”Maja Ekelöf påminde mig om min mormor”

Maja Ekelöf slog igenom med sin Rapport från en skurhink för mer än femtio år sedan. Nina van den Brink har skrivit en biografi om den intellektuella städerskan, baserad på unikt nytt material.

Text: Carl Michael Edenborg

Bild: Marc Femenia

På vägen till hennes hem i Stockholms innerstad passerar jag några skräpiga trottoarer bredvid ett banområde med skramlande tåg. Jag dröjer på steget, står en stund och insuper det kaotiska och bullriga. När jag en stund senare släpps in i lägenheten och vi slår oss ner i köket över en kopp kaffe slås jag av kontrasten; här råder lugn och ordning.

Nina van den Brink

Aktuell: Med biografin Jag har torkat nog många golv: En biografi över Maja Ekelöf (Norstedts förlag).

Familj: Gift, fyra barn.

Bor: Vid Roslagstull i Stockholm

Gillar: Böcker, film och teater som tar orimligt mycket tid. Därtill att flanera, promenera, vandra, åka skidor och hänga på barer och kaféer.

Favoritmat: Persiskt, libanesiskt och italiensk tomatsås.

Trivs bäst: I Paris eller i skogen.

sta rutin: Stiga upp med solen för att skriva i gryningens klarhet.

ser helst: Just nu Silvia Avallones En vänskap och Sofi Oksanens Hundparken.

Städar: På lördagmorgnar fram till brunch, med familjen.

Avskyr: När folk påstår och kanske till och med tror att de ”bara säger som det är”.

Fyrabarnsmamman Nina van den Brink har de senaste åren arbetat med en biografi över fembarnsmamman och städerskan Maja Ekelöf, som 1970 gjorde en oväntad jättesuccé med sin dagboksroman Rapport från en skurhink. Van den Brink är journalist och har skrivit i hela sitt yrkesliv, men nu debuterar hon alltså som författare med Jag har torkat nog många golv: En biografi över Maja Ekelöf.

Du har varit journalist och redaktör på flera tidningar, och alltid intervjuat andra. Nu är du själv föremålet som porträtteras.

– Det känns speciellt, litet märkligt, men roligt!

Hur började projektet, är din bok något av en corona-baby?

– Idén kom redan hösten 2018, men pandemin har påverkat, det har blivit mycket telefonintervjuer och kortvariga besök på bibliotek och arkiv. Ursprungligen kom allt från ett tips om Maja Ekelöf i samband med att jag skrev en artikel om städning för Fokus, där jag var kulturchef då. När jag slukat hennes bok hittade jag ett foto av henne som väckte en déja-vu-känsla inom mig: hennes blick påminde så mycket om min egen mormor, som var av samma generation och också var städerska. En stolt, modig och inget-trams-blick.

Du skriver om din mormor, din mamma och egna erfarenheter av städjobb och även av klass i olika kapitel?

– Det var förlagets idé, när de såg hur mycket personligt engagemang jag hade. Men de partierna var svårast att skriva. På tal om mormor, så måste jag nämna talet 52. Min mormor var 52 år när hon kom till Sverige från Finland; Maja var lika gammal när hennes bok kom; och jag var 52 när jag påbörjade biografin.

”Min mormor var 52 år när hon kom till Sverige från Finland; Maja var lika gammal när hennes bok kom; och jag var 52 när jag påbörjade biografin”. Foto: Marc Femenia.

Siffermystik på Strindbergsk nivå med andra ord. Dessutom utkommer Nina van den Brinks bok exakt femtiotvå år efter Maja Ekelöfs! När jag påpekar det skrattar hon:

– Du ser. Jag kan lägga enorm vikt vid siffror.

Men det är inte bara det personliga engagemanget, sammanträffandena och den egna berättelsen som gör hennes bok speciell. Den 450 sidor långa biografin är den första någonsin om Maja Ekelöf. Och den bygger på en unik research som för oss nära hennes vardag. Nina van den Brink har brutit ny mark, och intresset för boken har redan varit stort. Det verkar vara något med Maja Ekelöf som väcker fascination och nyfikenhet:

– Det är många som minns henne och vad hon skrev och som tycker att hon nästan har ett mystiskt skimmer.

Historien är fantastisk: efter att ha kämpat med ströjobb och fattigdom och tagit hand om sina fem barn, får Maja ett fast jobb på socialförvaltningen i Karlskoga. Hon får reda på att Astrid Lindgrens förlag Rabén & Sjögren har efterlyst bidrag till en tävling för att hitta Sveriges bästa politiska roman. På nätterna lånar hon socialkontorets skrivmaskiner och renskriver valda delar av sin dagbok på slängda pappersark och skickar sedan in.

Hon vinner klockrent, intresset är enormt, utgivningen tidigareläggs, hon tjänar till sin egen förvåning pengar och kan sluta slita med skurhinken. Hon får lära känna sina idoler, som författarna Ivar Lo Johansson och Sara Lidman. Hon korresponderar med en dömd bedragare och brevväxlingen ges ut. Sedan, inte många år efter hennes succé, lämnar hon hastigt offentligheten igen.

Vad hände? Blev hon utbränd?

– Jo, Maja Ekelöf påverkades av uppmärksamheten, hon blev sönderintervjuad. Dessutom fick hon mycket kritik för sin brevväxling med brottslingen, och än mer för sin roll i bokstavsvänsterns stridigheter. Det senare ledde till att vänskapen med Sara Lidman bröts, vilket var tungt för Maja.

Skildringen av den tidens vänsterrörelse, som hade så mycket vind i seglen men sargades svårt av sina egna konflikter och sekterism, är ett mycket intressant parti i boken. Maja Ekelöf blir ett prisma som van den Brink skildrar en hel, dramatisk era genom – komplett med demonstrationer, terrorism och kalla kriget.

– Det är faktiskt sorgligt att se hur Maja Ekelöf hamnade i trubbel genom att bli halvt utnyttjad av till exempel KFML(r), eller av DDR under den så kallade ”Östersjöveckan”. Hon förmådde inte se igenom propagandan. Det har varit en utmaning att leva sig in i vad en människa med hennes bakgrund på den tiden kunde snappa upp och genomskåda.

Efterspelet står inte i vägen för en nutida läsare. Rapport från en skurhink förblir fantastisk läsning, en intensiv, galghumoristisk text på liv och död. Dessutom späckad med oförglömliga oneliners, som när Maja Ekelöf konstaterar: ”Jag fyllde femtio medan Saigon brann”.

Nina van den Brinks biografi lyckas leva upp till denna vitalitet, också hennes bok är starkt levande, och spännande som en deckare.

Din bok känns också märkligt aktuell just den här våren, trots att den handlar om ett kvinnoöde för femtio år sedan?

– Jag tycker också det; Maja skriver mycket om Vietnamkriget, i dag är det ett annat krig som engagerar, Ukraina. Hon refererar också mycket till skräcken för kärnvapen, bomben, vilken oväntat återigen har blivit fruktansvärt aktuellt.

Jag tänker att bokstavsvänsterns schismer påminner om vår tids bokstavshöger, också den splittrad. Möjligen med den skillnaden att de politiska rörelserna för femtio år sedan var mer framåtblickande, medan de högerradikala är mer tillbakablickande. Men åter till Maja Ekelöf. Jag frågar Nina van den Brink vad som var det största utmaningen under arbetet. Hon tänker efter en stund innan hon svarar:

– Det var nog att vinna hennes barns förtroende. De har under åren blivit uppvaktade av många, men de har inte velat dela med sig av sina minnen och mammans efterlämnade papper, eftersom de känt att det funnits politiska intressen i bakgrunden. Men när de förstod att jag verkligen ville skriva något seriöst och inte utnyttja deras mor, så blev de enormt generösa. Jag började med att kontakta hennes äldsta son, Stig, och på den vägen blev det.

Vi talar en stund om Maja Ekelöfs fem barn. I likhet med många av den svenska mellankrigsgenerationens barn har de gjort en klassresa, och blivit lärare, journalister, musiker, akademiker.

Nina van den Brink frågar om jag vill ha en påtår. Eller hennes nybakta bröd? Jag nöjer mig med kaffet. Tankarna går återigen till Maja Ekelöfs personlighet, som verkar fascinera så många.

I din bok framstår hon som motsägelsefull, inte minst i vår individualistiska samtid?

– Ja, men hon är samtidigt väldigt ärlig och äkta. Det är väl det intrycket som många har av henne, och som gör hennes dagboksroman till en levande klassiker. Maja gick mycket på magkänsla. Hon var både för klasskamp och för humanism, tog både hand om sina barn och engagerade sig för förtryckta och lidande på andra sidan jorden.

När vi skiljts åt och jag är på väg från höghuset och återigen dröjer på steget inför bangården, känner jag plötsligt hur hungrig jag är och ångrar mitt nej till Nina van den Brinks hembakta bröd. Men tröstar mig strax med en av Maja Ekelöfs maximer:

”Det kan aldrig vara bra att ha det för bra, för då saknar man inget.”

***