Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Filmisk utförsbacke när Hollywood tar sig an utländska succéfilmer

Nyinspelningen av »Turist« visar att Hollywood inte kan hantera utländsk film väl.

Filmnördar världen över jublade när »Parasit« som första icke engelskspråkiga film någonsin tog hem en Oscar i kategorin Bästa Film. Att det skedde mot bakgrund av att regissören Bong Joon-ho kallat Oscarsgalan för en »lokal« tävling, gjorde segern ännu mer uppkäftigt behagande. Och när den excentriske sydkoreanen några veckor tidigare mottog en Golden Globe för filmen påpekade han gäckande i tacktalet hur mycket bra det finns att uppleva bortom »hindret av undertexter«. Onekligen en sanning som borde uttalas oftare i Hollywood, som i hela sin historia har sett sig som viktigast i filmvärlden, med engelska som filmmediets modersmål, och en tradition av att parasitera på utländsk filmkultur. För givetvis utvecklas det redan en amerikansk version av »Parasit« på betalkanalen HBO.

Bong Joon-ho är dock medproducent på denna. Men att en amerikansk nyversion kan gå tvärt utför trots originalregissörens inblandning, påminner kritikermottagandet av »Downhill« om. Den bioaktuella Hollywoodtolkningen av Ruben Östlunds galghumoristiska familjedrama »Turist« – där berättelsen om en familj på skidsemester i Alperna får amerikanskt uttal – har haft både Östlund och hans medproducent Erik Hemmendorff som exekutiva producenter. I rollerna som det gifta föräldraparet i upplösning syns två briljanta humorskådespelare –Will Ferrell och Julia Louis-Dreyfus. Bakom filmen står därtill en briljant manus- och regiduo, Nat Faxon och Jim Rash. På pappret perfekta för uppdraget.

Faxon och Rash Oscarsbelönades 2011 för manuset till Alexander Paynes »The descendants«, och hyllades 2013 för sin regidebut »The way way back«. Båda dessa filmer skildrar familjedysfunktion, i den sistnämnda filmen en familj på semester, precis som i »Turist« / »Downhill«.

– Vi dras till berättelser om dysfunktion, och när man är på semester är man väldigt sårbar och ens känslor är förhöjda. Ingen är i sin egen säkra zon, ingen har makt över den andre. I synnerhet inte i »Downhill«, där amerikaner har hamnat i alperna, säger Jim Rash, när jag träffar honom och Nat Faxon i Los Angeles.

De har just återvänt från filmens premiär på Sundancefestivalen, och vi kommer snabbt in på hur mycket i »Downhill« som behållits från »Turist«. Utöver alpmiljön består i stort sett hela ramverket, inklusive nyckelscenen där familjefadern Pete (Ferrell) instinktivt överger sin fru Billie (Louis-Dreyfus) och två barn, när en lavin störtar emot dem under en paus i backen. Men där »Turist« låter scenen utlösa en bitande dekonstruktion av det manliga egot hos huvudrollen Tomas (Johannes Bah Kunke), så skapar rollsättningen av en komiker som Will Ferrell en komisk förväntan i »Downhill« som »pockar på förlåtelse«, som Rolling Stone träffande beskriver det i en recension. Något som, enligt Jim Rash, varit ett medvetet drag.

– Petes val i lavinscenen gör det svårt att gilla honom. Därför var det tacksamt att låta honom spelas av Will Ferrell, som man automatiskt gillar. Det möjliggör sympati för Pete.

Men varför ska vi sympatisera med honom? Denna dumsnälla och avsevärt mjukare paketering av den svikande patriarken, är något som många amerikanska recensenter identifierar som huvudproblemet med »Downhill«. Det vill säga, utöver sådant som införandet av stereotypt sexgalna européer. Miranda Otto spelar en gränslös eurotrashig resortvärdinna och Giulio Berrutis hunkiga italienska skidlärare vill genast ligga med Billie. Efter lavinscenen är hon nämligen stridslystet eggad att utforska Alperna utanför äktenskapets ramar – ett nytillägg i filmen. Hon väljer dock att inte gå hela vägen med »Guglielmo« (ett så tokigt europeiskt namn!) utan försöker i stället onanera på en toalett i en skidstuga, misslyckas och ramlar ut på golvet i bästa humor­sketchanda.

Nej, »Downhill« är inte »Turist«. Det är inte europeisk konstfilm, inte heller bombastisk amerikansk komedi. Nat Faxon försöker beskriva duons ambition, och villkoren när de fick uppdraget, till vilket Will Ferrell och Julia Louis-Dreyfus redan var knutna.

– Vi ville behålla det vi älskar med originalet och samtidigt låta vår tolkning få en egen identitet. Sedan har vi i någon mån fått anpassa oss efter våra huvudrolls­innehavare, att både Will och Julia är så stora och kända som humorstjärnor. Vi har försökt att hitta en konsekvent ton och inte vilseleda publiken. Vissa idéer som känts för breda valde vi bort.

Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs producentarbete på »Downhill« har, enligt Rash och Faxon, mest handlat om att »ge sin välsignelse och omfamna skillnaderna«. För Erik Hemmendorff handlade det initialt om en vilja att se till att nyversionen faktiskt skulle filmas.

– Att nyinspelningsrättigheter till svenska filmer köps är inte ovanligt, men att de blir av är något helt annat. Därför var det en process att sälja rättigheterna till någon som man litade på kommer att göra filmen, inte bara bli sittande på den, vilket är det vanliga, säger han.

Erik Hemmendorff hoppas att fler ska hitta originalversionen av "Turist" genom nyinspelningen.

Erik Hemmendorff är diplomatisk när jag ber honom jämföra de två filmerna. »Turist« hade lämnats i vad som såg ut att vara goda amerikanska händer. Manuset hade påbörjats av Jesse Armstrong, skapare av den sanslöst hyllade HBO-dramaserien »Succession«, och fortsattes därefter av den Oscarsbelönade duon, som hade samarbetat med auteuren Alexander Payne.

– Jag har förstått vad det måste innebära att vara manusförfattare eller skådespelare. Man får se sitt material omtolkat, utanför en själv. Det var spännande och overkligt med något på samma gång så bekant och obekant. Jag hoppas verkligen att »Downhill« får chans att stå på egna ben, och att ännu fler hittar till originalet, som har en ovanligt stark fanskara bland kreatörer, säger Hemmendorff och avstår från att kommentera den dåliga kritik som filmen fått motta.

Men att likställa nyinspelningar med adaptioner, vilket både Jim Rash, Nat Faxon och Erik Hemmendorff gör i våra samtal, är något förvillande. Adaptioner är en grundbult i filmindustrin, där man exempelvis utgår från en roman, en journalistisk artikel, eller en serietidning. Det är inte samma sak att omvandla en uttrycksform till en annan, som att göra film av en film som redan existerar.

Härnäst sätts exempelvis »Turist« upp som en pjäs i London i regi av Michael Longhurst. Och Jim Rash berättar att han från början haft perspektivet på »Downhill« som pjäs. Det har även Ruben Östlund själv haft enligt pressmaterialet, där han även säger att han blev »genuint glad« så snart han såg att man filmat en scen »på ett bättre sätt än vi gjort«. Men sågningarna av »Downhill« gör att ordet »pjäs« i samma andetag blir något av en eufemism.

En amerikansk ovana vid att höra främmande språk, att läsa textremsor och att utsätta sig för främmande kulturer och miljöer har länge drivit på marknaden för nyinspelningar i Hollywood. I kombination med biografkrisen och streamingboomen, har det bidragit till en neurotisk försiktighet hos amerikanska filmbolag, som resulterat i idétorka – då man mest vågar satsa på beprövade idéer, med förväntad vinstmaximering. Och där underskattas dagens amerikanska filmpublik – som  blir alltmer internationellt inriktad, vilket »Parasit« och fjolårets mexikanska »Roma« tydligt visar.

Många kritiker anser att Hollywoods nyinspelningar oftare fördummar än förhöjer – där »Downhill« är ännu ett exempel. Förhoppningsvis ser Bong Joon-ho till att det inte sker med HBO:s version av »Parasit«. Annars får vi hoppas att han har kurage nog att ställa in den.

LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: Undertexterna slår tillbaka

***

Lyckade nyversioner

Originalets nyansrikedom går inte förlorat varje gång Hollywood tolkar utländsk film.

»Intermezzo«, 1939 (där Ingrid Bergman även spelar i originalet från 1936).

»The Departed«, 2006 (Martin Scorseses hyllade gangsterdrama är så mycket Boston det bara går – men är en nyinspelning av Hong Kong-krimthrillern »Infernal Affairs« från 2002).

»Let Me In«, 2010 (efter »Låt den rätte komma in«, 2008 – där vår unge vampyr byter miljö från dyster svensk förortsvinter, till ett dystert amerikanskt New Mexico).

»The Girl with the Dragon Tattoo«, 2011 (efter »Män som hatar kvinnor«, 2009 – där David Fincher och Rooney Mara effektfullt lyckas ge sig i kast med det Stieg Larssonska mörkret).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera