Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Holm: Två skildringar vi behöver för att aldrig glömma Auschwitz

Sjuttiofem år senare. Två berättelser är fortfarande allt vi behöver för att förstå vad som hände.

Kanonernas dån hade fångarna i Auschwitz och de närliggande förintelselägren hört av och till under hela hösten. Primo Levi har beskrivit hur ryktena började gå. Ryssarna närmade sig. Lägren skulle evakueras. Tyskarna var nitiska in i det sista. Gaskamrarna gick varma. Röken från krematorierna steg mot vinterhimlen. En avslutande offentlig hängning av en judisk upprorsmakare. »Vid foten av galgen betraktar SS-männen oss likgiltigt när vi passerar: deras uppgift är fullgjord, väl fullgjord. Nu kan ryssarna komma. De kommer bara att finna oss, de kuvade, de slocknade, som nu är värda den värnlösa död som väntar oss. Att förstöra människan är svårt, nästan lika svårt som att skapa henne; det var inte lätt, det gick inte fort, men ni lyckades med det, ni tyskar. Här har ni oss nu, fogliga under era blickar: från vår sida har ni inget att frukta längre, inga upproriska handlingar, inga utmanande ord, inte ens en dömande blick.«

Bara de sjukaste lämnades kvar. Uthungrade spöken som slogs om de sista ruttna potatisarna. Några modiga smög in till det övergivna SS-lägret, såg att de måste haft bråttom att ge sig av, halvtomma tallrikar med soppa, nu frusen, som de satte i sig, ett schackbräde med ett påbörjat parti, frusen öl, tog med sig en flaska vodka, dagstidningar, några vaddtäcken till sin egen barack. En halvtimma senare dök återvändande SS-män upp, upptäckte arton judar i baracken, sköt dem med nackskott, radade upp de förvridna kropparna i snön och gav sig av. Ingen brydde sig om att begrava de mördade.

Auschwitz befriades några dagar senare. Det är 75 år sedan nu i januari. Det kan ha varit tjugo år sedan jag läste Primo Levis bok »Är detta en människa?« och i samma veva Gitta Serenys intervjuböcker med Treblinkas kommendant Franz Stangl och Albert Speer. Ett offer, två förövare. Tre vittnesmål. Initierade skildringar av samma storskaliga mordprojekt,  samma okuvligt praktiska tillvägagångssätt.

Planlagd och praktisk var ju också den efterkrigsvärld som jag föddes till. I full fart med att riva gamla stadsdelar var Stockholm. Och med att bygga sakliga områden i nya förorter. Att mina föräldrars arbetsplats – ett gammalt tidningshus vid Tegelbacken, som med slingrande trappor och mystiska inre rum utgjorde scen för några av mina första sinnesintryck – också jämnades med marken efter några år innebar att mitt minne försågs med några dova, osammanhängande intryck av ett mindre ändamålsenligt kosmos. Dragningskraften från det förblev stark. Jag sögs till det där det fanns. Som i farmors och farfars mörka vitrinskåp. Luckor, lås, lönnfack. Där fann jag en gång 10 miljoner tyska mark. Farmor upplyste om att sedlarna var värdelösa. Hon hade sparat dem ändå. Minnen.  Som garveriets kassörska hade hon betalat ut dem till arbetarna under den tyska hyperinflationen på 20-talet. I kuvert ena veckan, i bunt nästa, i skottkärra den tredje. Hitlers väg till makten kunde till någon del kopplas till den inflationen lärde vi oss. Liksom till några specifika skeenden. Men det som möjliggjorde hans förintelseläger var en allmänt omfattad och alltjämt modern vurm för det effektiva och rationella.

Min Primo Levi-bok består också av »Fristen«. Författarens berättelse om resan från dödslägret genom ett förött Europa, där det rationella Europa har pausat och långsam gränsbyråkrati härskar. Tio månader tar den. Tacksamma kan vi bara vara för det. För Levis två skildringar är fortfarande allt vi behöver läsa för att aldrig glömma Auschwitz.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera