Blogg

Hakelius: Troskris bland hedningar

Muslimska asylsökande som blir kristna har problem i Sverige. Den svenska normen är att inte ta religion på allvar.

Tusentals muslimska asylsökande i Sverige, ingen vet hur många, har konverterat till kristendomen. Enligt islamisk lag är apostasi ett av få brott som motiverar att en muslimsk mans blod får utgjutas. I praktiken kommer många av konvertiterna från länder där den som avfaller från islam kan straffas med döden, ibland med uttryckligt lagstöd.

I Dagens Nyheter i dag skriver Sanna Torén Björling om saken och visar att svenska migrationsmyndigheter har svårt att hantera de här personerna. Det är egentligen inte en nyhet. Historien om den konvertit från Afghanistan som, när han ska förklara varför han lämnat islam, tilldelas en handläggare iförd huvudduk, som inte känner till ”Fader vår”, har berättats förut. Kanske speglar historien delvis den asylsökandes rädsla och desperation, men den framstår inte som osannolik.

Det är en fråga om blinda fläckar.

Det är klart att det finns en motiverad misstanke om konversioner som sker av asylskäl, snarare än av faktiska troskriser. Om konversion automatiskt gav asyl, vore det detsamma som att uppmana till missbruk. Men det finns heller ingen anledning att överdriva misstankarna om falska konversioner. Just det faktum att många av konvertiterna kommer från länder där konversion, förutom att vara en direkt livsfara, dessutom är en social belastning, talar mot att särskilt många av de asylsökande handskas vårdslöst med religion. Att konvertera innebär inte bara en fara och ett permanent avsked av hemlandet, utan dessutom ofta brutna vänskaps- och familjeband och kanske rent av att släktingar i hemlandet utsätts för fara.

Men det här är inte den blinda fläck som Sanna Torén Björlings artikel sätter fingret på. Migrationsmyndigheternas problem är mycket djupare än så.

I grund och botten handlar det om att den svenska normen är att inte ta religion på allvar. Tro behandlas om ett slags kvarleva från mer fördomsfulla och primitiva tider. Huvudsakligen förknippas tro — i någon annan form än en urvattnad andlighet baserad på naturupplevelser — med negativa företeelser som skam, vidskepelse, förtryck och allmän konstighet. I särskilt hög grad gäller det kristendom, eftersom kristendomskritiker inte kan misstänkas att vara rasister.

Antireligiösa grupper som Humanisterna är i själva verket något av det mest svenska vi har. De ägnar sig åt att med kraft slå in öppna dörrar i ett land som inte bara är världens mest sekulära, utan som ser med ett betydande mått av förakt på människor som ännu inte kommit så långt att de övergivit sin tro.

Det fattas med säkerhet felaktiga beslut även på andra asylgrunder, men den som söker asyl med hänvisning till politisk uppfattning, etnisk härkomst, sexuell läggning, eller något annat av det slaget, kommer i Sverige att ha ett försteg. Religionen är och förblir något genant i svenska sammanhang.

Det är egentligen det Sanna Torén Björlings artikel fångar. Inte ett fel i migrationsmaskineriet, utan en blind fläck hos den sekulära svensken. Historien om handläggaren med huvudduk som inte kände till ”Fader vår" är hårresande. Än mer hårresande är misstanken att en handläggare som åtminstone har något slags relation till religiositet, även om det är islam, skulle ha lättare att förstå en muslimsk apostat än en självtillräckligt sekulär svensk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera