Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

När vi fortfarande firade in ett nytt år med skumpa och framtidstro

Domedagsprofetiorna duggar tätt på alla områden inför 2020-talet.

Vid tolvslaget kommer vi att skåla i skumpa och önska varandra gott nytt år – och gott nytt decennium. Blir det gott? Bortsett från privata förhoppningar har vi nog inte sedan 30-talet gått in i ett decennium som kan tecknas i så mörka färger.

Svensk politik är som en bondauktion i vilket parti  som kan överträffa de andra i krav på skärpta straff. I migrationsdebatten tävlar man i att stänga flest dörrar, blir statsbesöken ens insläppta?  Alla larmar om klimathotet, men få lyfter fram vad vi kan göra för en förändring.

Vi skriver snart 2020 och framtidstron verkar ha tagit slut. Allt är Här och nu, möjligen en bit in på nästa år. Uttrycker några ambitioner, eller visioner – blir de dumförklarade.

De fyra partierna i Alliansen gick 2014 till val på löftet om Sverigebygget; vi skulle få ny och snabb järnväg, inte bara mellan storstäderna utan också till Jönköping och Värnamo. De rödgröna sa samma sak 2010. Nu tycker tre av de fyra före detta allianspartierna att det är för dyrt. Framtiden har ingen avgångstid när Här och nu står vid stationen.

År 1857 beslutade riksdagen, efter fyra dagars debatt, att bygga ut stambanorna för järnvägen. »Blomstermålningar« kallades dåvarande finansministern Johan August Gripenstedts envetna argumentation för förslaget. Han fick också slåss mot Här och nu:arna, som tyckte häst och vagn dög. Under flera år var utgifterna för stambanans utbyggnad över hälften av statsutgifterna. Men det var en investering som starkt bidrog till vår expansion som industrination. Till framgång och framtidstro.

»Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart«, säger man nu. Eller egentligen:

Vi har inte råd med framtidstro.

I bokhyllan hittar jag »Vår fantastiska värld«, ett samlaralbum om fantastiska saker i världen och framtidsspådomar, utgivet av Hemmets veckotidning 1936. Och tre år före andra världskriget finns faktiskt framtidsoptimism. »Ordet ’omöjlig’ tillhör de föråldrade, de som tarvar en förklaring i framtidens ordböcker«, skriver man.

Jag fick boken av mormor, som samlade bilderna från tidningen och klistrade in dem i albumet som små drömmar om något annat. Som den om framtidens bilar som byter elektrobatteri på bilstationen och sedan »viner vidare i 200-kilometersfilen på autostradans betong«. Eller den med robotar: »Framtidens trälar heter robotar, och de ska arbeta medan deras mänskliga herrar ägnar sig åt sport och sköna konster eller ingenting.«

Och de medicinska landvinningarna, där »vetenskapen måhända kunna utbyta förbrukade cellvävnader och ersätta förstörda organ, nedbringa människors lidande till ett minimum«.

Och så kommer Sverigebygget rent av med, om framtidstågen där de utlovar »Stockholm–Malmö på tre timmar«.

Människan kan bli »kunskapsrikare, friskare och mäktigare«, står det. Men »blir hon också klokare, visare? Om hon gjorde det skulle bombvalven och gaskällarna bli onödiga«, skriver Hemmets veckotidning.

Fira vid årsskiftet, och fundera på vad du kan bidra till av framtidstro hos dig själv, hos politiker, forskare och andra makthavare som kommer att prägla 20-talet.

Utan klokhet och vishet riskerar vi att hamna där igen, som åren efter 1936, med bombvalv och gaskällare i stället.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera