Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Milan Kundera får upprättelse efter 40 år i exil – men nästan ingen i väst bryr sig

Han förlorade sitt medborgarskap för att ha bedrivit »anti-kommunistisk verksamhet«. Nu, 40 år senare, får Milan Kundera tillbaka sitt tjeckiska medborgarskap – men frågan är om någon bryr sig om en författare vars anseende sjunkit i väst.

För fyrtio år sedan meddelade det Tjeckoslovakiska utrikesministeriet att författaren Milan Kundera förlorat sitt medborgarskap på grund av anti-kommunistisk verksamhet. Kundera bodde redan i Paris men det blev en världsnyhet.

När nu den tjeckiske kulturministern meddelar att Kundera fått tillbaka sitt medborgarskap och tillägger att Kundera är Tjeckiens största författare bryr sig ingen. Beslutet är en ironi i som hade kunnat förekomma i en av Kunderas ironiska romaner som undersöker gränsen mellan kollektiv och individ.

Kundera som fyllde 90 i våras borde ha fått Nobelpriset för länge sedan. Under 70- och 80-talen förnyade han romankonsten när han övergav psykologiska porträtt och noggranna miljöbeskrivningar och ersatte dem med påhittiga intriger och intellektuella resonemang. Sedan dess har han utvecklat essäkonsten i en serie roliga, infallsrika och djupt allvarliga texter om litteratur, musik och Europas historia.

Nu är det av allt att döma för sent för ett pris och om Kundera fått Nobelpriset i år hade han kanske blivit lika illa hudflängd som Handke. Kundera har anklagats för att vara misogyn. Författaren Joan Smith har skrivit att ”fientlighet mot kvinnor är väsentlig i allt Kundera skrivit om kvinnor”.

Detta tog nog inte den tjeckiske ambassadören I Paris upp när han besökte Milan Kundera och hans hustru Vera i deras hem i Paris och lämnade över medborgarrättsbevisen. Att Kundera skulle tas till nåder efter närmare ett halvsekel i fransk exil var inte oväntat. Men även om det officiella Tjeckien de sista åren uttryckt sin förtjusning över Kundera har han själv förblivit tyst. När hans födelsestad Brno ordnade en Kundera-festival 2009 kallade han festligheterna för ”nekrofila” och han har inte blivit inställsammare med åren.

Att en författare blir tagen till nåder av sitt forna hemland (nåja hälften av det, Tjeckoslovakien delades 1993) när han upphört publicera sig är också det en ironi Kunderas anda. Hans berättelser visar oss att det otänkbara inträffar förr eller senare och nästan alltid med oönskad effekt. Vi är alla maktlösa gentemot historiens ironier.

Kunderas anseende har minskat i väst av två anledningar. Dels därför att det inte finns någon järnridå som gör oss nyfikna på den andra sidan, dels därför att Kunderas böcker skrivna i Frankrike vägrar vara feministiska, miljövänliga eller på annat sätt signalera ”jag är med er”. Han är numera lika svårursäktad i väst som han en gång var i öst.

Det är logiskt. Vi lever vi i en tid som föredrar bekräftelse snarare än avslöjanden. Den författare som inte omfamnar tidsandan är inte värd att läsa. Kollektiv entusiasm är lika viktig i väst som den en gång var i öst. Just därför hade jag velat höra att Nobelpristal av Kundera. Roligt, oförsynt och provocerande.

Milan Kundera från en mottagning 2009.

Kommer då Kunderas verk att överleva? Det finns skäl att tvivla. Kundera är en av få levande författare vars verk finns utgivna i Pléiade-serien, vilket är ett tecken på att man redan är hinsides. Men jag tror hans böcker överlever av litterära skäl. Kundera ersatte psykologisk gestaltning av huvudpersonerna och naturalistisk dammsugning av deras livsmiljöer med svindlande intriger och skarpa intellektuella resonemang. Så hade ingen skrivit tidigare. Att läsa Kundera var som att åka berg- och dalbana genom kommunismens Lustiga Hus, fullt av levande spöken. Men stilen är inte knuten till ett försvunnet Östeuropa, den går lika bra att tillämpa i Trumps USA.

I ett snapshot taget denna höst ser Kundera själv ut som en vålnad när han traskar förbi fotografen på en parisisk trottoar. Han bor sedan länge på vänstra stranden, inte långt från caféerna där Sartre och de Beauvoir höll hov. Men Kundera syns inte i offentligheten. Hans senaste/sista roman (Obetydlighetens högtid) kom 2014 och de flesta läsare fann den gammaldags. Också det logiskt. Vilken äldre manlig författare som skriver om kvinnors navlar kan vänta sig någon annan reaktion? Hans essäer från de senaste decennierna har varit mer framgångsrika men är onekligen pessimistiska.

Den naivitet som på 70-talet fick honom att tro att ett brev från ett franskt förlag betydde att någon där älskade honom (han tolkade den avslutande artighetsfrasen som en dold kärleksförklaring) har ersatts av ett trött genomskådande.

Ivan Klima, också han en formidabel skildrare av Prag under kommunismen, berättade en gång för mig att han sett Milan Kunderas namnteckning i liggaren till ett litet hotell vid gränsen trots att Kundera själv sade att han aldrig besökt hemlandet. Nu kan han återvända till ärebetygelser. Visserligen skriver han sedan länge på franska men det hjälper inte. Han är på god väg att bli utesluten från den franska gemenskapen. Kanske är det dags att gå i exil i Tjeckien?

Vi som läst Skämtet, Livet är någon annan stans och Varats olidliga lätthet skulle inte bli förvånande. Vi vet att historien skrattar åt oss. Det Östeuropa Kundera skildrade är borta, det Västeuropa han drömde om är varken frisinnat eller generöst.

Det kan säkert Kundera möta med ett snett leende. Värre är att det han älskar högst av allt – romankonsten – är på väg att försvinna. Det beror inte på internet utan på oss.

Kundera har kallat romanen för en typisk europeisk konstart som bygger på viljan att upptäcka något nytt. Han har skrivit att människornas dumhet kommer ur att de tror sig ha svar på allt medan romanens klokhet kommer sig av den har frågor för allt. ”Romanförfattaren är varken historiker eller profet: han är en tillvarons utforskare”.

Men är det inte just munter nyfikenhet Europa saknar?

Mikael Timm

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera