Historia

100 år av kvinnokamp: Händelserna som förändrade Sverige

Nästa år är det 100 år sedan kvinnor i Sverige för första gången fick rösta. Fokus har tittat närmare på några av de jämställdhetsreformer som har förändrat vårt land i grunden.

Om man ringer upp Yvonne Hirdman för att prata om jämställdhetsreformerna under 1900-talet, då får man vara beredd på att historieprofessorn rasar en smula över den bristfälliga allmänbildningen på det området. De flesta vet faktiskt ingenting, menar hon. Till exempel om hur nära vår tid vissa av de omvälvande reformerna faktiskt genomfördes. Som rätten till abort. Den svenska abortlagen från 1975 ger alla kvinnor rätt till fri abort till och med den 18:e graviditetsveckan. Lagen har alltså bara 45 år på nacken.

– Ja, och dagis, det här som man tar för givet, att man ska ha plats på daghem för sitt barn. Det var ju verkligen något vi kämpade för. Hela infrastrukturen, hela reformpaketet, som kom på 70-talet: Det innebar nästan en revolution i vardagslivet för människor, säger Yvonne Hirdman, som bland annat är känd för att ha introducerat genusbegreppet.

Hon konstaterar att den här vardagsrevolutionen först hade, som hon säger det, pratats fram på 60-talet. Från 1960 gällde lagen om lika lön för lika arbete, även om kvinnolönerna i praktiken var lägre. Men normen att kvinnor ska lönearbeta var en drastisk förändring, menar Yvonne Hirdman.

Vänsterrörelsens och feminismens framväxande krattade manegen för det radikala lagstiftandet på 70-talet, som bland annat gav daghem och föräldraförsäkring.

Särbeskattningen, som infördes 1971, var också viktig. Den skattereformen innebar att makarna beskattades var för sig och att den gifta kvinnan betraktades som en egen individ.

– Plötsligt kunde hon vara en frigående människa, inte bara en klump, ett bihang till sin man. Tidigare hade det inte gått att skilja sig, för kvinnan hade helt enkelt inte råd, säger Yvonne Hirdman.

1972 tillsatte regeringen Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Syftet var att hävda kvinnors rätt till arbete. Två år senare fick föräldrar rätt att dela på ledigheten vid barns födelse genom att sex månaders föräldraförsäkring infördes. 1974 togs också beslut om att barnomsorgen skulle utökas. Samhälle och familj hade nu ett gemensamt ansvar för barnomsorgen.

– Utan daghemsutbyggnaden och acceptansen för den hade det inte gått att genomföra det andra, säger Yvonne Hirdman.

Reformerna på 70-talet var omvälvande, men den vardagsrevolutionen hade inte blivit av om det inte hade varit för tidigare jämställdhetsreformer och genomgripande samhällsförändringar. Den 24 maj 1919 fattades det första beslutet i riksdagen om kvinnlig rösträtt och kommunalvalen samma år följde de nya reglerna. Den 26 januari 1921 klubbade riksdagen igenom det andra beslutet om kvinnlig rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga vid 21 års ålder. Tidigare hade gifta kvinnor stått under makens förmyndarskap. I valet 1921 fick kvinnor rösta för första gången och Kerstin Hasselgren blev då den första kvinnan i riksdagen.

Mycket hände åren efter första världskriget. Under 20-talet likställdes också män och kvinnor i den nya giftermålsbalken.

– Villkoren för skilsmässa ändrades. Innan dess var det så att kvinnor bara kunde begära skilsmässa i undantagsfall. Att mannen var otrogen räckte inte som skäl, utan det krävdes att han skulle ha visat grymhet. En man däremot kunde skilja sig från sin fru, om hon hade varit otrogen, säger Yvonne Hirdman.

På 20-talet öppnades också statliga läroverk för kvinnor. Det var möjligt redan tidigare att ta en privat studentexamen, till och med att gå på universitetet, men de få som gjorde det blev ofta mycket illa behandlade. Betty Pettersson blev »redan« 1871 den första kvinnan som avlade studentexamen, vid Nya elementarskolan i Stockholm.

– Det var tufft för henne och de andra kvinnorna, som Elsa Eschelsson, Sveriges första kvinnliga doktor i juridik. Hon motarbetades och tog till slut livet av sig. Men ändå, det är den vägen som öppnat för en större jämställdhet. All form av jämställdhet gynnas när man kan börja jämföra och därför växte också kritiken mot det ojämställda samhället, säger Yvonne Hirdman.

Så kommer hon in på en av livets och världens många paradoxer. Hon menar att ju mer segregerat och isärhållet, som hon uttrycker det, samhället är, desto färre blir protesterna. Det gör också att dagens infrastruktur – som är följden av många, många tidigare reformer och många, många som har kämpat mot orättvisorna – har bäddat för ett större missnöje.

– »De ökade förväntningarnas missnöje«, som Tage Erlander sa en gång i världen. Jag kallar det för den växande genuskonflikten, men det är klart, han uttryckte sig bättre. Det är en paradox, ju mer integrerade kvinnor blir i samhällslivet, desto högre blir rösterna mot de orättvisor som ändå lever kvar, menar Yvonne Hirdman.

1939 blev det olagligt att avskeda en kvinna på grund av giftermål eller barnafödsel, men det var först efter andra världskriget som framför allt den dåtida socialministern, Gustav Möller, som var socialminister under fyra olika perioder, genomförde ett antal sociala reformer. Det rörde sig om införandet av barnbidraget, gratis skolmat, så kallade husmorssemestrar och förändringen av ålderdomshemmen.

– Ah, det är illa bevänt med kunskaperna, ingen känner till Gustav Möller, ingen känner till den förre finansministern Ernst Wigforss heller. I alla fall: De här reformerna gick ut på ett slags stereotypt genuskontrakt eller husmorskontrakt. Hemförsörjarnormen. Mannen var familjeförsörjaren och kvinnan var husmor. Dessa reformer kom till för att underlätta hennes arbete och ge henne en viss ersättning. Barnbidraget delades ut till modern, för det var ju hon som hade ansvaret för barnet, säger Yvonne Hirdman.

På 1910-talet talades det om feminism i Sverige och diskussioner om jämlikhet fördes under både 1920-talet och 1930-talet. Under kriget tystnade samtalet av andra skäl, men det i mångas ögon idylliska 1950-talet beskriver Yvonne Hirdman som det mest icke-feministiska decenniet i svensk historia.

– Vi hade egentligen bara en kvinna i regeringen då, Ulla Lindström, och ungefär 10 procent av riksdagsledamöterna var kvinnor. Det var ju förstås siffror som man kunde slå kvinnorörelsen, i den mån den alls fanns, i huvudet med: »Men snälla, efter decennier av medborgerliga fri- och rättigheter, har ni inte kommit längre?« Felet måste alltså finnas hos kvinnorna, suckar Yvonne Hirdman.

1985 tillkallade vice statsminister Ingvar Carlsson en statlig utredning, den så kallade Maktutredningen. Kommittén – där bland andra Olof Petersson, Hirdman och Inga Persson ingick – skulle »fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige«. Fem år senare presenterades slutrapporten: »Demokrati och makt i Sverige«.

– I inledningen till Maktutredningen målade man upp det som om demokratins höjdpunkt var någon gång på 50-talet. Jag minns att jag reagerade väldigt starkt mot det. Halva befolkningen var inte riktigt delaktig i politiken eller samhället, eller kunde klara sig på egen hand ekonomiskt – skulle det ha varit en höjdpunkt i den svenska demokratins historia? Det är ett ensidigt manligt normperspektiv får man ändå lov att säga, summerar Yvonne Hirdman.

Sedan revolutionen, om vi kallar den så, på 1970-talet har alla yrken öppnats för kvinnor, även försvaret. 1985 togs beslut om att alla barn ska få gå på förskola från ett och ett halvt års ålder. 2001 skärptes lagstiftningen i jämställdhetslagen och kraven på arbetsgivarna vad gäller löner och anställningsvillkor vässades. 2002 utökades föräldraförsäkringen till totalt 480 dagar och pappamånaderna infördes. 2008 infördes vårdnadsbidraget på 3 000 kronor skattefritt till föräldrar som är hemma med barn som är mellan ett och tre år gamla.

Hur jämlikt dagens samhälle är, går förstås att diskutera, men jag bestämmer mig för att fråga Yvonne Hirdman vilka politiska reformer hon efterlyser i dag.

– Det är inte så lätt att hitta på nya politiska lösningar på problem som ligger på en annan nivå. Man kan inte gå in och lagstifta i huvudena på folk för att ändra beteenden så att det ska bli mer jämlikt och rättvist. Men det skulle vara det som det har pratats om i Finland; att män och kvinnor verkligen ska dela på föräldraförsäkringen, att göra den likvärdig. Det är ändå ganska dramatiskt, säger Yvonne Hirdman med ett skratt.

Hon drömmer vidare, pratar om idéer som nu ses som utopiska, idéer som skulle förändra arbetslivet i grunden.

– Jag skrev en gång en uppsats som handlade om han-tid och hon-tid. Tiden normeras efter familjefadern och hans arbete och alla andra får anpassa sig, för han-tid är normaltid och hon-tid är anpassad efter det manliga sättet att se på tid. Men sex timmars arbetsdag är långt borta. Nu går det snarare åt andra hållet med längre arbetstider, menar Yvonne Hirdman.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera