Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Är det rädslan för döden som gör att vi gottar oss i kultur om vården?

Varför älskar vi att lyssna på, läsa om och titta på skildringar av livet (och döden) på sjukhus?

Visan »I en sal på lasarettet« / »Lasarettvisan« / »Den sjuka flickan« finns i många olika versioner i Sverige, Norge och Danmark och exakt hur gammal den är och vem som har skrivit den finns det många olika åsikter om. En sak är klar, den lämnar ingen oberörd.

»I en sal på lasarettet

där de vita sängar står

låg en liten bröstsjuk flicka

blek och tärd med lockigt hår.«

Redan i första versen åker näsdukarna fram och sedan blir det bara sorgligare och sorgligare. I de tre sista verserna punkteras allt hopp – och det ytterst effektivt.

»Så på nytt hon frågar läkarn

som vid hennes sida står:

Får jag komma hem till hösten

till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,

men strök sakta hennes hår,

och med tårar i sitt öga

vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen

slumrar sött i snövit skrud.

Från sin tåligt burna längtan

har hon farit upp till Gud«.

Varför älskar vi att lyssna på, läsa om och titta på skildringar av livet (och döden) på sjukhus? Litteraturvetaren Anna Fåhraeus på Halmstads högskola tror att svaret är enkelt, men allt annat än ytligt.

– I grunden handlar det om allas vår rädsla för att dö. Det cirklar kring de existentiella frågorna: Varför är vi här på jorden egentligen? Vad är meningen med livet, vad händer efter döden? De allra största frågorna som de flesta nog, trots allt, tycker om att diskutera och fundera kring. Även om man förstås inte gillar när de blir alltför akuta, när de kommer alltför nära, säger Anna Fåhraeus.

Jag ringer henne för att hon, som en del av ett forskningsprojekt, bland annat har hållit i en kurs för sjuksköterskestudenter där de läste skönlitteratur för att utveckla sin förmåga till empati. De läste romaner och patografier, biografier skrivna av sjuka eller deras anhöriga.

– Kärnfrågan är alltid mötet med människan och mötet mellan människor och mötet mellan människan och personal. Som läsare får man alla dessa känslor och upplevelser och lär känna alla dessa personer. Men det är trots allt människor som inte finns i ens eget liv och det gör att man kan diskutera och ha ett förhållningssätt som man inte kan ha i liknande situationer i ens eget liv. Det innebär att man kan utveckla en större förståelse för sin egen reaktion och även för andras reaktion, förklarar Anna Fåhraeus.

Hon konstaterar att det handlar om att få en inblick i hur andra tänker, i hur olika andra männi­skor kan tänka. Om man kan ha det i åtanke kan man också ha mer tålamod med människor och även vara mer nyfiken.

Anna Fåhraeus lyfter fram Kristian Gidlunds »I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början«, men även romanen »Låt vargarna komma« av Carol Rifka Brunt.

Sårbarheten som det innebär att vara på sjukhus, och de maktförhållanden och maktstrukturer som finns, det intresserar hon sig för. Viktigt är också utmaningen i att möta sig själv när man är som mest sårbar. Anna Fåhraeus tar »Torka aldrig tårar utan handskar« av Jonas Gardell som ett exempel. I den andra boken får Reine veta att han har fått aids och i den scenen, när läkaren berättar det för honom, är det så tydligt att läkaren inte vet vad han ska säga och hur han ska säga det. Mer än att det är ett dåligt resultat och att Reine vet att det innebär att han förmodligen kommer att dö.

– Reine kan inte riktigt ta in det som han får höra och läkaren kan inte riktigt reagera på Reines reaktion. Men så småningom kommer Reine tillbaka till sjukhuset ett antal gånger. Då har spärren släppt och han kan börja ställa frågor. Det mötet mellan patient  och sjukvård och mellan anhöriga och sjukvården och hur det förändras över tid är väldigt spännande, säger Anna Fåhraeus.

År 1978 skrev läkaren och författaren PC Jersild »Babels hus«, som sedan också blev en tv-serie där Carl-Gustaf Lindstedt spelade den sjuke Primus Svensson. Det var en satirisk skildring av en modern och opersonlig vårdmiljö. En berättelse bland många andra om läkare och sjuksköterskor som dagligen har andra människors liv i sina händer.

»Skärgårdsdoktorn«, med Samuel Fröler och Ebba Hultkvist i huvudrollerna, hade ett helt annat anslag, ett helt annat berättargrepp med väldigt lite satir i botten. Men populär blev tv-serien när den sändes på SVT i slutet av 90-talet. Den lyckades bocka av många tittarlockande faktorer på en och samma gång. Vacker skärgårdsmiljö, kärlek och bråk, vardagsproblem, men också båtolyckor och huggormsbett. Läkarlivet paketerat i en lättmjölksversion.

»Cityakuten«, som utspelade sig i Chicago, körde på i 15 säsonger och 331 avsnitt. »Scrubs« roade tv-tittarna mellan 2001 och 2010. Och ja, »Vita lögner«, »OP7«, »House«, »Riket«, »M.A.S.H«, »Grey’s anatomy« och »Doktorn kan komma« har också fått tittarna att sitta klistrade vid sina tv-apparater.

Jan Gradvall funderade över vad det är som lockar, i en krönika i Café 2009. Texten handlade om sjukhusseriernas återkomst:

»Det finns även en involverande aspekt i sjukhusserier som gör att vi alltid rycks med i handlingen, oavsett vad vi egentligen känner för karaktärerna. Ingen sjukhusserie har utnyttjat detta lika skickligt som ›Cityakuten‹. Inledningen till pilotavsnittet från 1984 ligger på Youtube och är fortfarande en oöverträffad uppvisning i adrenalin och känslomanipulation. Efter fem minuter känner man som tittare att de här patienternas öde vilar i ens egna händer. Och att läkare och sjuksköterskor i serien är de coolaste och sexigaste människorna på jorden.«

Redan den 27 september 1961 visades den första delen av »Dr Kildare« i USA. Richard Chamberlain spelade allmänläkaren som egentligen dök upp redan 1936 i en berättelse i tidningen Cosmopolitan. Sedan dök doktor Kildare upp i diverse filmer under 30- och 40-talen och i en radioserie på 50-talet. Den brittiska serien »Doktor Finlays journal« blev också väldigt populär i mitten av 60-talet.

Författaren och journalisten Lars Berge funderade över sjukhusmiljöns dragningskraft i en krönika i Svenska Dagbladet 2007. Han konstaterade att kirurgen är den nya rockstjärnan och att sjukhusgenrens allra största stjärna är döden. Och så har vi raskt sytt ihop litteraturvetaren Anna Fåhraeus tankar med Lars Berges. Han spekulerade i om sjukhusserierna kanske till och med hade övertagit religionens plats som forum för funderingar kring livets slut.

»På sjukhus klär folk av sig både kläder och livslögner. Illamåendet visar sig bero på en tonårsgraviditet. Den brutna armen är följden av ett långvarigt misshandelsförhållande. Produktionsbolagen i sin tur kan glädja sig åt budgeten. Några operationsrockar, EKG-monitorer och en sådan där apparat man använder för att chockstarta hjärtan är i stort sett all rekvisita som krävs.«

Ingenting tyder på att sjukhusmiljön har tappat sin dragningskraft. På Viaplay finns just nu den andra säsongen av »New Amsterdam«. Säsong 1 sändes på TV3 i våras. Serien bygger på läkaren Eric Manheimers memoar »Twelve patients«. Den verklighetsbaserade »Barnmorskan i East End« har puttrat på i åtta säsonger och i England gör just nu den före detta doktorn Adam Kays humoristiska böcker om läkaryrket succé.

Thore Skogman skrev texten till »Kärlek på lasarett« som Anna-Lena Löfgren spelade in 1963. Visst är den lite tramsig och helt fri från ond bråd död, men nog är det skönt att ta sig med den idylliserade bilden i tider när Nya Karolinska säger upp 600 tjänster och den svenska sjukvården går på knäna?

»Jag satt i doktorns väntrum, hade ont uti en tå

Jag kanske skulle få remiss, jag hade svårt att gå

Men jag har aldrig sett en sådan rar och tjusig karl

Jag tänkte det kan hända att jag flera krämpor har

Uti bröstet dansar mitt hjärta precis som balett.

Kärlek på lasarett.

Jag hade lite öronsus, det talade jag om

Då prova’ han mitt blodtryck, och sen fram till mig han kom

På måndag ska ni läggas in, så sade han till mig

Och då kan ni väl tänka att jag inte svara’ nej

Uti bröstet dansar mitt hjärta precis som balett.

Kärlek på lasarett.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera