Blogg

Hakelius: Har Trump en plan – eller går han på magkänsla?

Amerikanska presidenter tvingas alltid in i världspolitiken. Frågan är om den här presidenten är förberedd, eller kör på magkänsla.

Själva huvudpoängen med president Trumps utrikespolitik var att USA skulle ta sig ur de komplicerade militära härvor som landet hamnat i. Istället skulle fokus ligga på ekonomi och handel och då inom ett nytt, ur amerikansk synpunkt, rättvisare handelssystem.

Det är ett sett att se det på.

Eller: president Trump har egentligen aldrig varit amerikansk isolationist. Hans motvilja mot krigen utomlands är inte ideologisk, utan bygger snarare på två saker: att han inte tycker att resultaten duger och att han själv inte fattar de avgörande besluten om insatserna.

Det är ett annat sätt att se det på. Det finns goda argument för båda, eftersom president Trumps specialitet är att röra sig till synes planlöst över stora politiska ytor.

Ett tredje sätt att se på det är att det inte spelar så stor roll vad Donald Trump tänkt sig från början, om han nu tänkt sig något speciellt. Den person som blir USA:s president blir sittande med världsproblemen i sitt knä, oavsett vad man önskat sig i förväg. Gång på gång har historien visat att det inte är politiska övertygelser, utan politiska och militära händelser, som avgör amerikansk utrikespolitik.

Med det sagt är attacken mot Irans främste general Qasem Soleimani ytterligare ett exempel på president Trumps nyckfulla beslutsfattande. Han började med att göra slut på det relativa lugn som kärnavtalet med Iran gav. Men när den efterföljande konflikten trappades upp och i september resulterade i en välriktad drönar- och missilattack mot den saudiska oljeindustrin, valde Trump att inte svara alls. Det oroade många i regionen, eftersom signalen verkade vara att USA inte längre var att räkna med som beskyddare och garant.

Nu, efter oroligheter och attacker mot amerikaner i Irak, svarar president Trump istället med något som enligt gällande normer i konflikten är en kraftig upptrappning av konfliktnivån. Att döda ett annat lands höga militärer kan, på goda grunder, betraktas som en krigshandling. Det är i direkt strid med varje idé om att USA skulle dra sig ur regionen.

Gör han det för att dra bort uppmärksamhet från riksrätten därhemma? Kanske, men knappast nödvändigt. Senaten kommer att fria Trump och riksrätten har inte påverkat hans popularitet negativt, bara ökat polariseringen ytterligare.

Gör han det som ett led i sin valkampanj? Han varnade själv för att Barack Obama skulle starta ett krig i Iran för att gynna demokraterna politiskt. Möjligen. Men det är i så fall ingen glasklar strategi för en president som lovat att avsluta USA:s krig.

Gör han det därför att han anser att det är rätt och att Soleimani utgjorde en lika stor fara som Uusama Bin Laden, eller Abu Bakr al-Baghdadi, så länge han var i livet? Kanske det. Men rätt eller fel är det något annat att döda en general som företräder ett annat, erkänt land än att leta upp och döda terrorister som gömmer sig på flykt. Det är helt enkelt att strunta i alla regelböcker. Tar man sig den friheten kommer motparten med all sannolikhet att göra detsamma.

Hälften av de diskussioner som förs nu, i USA och i Europa, är rätt ointressanta. Att en person som Soleimani knappast gjorde världen bättre och att den som lever enligt svärdet också får räkna att dö av svärdet, är gymnasiala argument. Vilka bevekelsegrunder president Trump faktiskt hade är en fråga vi kan ägna oss åt sedan. Det intressanta är vad som händer nu. Mer precist vilken plan president Trump har för det som obönhörligen kommer att följa på attacken.

Litar han till att Irans allierade, Kina och Ryssland, ska hålla tillbaka Iran? Hoppas han på att Iran förstår att de startar ett krig om de försöker övertrumfa den här attacken?

Har han en plan?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera