Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur / Politik

Fichtelius: SD vill vinna makten genom en kulturstrid – var är motståndet?

Nästa stora strid: Kulturen! Men var är försvaret?

The economy, stupid! röt Bill Clintons strateg James Carville till medarbetarna i den amerikanska presidentvalskampanjen 1992. 

Det är kulturen, dumbom! skulle man kunna säga om svensk politik 2019. De som säger det högst och tydligast är Sverigedemokraterna. Som partiets strateg Mattias Karlsson när han invigningstalade på SD:s stämma häromveckan:

– Vi bär en tusenårig nations och kulturs öden på våra axlar. Vi bär de svenska medborgarnas trygghet och välfärd på våra axlar. Det är en tung och hedrande börda.

Mattias Karlsson förklarade att han i 20 år drömt om att få ägna sig åt det som nu komma skall, nu när »tidvattnet är på väg att vända över hela västvärlden«:

»För egen del har jag länge vetat att min rätta plats finns i arbetet med att börja utmana den sjuhövdade röda draken i alla nästen som den kontrollerar. Vi måste genom etablerandet av konservativa tankesmedjor och studentorganisationer börja finna insteg i den intellektuella sfären och akademin där morgondagens ledare finns. Vi måste bygga vidare på konservativa medier som gör skillnad på riktigt. Vi måste börja bryta det socialistiska maktmonopolet på kulturområdet och i civilsamhället.«

Fichtelius: Jag kan sluta flyga – men inte sluta bo!

Striden står inte bara i Sölvesborg som stoppar utmanande konst och böcker på konstiga språk. Striden står i hela västvärlden, och det är genom denna kulturstrid SD ska vinna och behålla makten. För att få ihop till sju drakhuvuden måste man räkna in också liberaler och centerpartister.

Så varför lämnar de andra partierna walk over? Vad är svaret, var är försvaret? Medan Sverigedemokraterna sätter sina tyngsta företrädare på kulturen finns det få starka röster från andra håll. En del partier ger till exempel mindre administrativt stöd i riksdagen till sina kulturpolitiker än till ekonomiska och rättspolitiska talespersoner.

Det finns några undantag. Liberalerna har sin vice partiledare Christer Nylander som ordförande i kulturutskottet. Socialdemokraterna slogs aldrig för att få posten som kulturminister, men har placerat ett av sina framtidsnamn, Lawen Redar, som vice ordförande i kulturutskottet medan Miljöpartiet erövrat kulturministerposten.

Men vad är det som hörs och syns? Vad är svaret på den högernationalistiska offensiven? Var finns satsningarna, tankarna, strategin? Eller är det fler poliser, hårdare straff och överskottsmål som ska fixa också kulturen?

Fichtelius: Januariavtalet tvingar regeringen att idiotspara

Christer Nylander (L) skrev ett Facebookinlägg i slutet av november:

»Den sammanhållning SD eftersträvar med sin kulturpolitik är den som innebär att det är svårt för den enskilde att sticka ut, avvika och överraska. Det är en kulturpolitik för att bevara det som är och har varit, genom att motarbeta det som avviker och överraskar. Motsatsen till Sverigedemokraternas kulturpolitik är därför varken socialistisk fördelning eller borgerlig underhållning. Motsatsen är inte heller att använda kulturpolitiken till att få människor att tänka rätt om sådant som feminism, normer och klimat.«

»Motsatsen är frihet«, fortsätter Christer Nylander.

Det motsägelsefulla med den högernationalistiska kulturoffensiven är att den egentligen inte är ett dugg nationalistisk. Den är del av en internationell extremhögers kamp mot samhällets bärande institutioner för att slå sönder sammanhållning och tillit. Det är en politik inspirerad, pådriven och delvis finansierad av Rysslands president Putin. Vi såg resultaten i det amerikanska presidentvalet och i brexitomröstningen i Storbritannien.  Vi ser det i de hätska angreppen mot public service-företagen. Men som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påpekade i sin söndagskrönika handlar dessa angrepp inte bara om radio och tv i allmänhetens tjänst, utan om fri och oberoende journalistik i största allmänhet:

»Det börjar med public service. Men vi kan vara säkra på att det inte slutar där. De som vill skadeskjuta SVT och SR gör det inte för att de älskar stora privata medier som DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Frågar man runt i SD-land är vi också en del av problemet, bara lite svårare att komma åt genom riksdagsbeslut.«

Mattias Karlsson (SD) hyllar medier som »gör skillnad på riktigt«. Medier som hetsar, hatar och hånar, och skrämmer med muslimer, afrikaner och araber.

De som vill försvara friheten måste se vilken kulturkamp som pågår.

Läs alla krönikor av Erik Fichtelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera