Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Problem med etiska nämner som ska avgöra vilka djurförsök som är okej

Etiska nämnder ska avgöra vilka djurförsök som är okej. Men ansökningarna är krångliga och ledamöternas utbildning ringa.

En sen hösteftermiddag plingar det till i Inge Skogs mejlbox. Nu finns ansökningarna som ska behandlas i Malmö-Lunds djurförsöksetiska nämnd tillgängliga. Till nästa möte ska han ta ställning till ett tiotal ansökningar. I en av dem vill forskaren studera metastasers utveckling hos möss som injicerats med cancer i bland annat binjurarna. I en annan vill forskaren stänga av dopaminproduktion hos möss och studera utvecklingen av alzheimer. Ungefär en gång varje månad får ledamöter i de övriga fem djurförsöksetiska nämnderna liknande mejl med ansökningar som de ska bedöma om de är acceptabla ur ett etiskt perspektiv.

Djur ska inte utsättas för onödigt lidande, säger den svenska djurskyddslagen. Men försöksdjur är ett undantag. För att till exempel få framkalla allvarliga sjukdomar, testa droger på dem, utsätta dem för försök som orsakar svår stress eller ens bara observera deras beteende i naturlig miljö krävs därför ett godkännande i en djurförsöksetisk nämnd. Då anses inte deras lidande vara onödigt. 2018 användes bland annat 531 hundar, 1 579 grisar och 173 998 möss i djurförsök.

Nämnderna bildades 1979 som ett svar på allmänhetens växande kritik. Syftet var att låta utomstående granska försöket ur ett djurskyddsperspektiv, då man ansåg att det fanns en risk att forskarna inte skulle ta tillräcklig hänsyn till djurens lidande.

I dag finns nämnder på sex olika platser i landet. Varje nämnd består av sex forskare och sex lekmän. De flesta av lekmännen nomineras av kommuner och regioner, övriga av djurskyddsorganisationer. Nämn­den leds av en ordförande samt en vice ordföranden med domarerfarenhet.

Den som vill göra ett försök på djur måste lämna en ansökan till nämnden. Denna gör sedan en etisk bedömning som ska komma fram till om nyttan med försöket överväger djurets lidande. Men är det ens möjligt att göra en sådan etisk avvägning? Helena Röcklinsberg, docent i djuretik vid SLU i Uppsala, är tveksam:

– Det har visat sig vara väldigt svårt att göra en sådan bedömning. Lagen kräver att nämnden ska väga potentiella fördelar människor kan ha i framtiden mot djurs lidande här och nu under försöken. En sådan vägning är svår att göra.

Många ledamöter håller med henne om det svåra i att ta beslut. Susanna Kellgren Lundberg lämnade Linköpingsnämnden 2014 när hennes mandatperiod gick ut.

Hon är tveksam till att det över huvud taget ska finnas politiker i nämnderna eftersom uppdraget kräver förkunskaper på forskarnivå.

– Det är ett mycket märkligt uppdrag. Ansökningarna var svåra att sätta sig in i. Det finns ett krav på att den som ansöker också ska göra en populärvetenskaplig sammanfattning, men inte ens de var enkla att ta sig igenom, säger Susanna Kellgren Lundberg.

Eftersom ansökningarna är komplicerade sätter många lekmän sin tilltro till forskarna i nämnden och förlitar sig på deras kunskaper när besluten ska tas. Bernt Nilsson, som har suttit i nämnden i Malmö-Lund sedan 2011, tycker att alla medicinska termer är svåra.  Ibland tvekar han inför beslut, till exempel när ett experiment handlade om att möss och råttor skulle simma i en mjölkliknande vätska utan orientering.

– De ser inte vart de simmar och de ska hitta en grynna mitt i vätskan. Jag tycker heller inte om när man kopplar el till djurens svansar för att få dem att springa i stället för att peta på dem, berättar Bernt Nilsson, som trots tveksamheter valde att rösta för godkännande. Utifrån att han litar på forskarna i nämnden.

På senare år har antalet ansökningar till nämnderna minskat kraftigt, från 2 236 ansökningar 2012 till 573 ansökningar 2018. Det beror på att forskaren sedan 2013 måste betala en avgift för att få sin ansökan prövad, eftersom nämnderna gick med ekonomisk förlust. En ny ansökan kostar 8 000 eller 15 000 kronor beroende på typ av försök. Att få pröva förändringar i ett pågående försök kostar 6 000 kronor.

Avgifterna har lett till att många ansökningar blivit mer omfattande och komplexa. Dessutom har tiden för hur länge ansökan gäller förlängts från tre till fem år. Enligt många försvårar detta nämndernas arbete väsentligt.

Mats Sjöqvist är tidigare ledamot i Uppsalanämnden men nu ledamot i den centrala nämnden, som hanterar forskares överklaganden, och han är mycket kritisk.

– Ansökningarna blir mycket mer komplexa och det bakas in många olika försök i dem. Vi har fått ett system där det blir allt svårare att få ledamöter som vill engagera sig i nämnderna och systemet knakar i fogarna, säger han.

Helena Röcklinsberg har följt nämndernas arbete i många år. Hon har tittat på några ansökningar från 2018 och håller med om att de är stora och svåra att följa. Det gör det ännu svårare att ta ett etiskt beslut.

– Hur ska en nämnd till exempel kunna väga syftet mot lidandet när det djuren kommer att utsättas för beskrivs övergripande och allmänt? Det är till exempel svårt att bedöma djurets lidande relaterat till en strålningsdos eller en substans om det inte anges hur djuren påverkas av strålningsdosen, eller vilken substans det är.

Inge Skog fortsätter att bläddra i an­sökningarna som kommit in till nästa möte. I en ansökan vill forskaren borra hål i skallen på 1 900 råttor och injicera olika preparat, bland annat ett nervgift som orsakar parkinsonliknande symtom. Han ska också ta ställning till en studie om insekters luktreceptorer. I ett annat försök vill man studera kostens betydelse för effekten av luftföroreningar. 700 zebrafinkar ska få olika sorters kost och utsättas för luft som motsvarar luftföroreningar i en stad.

Inge Skog har suttit i Malmö-Lund-nämnden sedan 1992. Han har också sett att många ansökningar blivit otydliga och att forskare ibland skriver förmildrande om vad djuren utsätts för.

Han berättar om en ansökan där det stod att djuren skulle få tillsyn en gång per dygn för att visa att djuren kollades under försökets gång.

– Men det är inte så konstigt för i lagen står det att det ska vara så. Dessutom var djuren i det försöket sjuka och då ska de ha tillsyn oftare än en gång om dygnet.

Inge Skog representerar nu i stället Djurskyddet Sverige. Organisationen Djurens rätt har nämligen nyligen valt att inte längre nominera medlemmar till nämnderna – något som den gjort sedan 1982. Organisationen tycker att det ska finnas någon med oberoende veterinärmedicinsk kompetens och någon som kan djurs beteende i nämnderna. Dessutom behöver nämnderna mer stöd.

– Nämnderna behöver bland annat hjälp av tjänstemän för att ta fram fakta och svara på frågor inför besluten. I dag måste ledamöterna själva göra det arbetet, förklarar Staffan Persson, ansvarig för djurförsöksfrågor på Djurens rätt.

Djurförsök får bara genomföras under förutsättning att de förfinas så mycket som möjligt för att minska djurens lidande. Forskaren får heller inte använda fler djur än nödvändigt och är det möjligt att genomföra experimentet utan djur så ska det göras. Principerna kallas de tre r:en (reduce, refine och replace). I ansökan ska forskaren beskriva hur hänsyn tagits till de  tre r:en och även det ska nämnden ta ställning till. Också det tycker många nämndledamöter är svårt, till och med bland forskarna.

– I vissa försök ska djuren till exempel fasta för att försöken ska ge säkrare mätvärden. Men det är svårt att väga det obehag en två timmar längre fasta ger upphov till gentemot de vetenskapliga fördelarna med den förlängda fastan, säger David Engblom, forskare i Linköpingsnämnden.

Varje nämnd arbetar självständigt och tar beslut utan inblandning från någon annan. Ledamöterna i nämnderna förordnas av Jordbruksverket, som även betalar ut den ersättning som de får. Anna Sandstedt är enhetschef på försöksdjursenheten på Jordbruksverket. Hon känner inte igen kritiken.

– Vissa ansökningar har blivit större och mer komplexa men det har avtagit och jag får inte intrycket av att det ska vara ett stor problem.

Det finns inga krav på att lekmännen ska ha lämplig utbildning. Jordbruksverket har genom åren ordnat utbildningar men det varierar kraftigt mellan hur många från de olika nämnderna som väljer att delta. Det visar en genomgång av de fem kurser som har getts sedan 2011. I dag är det bara nämndernas ordförande och vice ordförande som måste gå utbildingarna. Enligt Jordbruksverket är det svårt att nå ut till övriga ledamöter eftersom nämnderna är spridda över landet. Dessutom byts ledamöter ut relativt ofta.

En nämnd, Stockholmsnämnden, skiljer sig väsentligt från de övriga. I den har bara 9 procent av ledamöterna genomgått någon av utbildningarna. Den lilla andelen kan delvis förklaras med att nämnden inte erbjudits alla utbildningar. Umeå och Göteborg är de nämnder där flest ledamöter gått minst en utbildning. Där har drygt hälften av ledamöterna utbildat sig. I Uppsala har knappt hälften av ledamöterna utbildat sig och i Malmö-Lund är det ungefär var fjärde ledamot som gått någon av de utbildningar som erbjudits de senaste åtta åren. Att inte fler utbildat sig väcker kritik.

Anna Sandstedt, enhetschef på försöksdjursenheten, är oroad över det låga deltagandet på utbildningarna.

– Det är inte alls bra att så få ledamöter har gått utbildningar vi erbjudit. Vi borde ställa krav på dem. De får ju betalt för att sitta i nämnderna, och för att kunna sköta sitt arbete så behöver de gå vissa kurser. Kanske borde vissa vara obligatoriska i framtiden.

De lagar, regler och förordningar som styr nämndernas arbete innehåller inga direkta anvisningar om vilka försök som ska godkännas eller avslås. Varje nämnd tar sina egna beslut efter diskussioner både i nämnden och i beredningsgrupperna som förbereder besluten. Därför kan liknande ansökningar bedömas olika mellan nämnderna. Det som en nämnd avslår kan godkännas i en annan. Det innebär att om en forskare flyttar och söker tillstånd i en ny nämnd kan det som tidigare godkänts i stället avslås.

Joakim Ek, forskare i Göteborgsnämnden, är liksom många ledamöter i nämnderna kritisk  till skillnaderna:

– Vi får in ansökningar som godkänts i andra nämnder men som vi inte kan godkänna.

Att bedömningar kan variera i de olika nämnderna är inte bra och är något som borde ses över, tycker Anna Sandstedt på Jordbruksverket.

– Varje ansökan är unik och innehåller olika aspekter som kan motivera att nämnderna gör lite olika, men självklart är det eftersträvansvärt att det ska vara så lika som möjligt överallt. Forskarvärlden har svårt att ena sig om till exempel sätt att mäta smärta, lidande och ångest. Detta gör det svårt för nämnderna att veta hur de ska förhålla sig till olika metoder, säger hon.

I stort tycker Jordbruksverket att nämndernas arbete fungerar bra, men så sent som sommaren 2018 ville Jordbruksverket minska antalet till minst tre stycken. Nämnderna gick då med ett kraftigt underskott och prognoserna pekade på att det skulle fortsätta så. Därför skrev de till näringsdepartementet som dock inte ville minska antalet nämnder, och nu har Jordbruksverket inte längre planer på att ändra antalet nämnder.

– Det fungerar bra nu. Vi fick ett politiskt beslut. Det får vi förhålla oss till och jobba efter, säger Anna Sandstedt.

Research: Isabella Röger Hubana och Felicia Askbrink.

***

FAKTA: Krävs tillstånd

2018 användes bland annat 531 hundar, 1 579 grisar och 173 998 möss i djurförsök i Sverige.

Det krävs tillstånd av en Djurförsöksetisk nämnd för att få göra försök med djur.

Nämnderna ska väga nyttan av försöket mot lidandet för djuren.

Det finns sex Djurförsöksetiska nämnder: Malmö/Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå.

 Nämnderna består av en ordförande med domarerfarenhet, sex forskarrepresentanter och sex lekmän, där de flesta nomineras av kommuner och regioner och några av djurrättsorganisationer.

Varje nämnd är självständig och det är Jordbruksverket som betalar ut ersättning till ledamöterna och anordnar utbildningar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera