (rumänska för »ledaren«) förbjuder björnjakt för alla utom sig själv. Medan befolkningen möts av butikshyllor som gapar tomma till följd av ransoneringar, matas björnarna och antalet uppgår till nästan 8 000 år 1988. Björnjakten är bara ett av alla märkliga uttryck för envåldshärskarens makt.

Till slut får rumänerna nog. I universitetsstaden Timisoara utbryter oroligheter den 15 december 1989. Knappt en vecka senare ställer sig Ceausescu på balkongen vid kommunistpartiets huvudkvarter för att hålla sitt årliga tal. Hundratusentals har samlats. Den 71-årige diktatorn är redo för hyllningar, men folket ropar taktfast »Timisoara«, de visslar och buar ut honom. Tv-kameror sänder bilden av en överraskad ledare ut i världen.

Ceausescu har härskat i 24 år, efter att 1965 ha tillträtt som kommunistpartiets och de facto landets ledare. 80-talet, en tid som regimen kallar »de gyllene åren«, har varit allt annat än guldkantat. När oljekrisen 1979 leder till stigande oljepriser och internationella räntor tvingas Rumänien att söka ekonomiskt stöd från Internationella valutafonden (IMF), som också kräver åtgärder i den ekonomiska politiken.

Men utan att genomföra de nödvändiga ekonomiska reformerna driver Ceausescu i stället en åtstramningspolitik som innebär att importer stryps och att en stor del av inhemsk produktion ska säljas på export, för att landet ska få in valuta till att betala av skulderna. Redan 1986 är halva skulden betald och i början på 1989 är allt betalt, men då har han inte ens ett år kvar att leva.

På balkongen är diktatorn skakad över folkets missnöje. Så distanserad har han blivit. För första gången ser också rumänerna regimens svaghet. Utbuad av folkmassorna föses han tillbaka in av en säkerhetsvakt. Med sin hustru flyr Ceausescu huvudstaden i en helikopter följande dag. De fångas in och efter en summarisk rättegång som varar i drygt en timme, meddelar domaren att de döms till döden. Sarkasmen kan inte undvikas när domaren tillägger:

– Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart.

På en militärbas i Targoviste, nordväst om Bukarest, ställs Ceausescuparet upp mot en vägg. Det är på juldagen 1989 som åtta elitsoldater avlossar skotten. Nicolae Ceausescu rasar ihop, död. Skotthålen syns nästan inte alls. De har genomborrat hans rock, som är fodrad med björnskinn.

Långt senare ställer sig många frågan: Var det verkligen en revolution? Om frågeställningen låter bekant – detta var också temat i Cannesprisade filmen »Öster om Bukarest« från 2006.

I dag är det en tämligen väletablerad bild att den folkliga revolutionen gick hand i hand med en palatskupp. Regimer hade fallit under 1989 och kommunistpartiets toppar gjorde sig redo att iklä sig en ny roll som demokrater.

Under revolutionens första dagar ville de som tog makten bara reformera kommunistpartiet. Den snabbaste med att tillskansa sig makten var kommunistpampen Ion Iliescu, sedermera president 1990–1996 och 2000–2004. Hans ursprungliga plan var att införa en »originaldemokrati«, där man inte skulle behöva några politiska partier eller återkommande val, enligt rumänsk-brittiske statsvetaren Jonathan Eyals modell. Exakt så blev det inte. Det blev parlamentsval och en lång väg mot demokrati, där många närstående regimen lyckades etablera sig som snabbt lyckosamma affärsmän när statens tillgångar privatiserades.

Genomlysning av de brott som begicks av kommunistregimen och ansvarsutkrävande har däremot dröjt. Bortsett från Nicolae Ceausescu och hustrun Elena, som var diktatorns högra hand, samt någon enstaka underhuggare har ingen ställts inför rätta. Många anser att makthavarna inte vill bringa klarhet i ansvarsfrågan. Den Nobelprisbelönade författaren Herta Müller har konstaterat att styret, liksom säkerhetstjänsten, bara har bytt kläder.

»Ceausescus hemliga polis upplöstes inte, den har bara bytt namn«, har hon sagt.

Detta kan vara ett skäl till att en stor del av folket lever i ett slags nostalgi.

Så nyligen som 2014 visade en undersökning att nära hälften av rumänerna hade en positiv syn på Ceausescu och anser att livet var bättre under hans styre. Det var ju en tid då Rumänien hade en stigande popularitet i utlandet. Efter att Ceausescu fördömt Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 och på andra sätt utmanat sovjeterna i Moskva omfamnades diktatorn av politiska ledare i väst.

Att så många ser positivt på den tiden kan också ses som ett underkännande av det politiska styre som följt efter revolutionen, menar bedömare. I dag är inkomstklyftorna mellan rika och fattiga stora och mera synliga. Förr var alla tvungna att förhålla sig till ransoneringen av livsmedel, bensin och elektricitet; medan nomenklaturan höll sina förmåner och tillgångar långt borta från allmänheten ögon.

Nostalgin är också ett uttryck för att arvet efter kommunismen ännu är ett öppet sår. Men de senaste månaderna har försiktiga steg tagits för att ställa åtminstone en till svars.

I slutet på november i år inleddes huvudförhandlingen i folkrättsåtalet mot ex-presidenten Ion Iliescu. Han misstänks vara skyldig till att revolutionen blev den blodigaste av alla 1989: 862 människor dog, de flesta efter att diktatorsparet hade flytt med helikopter. Iliescu hade redan tagit över styret då och åklagarna menar att hans uttalande vid den tiden om förekomsten av »terrorister lojala med Ceausescu« ökade risken för skjutningar. Historikern Madalin Hodor menar att syftet med tal om terrorister var att avleda uppmärksamhet från det dödande som utfördes av den hemliga polisen Securitate.

Rättegången mot Ion Iliescu är ajournerad till i slutet på februari nästa år. Beroende på hur processen utvecklar sig kan den ge en fingervisning om ifall landet är redo att gräva i sitt förflutna.  Just detta fall har tagit en rejäl omväg till rätten, och startpunkten kan sättas genom en rumän i exil.

Vladimir Tismaneanu är statsvetarprofessor vid Marylanduniversitetet i USA. Han föddes i Rumänien av en familj med säregen historia. Fadern, Leonte Tismaneanu, var en hängiven kommunist som hade skickats av Sovjetstyret för att engagera sig i rumänska kommunistpartiet – ett sätt för Moskva att hålla koll på lydstaten.

Sonen Vladimir Tismaneanu valde under en utlandsresa 1981, vid samma tid som hans far dog, att inte återvända till Rumänien och i exil i USA gjorde han en akademisk karriär. Han blev en av världens främsta experter på den rumänska kommunistpolitiken. Med sina goda kunskaper, och även släktband in bland partitopparna, fick han i uppdrag 2006 av dåvarande presidenten Traian Basescu att leda en kommission som skulle granska kommunistdiktaturen.

Kritiken kom snabbt: Tismaneanu hade redan i sitt portalverk över den rumänska kommunismens politiska historia från 2003, »Stalinism for all seasons«,  beskrivit expresidenten Ion Iliescu i överslätande ordalag. Att han hade fått obetydliga ansvarsområden av Ceausescu, och att han skulle ha varit en rumänsk Gorbatjov, redo att rulla ut behövliga reformer om det funnes förutsättningar. Tismaneanu menar att den våldsamma revolutionen 1989 drev upp de politiska förväntningarna och att Iliescus vägran att ta avstånd från sin kommunistiska övertygelse gjorde honom olämplig att framhållas som en som skulle stå för radikal förändring. Var Tismaneanu verkligen rätt person att leda kommissionen?

I april 2006 tillsattes kommissionen och i december samma år presenterades den 666-sidiga rapporten. Kritiker menade att rapporten knappast hade något större värde, var mest ett lapptäcke av gamla akademiska uppsatser. Andra menade att den fyllde funktionen att ge ett akademiskt ramverk till fortsatt arbete.

Rapporten pekade också ut personer som hade burit ansvar för kommuniststyret. En person stack ut. Vladimir Tismaneanu pekade ut sin egen far, Leonte Tismaneanu, som ansvarig för indoktrinering.

Parallellen missades inte av någon. Det var ett tydligt svar på kommunistregimens sociala ingenjörskap där staten ansågs vara den bästa föräldern.

Det var dags att göra upp med far.

LÄS OCKSÅ: Erdogan – en odågas ständiga jakt på revansch

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera