Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Hakelius: En svag ledning föder alternativa ledare

Socialdemokraterna slår nya bottenrekord. I brist på lösning från ledningen växer alternativa ledare fram ute i landet.

Frågorna ställs. Om och om igen.

Hur många usla opinionsmätningar tål Löfven? Hur lågt kan han sjunka, innan Rörelsen dränker honom?

Det är nya bottenrekord för Socialdemokraterna i dagens DN/Ipsos. Sex procentenheter under katastrofresultatet i valet.

Alla socialdemokrater är ense om att något måste göras. Men ingen är så där särdeles intresserad av att sparka Löfven. Om dagarna är räknade för någon är det snarare för partisekreteraren Lena Rådström Baastad. Skälen är flera. Löfven är genuint omtyckt. Instinkten inom Socialdemokraterna är att sluta upp bakom ledaren när det går dåligt. Om Löfven går måste någon annan kliva fram. Då öppnas hela den konflikt som blossat upp vid varje partiledarval sedan Göran Persson. Och som flera gånger slutat med att partiet väljer ledare genom att välja bort: i stort sett alla kandidater får någons veto emot sig och till slut finns bara en kompromiss kvar.

Löfven har, om man bortser från opinionssiffrorna, varit en hygglig sådan kompromiss. Håkan Juholt var en dödslek.

Just Juholthistorien är ett annat skäl till att kraven på Löfvens avgång uteblir, eller saknar kraft. Stefan Löfvens socialdemokrater ligger visserligen under Juholts bottenrekord, men siffror är inte allt. Juholt spred en känsla omkring sig av att marschera rakt mot avgrunden. För första gången på mer än 60 år var inte Socialdemokraterna själva säkra på att de var regeringsdugliga och regeringsdugligheten är själva kärnan i socialdemokratin. Partiet anade att en fallucka var på väg att öppna sig. Med Juholt fanns ingen säker botten.

Med Löfven är känslan en helt annan. Han utstrålar lugn, trygghet och tradition. Det är en typ av socialdemokrat som inte skrämmer aktiva socialdemokrater. Frustrationen gäller snarare att han är för lugn och traditionell.

Tryggheten kan trots allt vara ett problem i sig. Siffror är inte allt, men de är vad som avgör vem som vinner val. Löfven är helt enkelt mätbart sämre än Juholt. Det finns inga garantier för en fast botten under Löfven heller. Kanske är Löfvens traditionella framtoning i den meningen snarare ett opium. Något som får partiet att stå vid sidan av och titta på, medan det sjunker.

Oavsett det är det politiken, eller kanske snarare bristen på egen politik, som är huvudproblemet. Och då hamnar man genast i diskussioner om Januariöverenskommelsen. Och de utmynnar omedelbart i diskussioner om risken att förlora regeringsmakten. De utmynnar också, tycks det som, i budgivning om miljarder till pensioner, offentlig sektor och mer progressiv skatt. Det är inte så förbryllande, eftersom den typen av retorik kan tänkas locka både de väljare som hoppat till Sverigedemokraternas och de som hoppat till Vänsterpartiet. Men samtidigt verkar Socialdemokraterna fortfarande ha svårt att ta kommandot över de frågor som är kopplade till migrationen: brott och straff, kontroll av gränserna etc. Ett statsbärande parti som inte är självklar ledare i så grundläggande frågor har ett problem.

En intressant följd av den utdragna krisen för Socialdemokraterna nationellt, är att allt fler lokala och regionala socialdemokrater börjar dyka upp och tala i större frågor. Aida Hadzialic håller hög profil som nytillträtt finansregionråd i Stockholm. Jimmy Jansson, kommunalråd i Eskilstuna, dyker regelbundet upp i riksdebatten. Vi har antagligen inte sett det sista av Ann-Sofie Hermansson, även om hon just nu lämnat politiken i Göteborg.

En svag ledning föder alternativa ledare. Ju längre det drar ut på tiden, desto fler blir de. Det är inte nödvändigtvis något dåligt.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera