Kultur

Konsten att skapa Maja Ekelöf

50 år efter läsglädjen i »Rapport från en skurhink« har svenskarna tappat sitt stora läskunnande.

Sverige lider inte brist på litteraturpriser. Hade vi inte haft Nobel så skulle vi kanske bättre uppmärksamma det prestigefulla Nordiska rådets litteraturpris. Under de första åren på 1960-talet så gick priset till giganter som Eyvind Johnson, Väinö Linna och Gunnar Ekelöf. I januari 1971, däremot, den tionde gången priset delades ut, gick det till en i Sverige inte särskilt känd dansk författare, Thorkild Hansen, för en historisk romantrilogi om den danska slavhandeln.

Svenska kultursidors rapportering om priset, dagen därpå, framstår som glatt förvirrad. Till en början saknades egna synpunkter på pristagarens kvaliteter helt. I stället lånade flera skribenter in synpunkter från en svensk författare, Maja Ekelöf.

Maja Ekelöf var vid det laget en kändis i ropet. Knappt ett år tidigare hade hon vunnit Rabén & Sjögrens pristävlan om bästa politiska roman, och gjort det genom att skicka in sin egen dagbok, med titeln »Rapport från en skurhink«. DN:s recensent citerade direkt ur en passage från januari 1968, och konstaterade imponerat att Ekelöf skrivit stycket om en annan av Hansens romaner, »Det lyckliga Arabien«, redan tre år tidigare:

»Jag har egentligen inte tid att skriva i dag men vill hugfästa minnet av den underbara boken. Expeditionen skedde på 1700-talet. Resorna gick inte så fort som nu«, skrev Maja Ekelöf.

Debatten om huruvida vi borde införa en litterär kanon i skolan, eller inte, dyker upp med jämna mellanrum. Vid årets början tog den fart igen efter att Socialdemokraternas oppositionsfinansregionråd i Stockholms län, Aida Hadzialic, uttryckt en önskan, i en intervju med DN, om en kulturkanon som »ger gemensamma kulturella referensramar«.

Borde vi alltså ha någon slags lista över vilken svensk litteratur genom historien som anses hålla så god kvalitet att alla bör känna till den? Vem ska i så fall bestämma vilka författare som måste finnas med? Vilka får stryka på foten?

Det är där någonstans den här diskussionen brukar falla. Att någon skulle komma von oben och tala om vad vi ska läsa får vissa att kränkta vända sig bort. Andra hävdar att den bästa kvalitetsstämpeln på en bok är att titta på hur den säljer. Ytterligare några stör sig på att utnämningen av en finare litteratur förutsätter att det finns en fulare. Man hör inte lika ofta en diskussion om det faktum att de kanoniserade författarnamnen redan finns där, som en allmän gemensam egendom, vare sig vi listar dem eller ej. Vissa känner till dem bättre än andra, men de flesta svensktalande vuxna kan räkna upp åtminstone några litteraturhistoriskt viktiga författare. Och vet att det inte är Stieg Larsson. (Däremot kanske Stig Larsson.) Romaner som Strindbergs »Röda rummet« som förändrat inriktningen på den svenskspråkiga litteraturen.

Storslagna epiker som Lagerlöf och Eyvind Johnson i »Strändernas svall«. Experimentella esteter som Artur Lundkvist och Karin Boye. Bellman. Lagerkvist, Södergran, Martinson x 2, Lo Johansson, Ekelöf, etc  … etc  …  När Albert Bonniers förlag ger ut volymen »Svensk dikt« så är det i sig ett kanoniserat urval från lyriken. Precis som de läroböcker i litteraturhistoria som blir standard i undervisning. En kanon handlar om ifall denna allmänna kunskap ska ha fasta konturer, som alla kan se, eller vara flytande som eteriska energier, för de med särskilda mediala gåvor att kanalisera. Och briljera med. Och njuta av. Och lära sig av.

En kulturhistoria som inte lärs ut till alla blir till en ordensklubb för de redan insatta, en värld av underförstådda tecken som stänger de utanförstående ute. Fler och fler, tills det en dag når ända in i riksdagen och inte ens en universitetsutbildad ledamot som Ebba Busch längre klarar av att berätta vilka två av våra allra mest kanoniserade författare som skrivit »Gösta Berlings saga« och »Giftas«. Och då är det sedan länge för sent att begära det av ett invandrarbarn som började jobba direkt efter yrkesgymnasieprogrammet.

Min mormor Thelma Åkerberg kunde recitera långa stycken ur »Fänrik Ståls sägner« utantill. Det hade hon fått lära sig i skolan. Alla finländare skulle kunna rabbla detta nationalepos av J L Rune­berg. Aleksis Kivi (»Sju bröder«) och Elias Lönnrot (»Kalevala«-insamlare) hörde också till giganterna. Men även rikssvensk litteratur. Selma Lagerlöf. Nils Ferlin. Thelma lärde sig tidigt att uppskatta böckernas värld och hade alltid minst en bok på gång. Aldrig deckare. God litteratur skulle det vara. På sin 84-årsdag önskade hon en enda sak: biografin »Ett liv« om Verner von Heidenstam.

En snobbig kulturelitist? Tja, efter sina endast sex år i folkskolan, arbetade hon som städerska i hela sitt liv, från 12 års ålder till 65, med undantag för en kort period efter kriget då hon rörde murbruk på ett bygge. Snobbig var hon knappast. Stolt och rakryggad däremot.

Den sortens kulturkanon, som »Fänrik Stål«-excersisen representerade, avsedd att slå in en nationalistisk stolthet i elever, eller någon annan ideologi, är inte alls det en kanon handlar om (även om det naturligtvis går att ställa upp en kanon för sådana ändamål också). I stället handlar det, till exempel, om att de som hävdar att försäljningssiffror är en saklig måttstock på hur bra en bok är ska få chansen att upptäcka och läsa »Astarte« av Karin Boye, för nya tankar om hur Faustmytens mer modernistiska sätt att inteckna sin själ kan se ut.

Maja Ekelöf, vars bok kan läsas som en egen personlig kanon, inte minst över arbetarlitteraturen, med Harry Martinson som favorit, vet vad litteraturens värde är: »Tänk om jag kunde beskriva alla fina upplevelser jag haft och har av den litteratur jag läser. T ex  den tiden jag läste Jonas Love Almqvist. Vilken tid  … Egentligen har ingen författare gått mig likgiltig förbi (kanske någon). Varje författare liksom varje människa man möter har något att ge.«

Journalisten Negar Josephi skrev vackert, i Expressen i november2017, om hur böcker som VilhelmMobergs »Utvandrarna« och Strindbergs »Hemsöborna« hjälpte henne att få syn på att Sverige också varit ett mycket fattigt land där hungern drivit folk på flykt. Med hjälp av sin svenska­lärare, som vurmade för elevernas litteraturhistoriska bildning, fick Josephi, som flydde med sin familj från Iran som 8-åring, en förståelse för var hon var.

»Och jag fick referensramar som många av mina svenska kamrater saknade. Det gav mig självförtroende«, skriver hon och ställer den självklara frågan: Vem har sagt att man måste läsa en kanon okritiskt?

Författaren Johanna Lindbäck gör regelbundet författarbesök i grundskolor. Där har hon upptäckt att en spontan skolkanon har uppstått i brist på en formell, där Jan Guillous »Ondskan«, Jonas Gardells »En komikers uppväxt« och John Boynes »Pojken i randig pyjamas«, till exempel, är självklara inslag. Lindbäcks reflektion blir att urvalet är pragmatiskt och gjort för att »funka i klassrummet«, hyfsat lättlästa, korta böcker, med minst en manlig huvudperson. Hennes poäng är att en läskanon för gymnasiet inte hjälper om inte barnen får lära sig att läsa svårare böcker redan i grundskolan. Expressen Kulturs medarbetare Victor Malm var den 23 januari inne på samma spår och beskriver läsningen som en färdighet som behöver läras på samma vis som matematik.

Många recensenter år 1971 verkade fullständigt bländade av att hon hade hittat, läst och »recenserat« Hansens böcker flera år innan de själva blev uppmärksammade på dem av Nordiska rådet. En städerska!

Ja, men inte vilken städerska som helst, ju. Utan en som lärt sig läsa undertext, tolka allegorier, följa flera perspektiv och berättelser parallellt. Maja och Thelma läste inte böcker för att skolan hade prackat på dem en lista på kvalitetslitteratur som de måste beta av. De läste för att de under sina sex år vardera i folkskola hade fått lära sig hur man gör, och inte kunde få nog av litteraturen när de väl lärt känna den.

FAKTA: Maja Ekelöf

Det har gått 50 år sedan Maja Ekelöf, städerskan från Karlskoga, vann Rabén & Sjögrens pris för bästa politiska roman med sin dagbok.

I »Rapport från en skurhink« (1970) skrev hon om sin låglönevardag på ett sätt som fick »herrarna« i Stockholm att ana konturerna av hur slitigt och repetitivt fångat hennes liv var.

Genom titeln knöt hon an till den för tiden så speciella rapportboksgenren och lyfte sin roman från att bara vara en självupplevd biografi, till att bli en universell berättelse.

Ekelöf läste kopiösa mängder av romaner, som hon lånade på biblioteket där hon städade. Gärna arbetarförfattarna från 30-talet.

***

Skolkanon på 90-talet

1998 sammanställde litteraturvetaren Anna Nordlund en ungefärlig kanon av verk och författare som studerats på samtliga program i en svensk gymnasieskola i Sollentuna på 90-talet:

»Odysséen«, Sofokles, »Eddan«, »Tristan och Isolde«, Dante, Boccaccio, Villon, »Balladen om Ebbe Skammelsson«, heliga Birgitta, Rabelais, Cervantes, Shakespeare, Molière, Stiernhie1m, Lasse Lucidor, Defoe, Swift, Voltaire, Rousseau, Goethe, Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Bellman, Poe, Dickens, Balzac, Flaubert, Dostojevskij, Baudelaire, Ibsen, Zola, de Maupassant, Tegnér, Stagnelius, Almqvist, Rydberg, Fröding, Karlfeldt, Lagerlöf, Strindberg, Söderberg, Lagerkvist, Södergran och Boye.Källa: Tidskrift för litteratur­vetenskap, nr 3–4 1998.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera